Denna artikel skrev Erik Jonsson omkring 1950

Från Litsboken XXXVII 1987, sid. 76

Våra byars historia

Av Erik Jonsson, Kallsta

Sägner om deras första bebyggande och bynamnens uppkomst.

Lyssna till den granens susning, vid vars rot ditt bo är fästat

När jag nu går att försöka skriva historia om byarna i min hembygd, är det i känslan av att det blir som att koka soppa på en spik. Soppan, eller historia som det här är ämnat bli, har ej mycket stoff att bygga på. Det må främst bli sägner, som gått från släktled till släktled, sägner och historier som de gamla berättat vid den flammande brasans sken eller vid den rykande fotogenlampans svaga ljus.

Historien kommer då främst att omfatta byarna Kallsta, Ringsta, Backen och Byom, i dagligt tal benämnda "Ringstabygden" samt byarna Husås, Prisgård, Ottersgård och Kroksgård, som vi oftast kalla "Husåsbygden". Alla dessa tillsammans utgöra ett helt för sig inom Lits socken och har numera det gemensamma namnet Norra Lit. Detta namn tillkom då bygden på 1880-talet fick egen poststation. Förut hade byarna det gemensamma namnet Vesteråsarna eller som man i centrala Lit något vanvördigt brukar säga "oppi åsom henn". Att bygden från ålder kallades "Vesteråsarna" faller sig rätt naturligt. Om man befinner sig nere vid Hårkan, vi kan säga mitt emellan Ringsta och Häggenås, ha vi öster om denna å "Häggåsen" (Häggenås), längre österut Österåsen. Norrut ha vi Norderåsen och väster om Hårkan - det blir betecknande nog Vesteråsarna. I äldre skoljournaler ser vi rätt långt fram i tiden "Wästeråarnas flyttande folkskola" respektive småskola.

Norra Lits-bygden är med all säkerhet mycket gammal. Att ange någon tid för dess första bebyggelse är därför omöjligt. Denna försvinner i det förhistoriskas dunkel. Men i gamla dombrev nämnes en del av dessa byars namn i början av 1300-talet. En Anund Bonde, troligen från Rödön, synes ha skaffat sig vissa rättigheter till nyttjande av skogsmarker väster om Solöjbäcken. Toligt är att Anund hade någon slags fäbod där vid Solöjbäcken. Denna trakt fick han mot halva avraden till Kronan nyttja tillsammans med "Husåsborna". Detta m. fl. områden torde ha kunnat tillhöra Konungens allmänning eller ha varit ett s. k. avradsland. De kunde mot viss årlig avgift få nyttjas för jakt eller fiske. Avgiften eller "avraden" utgick ofta i skinn. Men Anund hade avundsmän om sin trakt vid Solöjbäcken ty i ett dombrev från 1315 omtalas, att på hans ostkittel och fiskredskap (troligen slöar) gjorts åverkan. Om det var Aspåsbor eller män från Ringsta som gjort denna åverkan, framgår ej tydligt. Enligt gammal sägen skulle det  ha varit de senare, vilka väl ansågo sig närmare till att få utnyttja fisket i denna bäck än Anund från Rödön.

Men innan vi går vidare i dessa byars historia, bör väl sägas något om varifrån de befolkats. Att det var jakten och fisket som lockade de första människorna att bosätta sig i dessa skogs- och ödemarker är e att tvivla på. Säkert var det dessa näringsgrenar, som utgjorde enda möjligheten för dem att livnära sig. Säkert slogo de sig först ner vid havskusten, där det vid de stora norrlandsälvarnas utlopp fanns gott om fisk och villebråd. Men när jakten och fisket där i mån av befolkningens tillväxt blev mindre givande måste människorna förflytta sig längre uppåt floddalarna, där bättre tillgång till livsmedel fanns. Så får man tänka sig att befolkandet av Indalsälven och dess bifloders dalgångar gick till.

Så låt oss en stund i sägnernas och sagornas lätta farkost samt med fantasiens hjälp följa en av dessa förfäder upp efter Indalsälvens lopp på hans vandringar allt längre in i vildmarken, ja ända hit upp där ån "klövs", d. v. s. ett stycke nedanför där Långan rinner ut i Indalsälven. Där var tillgången på fisk och villebråd mycket god och här skall enligt sägen en av de första bopålarna i litsbygden ha slagits upp. Och här blev med tiden ett ställe som kallades "Klövsta", vilket under tidernas lopp förvanskats till Klösta.

Men fisk- och vilttillgången minskas väl så småningom även här. Eller var det kanske lusten att finna nya jaktmarker och fiskevatten som en dag driver en av klövstagubbarna att efter en vandring upp efter Långan (Lungan) vandra norrut och in i vildmarken. Här följde han en mindre bäck, därur en och annan öring slängdes upp. Så om han så småningom upp till flon med de fem nära intill varandra liggande tjärnarna. I dessa fanns det gott om fisk och varför inte här i närheten söka sig en ny boplats? Och en bra och fager sådan fann han i en ej långt därifrån högt belägen tallmo. Här slog han sig ner och här blev det så småningom flera åboar och den by, som här växte fram, kallades "Fagermon", som i senare tid ändrades till Fagmon. De omkring och i närheten av denna befintliga många älggroparna vittnar om att älgen här hade sina stråkvägar. Så småningom måste man se sig om efter även andra existensmöjligheter och snart började man att svedja och så råg och kornet fann man även kunde växa blott jorden bearbetades något.

Att där en gång i tiden varit odlat, därom vittnar de många inne i skogen befintliga åkerrenarna och stenrösen. Men i mitten av 1300-talet kommer den "svarta döden", digerdöden, även till dessa bygder. Sveriges befolkning lär genom denna hemska farsot ha minskats med omkring en tredjedel. Hur många av Fagmons befolkning som dogo känner ingen till. Kanske digerdöden i sin mån bidrog till att Fagmons befolkning började flytta därifrån. Men kanske även frosten gjorde sitt till, ty de omkring byn liggande, frostförande myrmarkerna hindrade säden att mogna på hösten. Någon av byns invånare flyttade till den norr om dalsänkan på en solig höjd liggande, redan befolkade byn Kallstad eller Kallsted. Kanske drog någon av dem åt nordost till Hackspettsve, där den sedermera uppkomna byn Ringstads första bebyggare lär ha slagit upp sina bopålar. Angående "Fagermon" lär denna ej nämnas om i svenska arkiv befintliga handlingar gällande tiden före 1645. Men Lits förre kyrkoherde, A. Lindström, sade sig i arkiv i Trondheim ha träffat på namnet "Fagermon".

Ja, Fagermon blev således så småningom ett ödesböle, troligen ett av de större inom Jämtland. Den en gång odlade arealen torde uppgå till ungefär fyra hektar. Men ännu utgöra de därstädes brukade tegarna någon hektar. Klart är, att med ett sådant ödesböle äro flera gamla sägner om dolda och gömda skatter förknippade. I en stor källa inom området, Fagmokällan, lär en stor kittel fylld med "sölvpengar" vara att finna på källans botten. Givetvis ha under årens lopp ansatser gjorts för att ta upp skatten, men tyvärr alltid med negativt resultat. Ett sådant arbete skall utföras på midsommarnatten, medan solen är borta. Ej heller får man härunder skratta eller prata. Och sägnen berättar att en dylik skatteletare lyckats få kitteln ända upp till källans kant, till vattenbrynet. Men så var olyckan framme. Han råkade kasta blicken upp på den närbelägna vallen. Och där fick han se tvenne tuppar komma stretande och dragande ett stort hö- eller halmlass, varvid han brast ut i ett gapskratt, vilket väl ingen må klandra honom för.

En annan lycksökare ville undersöka ett av Fagmons många stenrösen, vari ock gömda skatter lär vara tillfinnandes. Samma villkor som vid källskattens tillvaratagande gälla. Han grävde i röset och snart syntes där nederst i röset en järnkista. Men så blickade han uppåt Ringsta by - som stod i ljusan låga. Där måste räddas vad räddas kunde. Han skyndar dit, men framkommen såg han ingen brand eller fara å färde. Och när han sedan om tillbaka till sitt avbrutna skattsökande i Fagmons stenröse var allt som tydde på något skattefynd bortplånat. Men ännu står det fritt för var och en att försöka sin lycka att finna källskatten och alla andra dylika som på Fagmon kunna finnas. T. ex. våran finansminister. Han lär ju ha svårt att få inkomster och utgifter att gå ihop. Och skatten vid eller skatten i källan kommer väl på ett ut.

Men vi må titt ett tag på dem som i Kallstad bygga och bo. Hur det namnet uppkommit finns det flera sägner om. En sägen förmäler att inom dess område funnits en plats eller hage, som kallats Kalvstan eller Kalvstad. Som goda patrioter vill vi kallstabor ej helt tro på att namnet har ett så vulgärt ursprung. Byn ligger högt, 393 meter över havet, och på vintern, när kölden kommer och kallvinden från väst och nordväst ligger på, är här rätt så kallt. Tolkningen blir då, att namnet kommer från att här är kallt. Tro vi.

Men låt oss nu hälsa på hos den eller dem, som slagit sig ner på det ej långt från Libäcken liggande Hacskpettsve. Här hade man jämte näringsfånget jakt och fiske försökt sig på att rödja bort skogen, bränna och odla jorden för att så råg och möjligen korn. Och här blev så småningom vad vi kallar ett sve. Men av det myckna svedjandet och brännandet torkade skogen, tallarna och granarna, däromkring. Bittida och sent satt hackspetten i de torra träden och hackade i de torra träden och hackade och hackade. Och så blev här Hackspettsve. Men stället låg nära myrarna och säden frös ofta. Så det blev utflyttning till en solig backe några hundra meter norrut och här växte nu fram en liten by, som fick namnet Fannbyn. Om det namnets uppkomst berättar en gammal sägen. En av klövstagubbarna gjorde en dag en fisketur upp efter Långan, upp till dess nedre forsar. Här fick han vid åstranden vid forsen se för honom obekanta fotspår. Spåren "sladdrade", talade om att folk från annat håll varit här och fiskat och denna fors fick hädanefter heta Sladderforsen. (Sladdra = skvallra, tala om.)

Men varifrån och varthän ledde spåren? Det måste utforskas. Och så en dag beger sig klövstagubben på upptäcktsfärd. Följande de funna spåren, som efter en liten bäck ledde norrut, hittar han så småningom ett bebyggt ställe, en liten by. Han fann byn - och så blev här Fannbyn. Men även denna är nu i stort avfolkad och vart dess bebyggare togo vägen skall nu berättas.

En av fannbygubbarna hade funnit en plats någon kilometer längre upp i skogen, som han tyckte skulle bli en bra boplats. På en höjd var det en den härligaste utsikt över bygderna däromkring. Här såg han en bebyggd Ås där söderut, åt sydväst Aspåsen, norr om Hårkan Norderåsen och öster om denna Häggåsen. Här uppe på Thunet ville han bygga och bo. Så benämnes än i dag av de gamla en höjdsträckning som går i nordväst-sydost på O A Jonssons och Anders Hambergs m. fl. ägor. Och här blev med tiden en rätt stor by so fick namnet Ringstad eller Ringsted. Flera gamla sägner berätta om att där en gång skulle i länge sedan svunnen tid ha varit en kyrka, kanske en s. k. reskyrka eller stavkyrka. De gamla ha visat på stora stenar, som ligga här och där och som jättarna och trollen, retade av kyrkans närhet och dess klockors klang, kastat upp mot denna. Men lyckligtvis utan att träffa.

Och en gammal vän, Johan Jönsson i Lundsjön, förtäljde för mig följande sägen om denna gammalkyrka:

En gubbe från Lundsjön fick av prästen uppsträckning för att han så sällan besökte kyrkan i Ringstad. (Nu blev ju Lundsjön by för något över 300 år sedan, men ett ödesböle söder om sjön visar, att trakten varit bebyggd långt tidigare.) Lundsjögubben bjuder hem prästen, så att denne skall få se och befara hans kyrkväg, som ej var "Nästgårds". Skjuts blev prästen buden på av lundsjögubben, som körde med en intämjd älg. När de kommo till Styrsmyren, som ligger bra mitt emellan Ringsta och Lundsjön, stannar åket och prästen slängs ur åkdonet i det gubben säger: "Nu har vi lika lång väg hem bägge två". Och prästen fick gående vända åter och fick nu själv göra sig en föreställning om den långa och besvärliga kyrkvägen.

Men låt oss ännu en gång återvända till Klövsta. En av deras bebyggare flyttade ett stycke österut. Man började odla mark och så korn, vilket här gick mycket bra till mognad. Denna boplats kom härför att få heta Kornstad, som av efterkommande ändrats till Korsta.

Från Kornstad skedde utflyttningen "Sör i skogen" och här blev en by, som kallades Söri. Men ej heller denna fick behålla sitt ursprungliga namn Söri, utan det blev Söre, liksom hela liden på norra sidan om ån fick heta vad det egentligen var, en Lid, utan det blev Lith. Dess stavning har under tidernas lopp flera gånger ändrats och i nutid skriva vi Lit.

Men även "Sörigubbarna" ville se sig om efter nya fiskevatten och jaktmarker. En av dem beger sig därför en dag uppefter den å, som öster om Söri mynnar ut i Litsälven. Han går långt upp, ända upp till öarna ovanför forsarna. Här lyckas han fånga några storsikar i det spakare vattnet. Men åns andra strand lockar så förföriskt. Å, vad där var vackert. Hur många blommande häggar syntes ej däruppe på åsen. Hela åsen var en doftande häggås. I en blink rycker han yxan ur bältet och snart har han av vindfällen och annan bråte bundit samman en flotte och på denna stakar han sig över till andra stranden. Och där uppe på åsen tycker han sig ha funnit en plats liknande paradiset. Glad i hågen beger han sig över ån tillbaka och vandrar hemåt. Hemkommen berättar han för hustrun och barnen om sitt nyupptäckta land och rådgör med dem att flytta dit. Barnen är genast med på förslaget, men hustrun var rädd och undrade: "Hårre kan mae komma över åa?" Nästa dag är vår Sörigubbe uppe vid Hårköarna och nu gör han en bättre flotte med vilken det går bra att komma över ån. Snart reser sig en enkel koja där uppe på åsen men god nog att fylla dessa enkla människors anspråk på bostad. Och nu råder ingen tvekan mer och en vacker dag står familjen med sitt lilla bohag färdig att gå ombord på den nya farkosten.

Men även nu kan ej gumman annat än undra: "Hårre kan de henne gå?" Barnen som aldrig hört något annat namn på ån lade uttrycket på minnet och så kallades ån Hårrekan - Hårkan. Och nu hade dessa Sörimänniskor tagit sin enkla hydda i besittning där uppe i Häggstad, som nu kallades Häggesta. Ej heller anade de, att de lagt grunden till en hel socken, till Häggenås socken. I förbigående må här nämnas hur några andra byar vid Hårkan fått sina namn.

Det dröjde länge, innan bro blev byggd vid Högforsarna. Man fick då ovanför dessa "kauk" på båt, därav namnet Kaukstad (Kougsta). Vid Gällsån's utlopp i Hårkan fanns det gott om bjurhus, dvs bäverhus. För bäverfångstens och det goda fiskets skull blev här på norra sidan av ån en boplats, som fick heta Huse, liksom Gällsån fick namnet av "gäll", bävergället, för vilket bävern huvudsakligen fångades. Men även efter Mångan, som rinner norr om Husås, förekommer många bäverhus och så blev denna ås, som senare fick heta Husås, befolkad, och bävrarna eller bjurarna med sina hus drog sig allt längre upp, efter ån, ända till Bjurhuskälen.

Men låt oss ännu en gång besöka inbyggarna på Häggåsen och se dem försöka sig på jordbruk. På backarna mellan Kougsta och Huse mognade kornet bra och mjölet härav blev så fint. Naturligtvis blev härav god gröt och platsen kallades Grötom.

Så var även Hårkvallen en gång i tiden bebyggd och därifrån torde Norderåsens första invånare ha kommit.

Men så gör någon av häggenåsgubbarna en tur uppefter Gällsån. Den var fiskrik och bäverhusen efter dess stränder var många. Häruppöver vore ej heller så dumt att bygga och bo. Och så hittas nu en lämplig boplats vid den s.k. Lysmyren, ett stycke nedanför den lilla sjön som Gällsån är utlopp för. Och platsen här får namnet Lysböle. Och ända in på detta århundrade var här bebyggt. Men några av lysböleboarna flyttar någon kilometer västerut till en solig höjd och här blir så småningom en hel By, ett namn som bibehållits ända till mitten av 1800-talet. Men då det fanns en bygd söder om Litsälven, som även hette By, fick denna namnet Bye och den i Västeråsarna Byom.

Men även västerut från Byom slogo sig nybyggare ned på en solig Backe, vilket under tidernas lopp ändrats till Backen.

Man har gissat på att byarna Prisgård, Ottersgård och Kroksgård fått sina namn efter knektar som deltogo i 30-åriga kriget och som hette Pris, Otter och Krok. Men då dessa byar voro befolkade långt före nämnda krig, torde snarare knektarna haft sina namn efter respektive byar.

Så ha vi då sist Landvågen, som även geografiskt hör till Lit och Norra Lits-området. Men vägförhållandena, eller inga vägar alls till denna bygd, har gjort att denna by mera kommit att ha sina vägar åt Aspåshållet. Men namnet Landvågen torde ha sitt namn från den rätt långa "våg" som Långan bildar rätt nedanför byn. Annars har Landvågen ända fram till vår tid oftast fått heta Bybuan, väl beroende på att Byom före storskiftet här hade sina fäbodar.

Och så skall jag i stora drag ge några glimtar ur byarnas tillväxt och utveckling under årens lopp. Tillväxten torde ej ha gått fort. På 1420-talet säljer Gunnar i Husås halva Ringsta by för en ko och tio mark till Torgils Enarsson från Ringstad. Henning Olofsson i Husås beseglade köpet och uppges ha varit en rik och mäktig odalbonde. Ofredsår hämmade säkert tillväxten, ty männen fingo ofta göra krigstjänst. Och de gamla danska fogdarna synes ha gått hårt åt bönderna här i Jämtland då detta landskap före 1645 hörde under Danmark. På 1600-talets början gjordes av utsedda män en uppvaktning hos regeringen i Köpenhamn då även Litsbor deltogo, bland dem en bonde från Husås och en från Fjäl. Jag har tyvärr glömt deras namn, men säkert räknades som"väl ansedde män", som stormän. De färdades efter häst till Tronfhjem och därifrån med båt till Huvudstaden Köpenhamn. Det var för de höga skatternas skull som fogdarna uttogo, och som man ansåg skulle utarma de jämtländska bönderna.

Genom storskiftet, som genomfördes i husåsbygden 1842 - 1854, dock med tre års uppehåll under dessa år, och i Ringsta åren 1858 och in på 1860-talet togs ett stort steg framåt i fråga o jordbrukets utveckling. Före detta hade man sina ägor spridda här och var. Skogsmarken var det nog likadant med. Detta visas av gamla tingshandlingar, som anger tvister om skogsslåtter, jakt och fiskerätt osv. Detta ej endast enskilda personer emellan, utan även socknarna emellan var det tvist om vad som var mitt och ditt. T. ex om Lundsjön och Lundsjökälen. Socknarna Rödön, Aspås, Offerdal och Lit synes ha ägnat dessa trakter sitt intresse. Och vid ett ting år 1635 yrkar kyrkoherden i Lit, Salomon Blix, ansvar på Halvard i Lundsjön för att han av denne ej utfått tiondet av en älg, som Halvard skjutit på Lundsjökälen. Kyrkoherden måtte ha räknat Halvard som sin sockenbo. Enligt Lundsjöns gamla handlingar blev dock mera bestämda gränser utmärkta åren 1643 - 1648, då ombud från flera socknar deltagit i gränsregleringen, bland dem Anders i Kallstad, Nils i Backen och Jöns Pedersson i Kornsta. Denne sistnämnde troligen ombud för något Kronans avradsland. Han beskylldes i handlingarna för att ha gjort "dom andre litsmännen uppstudslige".

När så denna rågångsreglering var slutförd anges den sålunda: I en gran norr om Lundsjön tolv inhuggna skuror, därifrån gent söder om Lundsjön i en gran inhugget ett kors på vardera sidan, sedan i en gran vid Stormyrbrädden ett kors på vardera sidan, därifrån gent i sjön neder till Långan uti Svartnäset i en fura sex skuror på vardera sidan blivit huggna som ändmärken.

När det så blev frågan om vart den nya byn skulle höra (Lundsjön blev by omkring 1645) gjorde Lit, Rödön, Aspås och Offerdal anspråk på densamma. Lundsjöborna själva förklarade dock, att de under inga omständigheter ville höra samman med Lit. Och det blev till Aspås den kom att höra.

Den 2 februari 1667 var Lundsjö by av dess bebyggare uppröjt och uppbrukat till sex tunnland "der nu sex bönder sitta. Skattandes vardera för att Tunnland, och är för 15 år sedan deras små hemman till helt mantal skrivet, vilken skatt de sedan den tiden med största besvärlighet utdrivit hava, detta så i sanning vara vittna vi med våra underskrevna namn och vårt Tingslags Signete av Rödön den 2 februari 1667.

Jöns Mickelsson - Egen Hand - LS, Hans Dackesson - Egen Hand - LS

I handlingar från 1315 - 1316 talas och om ett gilleshus, om legat vid Långan söder om Landvågen. Själv har jag där sett ett litet stenrös. Är detta månne efter muren till denna gilles- och jaktstuga?

Men storskiftet gjorde slut på många tvister grannar emellan och man fick sina ägor samlade till större och mera sammanhängande ägofigurer. Att detta inverkade välgörande på jordbruket ligger i öppen dag. Bebyggelsen av gårdarna vid storskiftet synes ha varit rätt så god åtminstone vad antalet hus beträffar, så där 15 - 16 stycken. Gott om de s k salpeterbodarna var det på en del gårdar. I Kallsta fanns det på en tvenne rätt så stora dylika, varjämte utrymme på en ladugårdsgäll var avsedd för salpetertillverkning.

Tröskning av säden skedde för 80 - 100 år sedan med slaga eller körbult. I Lits prästgård hade man enligt Hylphers en körbult gjuten av järn, som kördes fram och tillbaka. Men så var också den ladan 100 alnar lång. På 1880-talet kommo stifttröskverken till i dessa bygder. Lars Persson i Backen var den förste som skaffade hit ett sådant. Drivkraften var till att börja med handkraft. Tvänne vevar med två man vid varje. Senare kommo körvandringarna till samt halmskak. Och nu tycktes man nog ha nått tröskverkens fulländning. Och nu! Ja, de stora moderna, självrensande tröskverken ha kommit hit till bygden, flera stycken, så härom behöver ej ordas. Nu kanske man väntar på skördetröskan.

Jordbruket har förändrat mycket och gått framåt de senaste femtio åren även i denna bygd. Främst väl genom åtskilliga nyodlingar och en rationellare skötsel av jorden. Och den moderna maskinella jordbruksredskapens utveckling. Jag minns väl när den första fjäderharven kom. Vilket underbart verktyg mot den gamla pinnharven. Denna fjäderharv var ej ställbar. Ledad och delad i tvänne halvor. Så kom tallriksharven. Ristorna kunde med denna redas till den finaste åker. Och slåttermaskinen! Det var folksamling när en dylik en lördagskväll avprövades på Göranssons gård i Husås. Jag tror det var före sekelskiftet. Och såningsmaskinen, som kunde så ut säden i fina raka rader och tillika mylla ner den på samma gång. Och gödselspridaren ej att förglömma. Att sprätta ut gödsel för hand var e det lättsammaste arbetet.. Och kvinnfolken kunde även få ge sig ut och slå sönder kokorna, knölarna. Ja, behöver jag nämna flera för att vi ska förstå dessa maskiners insats till jordbrukets förbättrande? Knappast. Och nu senast traktorerna. Bara nu inte nån sån där högfärdsjäkel griper bönderna så att alla och envar sa ha en dylik. Ty de äro tärtunga, farliga för ekonomin.

Det förefaller om man förr i tiden i mångt och mycket var mera självförsörjande än vad man nu är. Man hade då ull från de egna fåren, läder till skodon från egna djur osv. Lin och hampa odlades även för det egna behovet. Och under de långa höst- och vinterkvällarna kardades ullen, spinnrocken surrade och vävstolen smällde. Vadmal till mans- och kvinnokläder vävdes. För de senare sattes något tunnare stam på vadmalet. Men även fint klänningstyg och lärft eller strigtyg till underkläder vävdes och när sömmerskan och byskräddaren kommo till gården togs packarna fram och alla fingo sin beskärda del. Byskomakaren var alltid välkommen ty han kunde ofta vara en god nyhetsförmedlare från yttervärlden, liksom övriga, ständiga hantverkare. Till byskomakaren måste man väl jämte erfordeligt läder ha en packe fin näver att begagna som inlägg för att nu inte tala om de varma näverbottnade skor som skulle förfärdigas.

Till de oftast återkommande hantverkarna hörde även fällskräddaren. Man hade på gården mycket får och av de mera ludna skinnen skulle göras fårskinnsfällar och av de "utgrodda" skinnen fick man foder till varma tröjor för män som kvinnor. En sorts fällar, killskinnsfällar, användes då det ej var för kallt. Och så var dom så lätta att bära med sig på slåttern.

I början av 1800-talet och väl även på 1700-talet fanns det många bönder här i bygderna som voro duktiga garvare och skinnrejjare. Härom talar även Hylphers. I Byom vid Lysmyran fanns till omkring sekelskiftet ett garveri, där denna rörelse utfördes i rätt stor omfattning.

Det behövdes varma både gång- och sängkläder. Boningshusen voro ej så välbonade som dem vi i regel ha nu för tiden. Och pigorna och husets döttrar, som oftast lågo i fjöskammaren eller kanske i en avbalkning där uppe på fjösgäll'n, bredvid "sauvhilla" (där man hade fåren) hade ej heller alltid så varmt.

Vägar, post, telefon m.m.

Så bör väl något sägas om våra förbindelser med andra bygder. De äldsta förbindelserna bygderna emellan var väl stigarna, de gamla gångorna. De kanske tjänstgjorde om väg till fäbodarna men deras sträckning synes även ha haft till uppgift att vara förbindelseleder byar, socknar,, ja kanske landskap emellan. Så småningom röjdes de upp, till klövjestigar och väl så de kunde köras vintertid. Jag skall nämna några av de här i bygderna förr i tiden mest använda.

Efter Hårkan slingrade sig en dylik stig, en gånga, från Föllinge m.fl. socknar. å genom Husås- och Ringstabygden, från nuvarande Lysmyrgrsgropen över vadet i Gällsån vid Vadmyren söderöver Lia och ej långt från Magnus Arvidssons i Korsta fäbodar till Klösta. Över Litsåns färjställe och sedan möjligen gångor åt Ås-hållet. Men lika gärna kunde den ha förbindelse med den gamla väg, som gick i närheten av Kyrkås gamla kyrka och åt Brunflo till. Vi ha den s.k. Skravatållstigen, gammal förbindelseled åt Häggenås till och den hade väl sin fortsättning därifrån. Västerut gamla Storågångan med Kappralsgångan som fortsättning till Lundsjön och vidare över milsvida skogar.

Men vi flytta oss fram i tiden något sekel. När den s k Föllingevägen, som går genom Norra Lit och framöver åt Östersund, byggdes är för mig obekant. Kanske någon gång på 1600-talet eller i början på 1700-talet. Den första bron över Litsälven, den vid Nyhem lär ha byggts 1712 och den gamla bron vid kyrkan 1830. Dessa broar byggdes av Lits sockenmän. Bron vid Nyhem bröts sönder av vårisen redan nästa år och reparerades årligen fram till 1718, då den totalt förstördes. Den gamla Föllingevägen förbi Lits kyrka, med färjebackarna och Gällsåbergen och många andra minnesvärda backar var, om något en berg- och dalbana. Var det så riktig isgata fordrades det nog en viss körteknik och vana vid vägens alla krokar för att klara sig. Jag kan kan ej underlåta att här berätta om gamle kronofogde Cederbergs betygsättning av denna väg. Undertecknad hade gjort ett utkast till en ansökan hos Länsstyrelsen om en undersökning om en nyanläggning och omläggning av vägen. Jag visste att kronofogden var intresserad av frågan och gick opp till honom för att få hans yttrande att bifoga skrivelsen. I utkastet hade jag skrivit följande: "Att det vid vissa årstider kunde vara förenat med livsfara att fara vägen fram". Över detta strök han ett streck och skrev: "Under alla förhållanden och under alla årstider är det förenat med verklig livsfara att befara denna väg". Men det var inte endast backarna som voro besvärliga, ja farliga. Det fanns även dalar försänkningar som vid vårfloden bildade riktiga sjöar efter vägen.

En gumma, Ljung-Marja från ett ställe nära Gravarvågen, skulle under värsta vårfloden bege sig till Husås, körandes med häst och släde. Det var vist något år omkring förra seklets mitt, troligen 1858. I närheten av S. Sundbergs fäbodar hade en liten sjö bildats mitt i landsvägen. Hon försökte köra över, men släden flöt upp välte om och gumman drunknade. När folkk kkom tillstädes hade hästen gått in i skogen där släden med skaklarna fastnat mellan ett par träd. Stället kallas sedan dess Ljung-Marjagråbba. Hennes man fick av landshövding Asplund som "skadestånd" anvisning på en tunna råg att hämtas hos Magnus Andersson i Korsta.

Vid Lits kyrka delade sig vägen och gick så genom Söre och upp efter Hårkan, närmare denna än nuvarande stora landsvägen och fortsatte mot Hammerdal. Ej långt från gamla bron över Högbroforsen förrättades i närheten av gamla vägen år 1849 avrättning av norrmannen Sivert Anderssen, som mördat och rånat sin arbetskamrat. Min far, då i 15-årsåldern och bland andra inkallad att bilda "spetsgård" berättade härom. Från varje matlag från angränsande byar var en man kallad. De skulle vara beväpnad med en omkring tre alnar lång och i ena änden spetsig stång. Männen ställdes i dubbla led omkring avrättningsplatsen för att mota Anderssen vid eventuellt flyktförsök. Men allraminst gjordes något sådant. En grav var grävd och intill denna stupstocken. Till denna fördes Sivert av tvänne präster, en på vardera sidan. Vid stupstocken faller han på knä, läser en bön och lägger lugnt huvudet på stocken. Ur en för tillfället uppförd riskoja träder skarprättaren fram, iförd röd mantel. Bilan faller och huvudet rullar ner i den öppna graven. Akten är slut. Ett litet träkors utvisar Sivert Anderssens sista viloställe.

Ny väg från vägen Lit - Hammerdal till Gällsån byggdes år 1913. Det dröjde sedan ända till 1929-1930 innan ny väg byggdes till norr om Husås, mest beroende på oenighet om dennas sträckning. Man ville åt var sitt håll.

Järnvägen Östersund - Häggenås invigdes de 1 december 1911.

De första telefonskåpen kom till bygden omkring 1885. Det var antagligen handlare Henrik Eriksson och fru Barbro Göransson om voro de första abonnenterna. Den första telefonstationsföreståndaren var urmakare J A Björksell som innehade denna befattning 22 år. Husås station har nu över 60 abonnenter och dess föreståndare är fru Stina Göransson.

Så några ord om postföringen. Det är omkring år 1845. En ensam man kommer gående efter vägen mellan Lit och Föllinge. Rask är gången, det synes att han har den rätta takten inne. Han bär en liten skinnväska över ena axeln. Det är Jonas Andersson i Ringsta, han som en gång var fjortonde dag bär posten denna sträcka. - Han dog år 1907, över 100 år gammal. - Så småningom blir det postgång en gång i veckan och nu en lösväska , som lämnas i Husås. Poststation blev det i Husås år 1888 och den fick namnet Norra Lit, med post tre gånger i veckan. I många år var det nu lantbrevbäring till de södra byarna. Så blev det så småningom daglig post när Östersundstidningarna blevo dagliga. Och även Ringstabygden fick egen poststation i början på 1930-talet. Stationsnamnet blevo nu Ringsta och Husås, men bygden i sin helhet benämnes fortfarande Norra Lit.

År 1895 den  oktober förövades vid Norra Lits poststation en poststöld, som då lät mycket tala om sig. Dylika sensationer voro inte vanliga den tiden, så man får inte undra över att den saken blev uppmärksammad. Postkörare den kvällen var  hemmansägare P A Persson i Boda. Posten hämtades då i Klösta och kördes via Norra Lit till Föllinge. När postköraren den kvällen kom till poststationen i Norra Lit bars postväskan, som var rätt tung, in av postköraren och poststationsföreståndaren Erik Jonsson. Posten för Norra Lit ordnades och väskan bars ut igen av samma personer. Den lämnades nu på bron eller i farstun, ty nu var hästen med åkdon borta. Givetvis gingo de för att söka igen denna, som också hittades 50 - 60 meter från postbyggnaden. Men när nu väskan skulle hämtas var den borta. Saken blev naturligtvis föremål för polisens undersökning, men med negativt resultat. Väskan hittades visserligen vid ett stenröse ett gott stycke från stöldplatsen, tömd på sitt innehåll av pengar, som utgjorde omkring 10 000 kronor. Poststölden i Norra Lit har visat sig förbli en av de olösta gåtorna.

Till kommunikationsmedlen, och därtill ett av de främsta, får väl velocipeden räknas. Och varför då inte i detta sammanhang berätta om när detta underverk första gången kom till bygden. Nils Olofsson i Kallsta var ner till Norrköping och där hade han köpt sig en sån där manick som trampades fram och gick på två hjul. Nödtorftigt hade han även lärt sig åka på densamma. Ryktet hade gått före mannen, att nu skulle han åka den 3½ mil långa vägen från Östersund och hem. Hemkomsten skulle ske en lördagskväll i högsommartid och knappast torde flera förväntansfullt väntande människor ha kantat vägen om själva kungen skulle ha kommit. Åkningen gick bra, apparaten blev vederbörligen beundrad och mången frågade sig hur detta kunde ske. Åka på två hjul! Detta torde ha varit något av åren 1889 - 1890. Och vid ett ungdomsmöte i Ås 1900 såg jag den första cykeln med frihjulsnav. Länge dröjde det ej innan man såg fler av dessa trampapparater efter vägarna, men arga voro de som körde med häst, ty även för cykeln skyggade en del hästar. Bilens tidevarv ligger ju så långt fram i tiden att dess historia må senare tider mäla om.

Men något om radions ankomst till våra bygder vill jag berätta. Jag tror det var på hösten 1923 eller kanske 1924. Gästgivare Andrén i Lit kom då med sin radioapparat hit till Ringsta för att demonstrera denna. Lokal var folkskolan och inträdet kostade en krona. Och publik saknades ej, salen blev fullsatt. Andrén torde ha varit den förste i Lit som skaffade sig radio och det var en rätt stor sådan. Uppvisningen blev dock den här gången ej så lyckad. Störningar med illtjut och illvrål. Själv trodde Andrén att jordledningen var dålig. Men trots att det hela blev ett fiasko ur njutningssynpunkt, hade man hjärtans roligt för den inbetalda enkronan. Den förste som i Norra Lit skaffade sig en radioapparat torde ha varit O M Norrby i Kallsta. Detta var under de första åren av Radiotjänsts verksamhet. Och Norrby var ej den som gömde sin nyförvärvade skatt. Han inbjöd grannar och bybor att lyssna och dessa voro ej nödbedda. Sittplatser ordnades inne i stugan för den ofta rätt talrika publiken som oftast även bjöds på kaffe. De äldre kommo på söndagarna för att åhöra gudstjänsten, de yngre för att höra på den lättare underhållningen. Och mången gång senare har jag med tacksamhet tänkt på makarna Norrby för allt omak de gjorde sig för att bereda oss andra en stunds glädje.

Något om skolväsendet

Den förste, som efter vad jag hört sägas började med någon mera ordnad skolundervisning var torparen Salmon Salmonsson i Ringsta. Han var född omkring år 1770 och dog omkring 1850. Med tiden blev han ortens allt i allo ifråga om skriv- och räknegöromål och blev även dess förste skolmästare. Först hade väl någon läs- och möjligen även skrivkunnig gammal knekt gått omkring i bygden och i något hem samlat ihop några barn för att nödtorftigt lära dem "ola", att stava och lägga ihop dessa.

Salmon Salmonssons skola var egentligen en internatskola, ty eleverna hade både kost och logi i hans hem. De matsäck med sig hemifrån och Salmons hustru stod för matlagningen. Skolan lär ha haft elever även från närgränsande orter, bl. a från Aspås. Långt emellan hembesöken lär det ha varit. När "gåsasken" (smörasken) blev tom skulle detta få göras. Men som denna i smyg fylldes på kunde det gå lång tid innan asken blev tom. Skollokal var köket och det var inte stort. En liten förstukammare fanns visst även. Men elevantalet kunde uppgå till 8 - 10 pojkar (i regel var det sådana) och då blev utrymmet för var och en inte stort. Fyra till sex pojkar kunde få ligga i samma säng eller soffa. Skavfötters! Undervisningen pågick 12 - 16 veckor och häri biträddes Salmon av in hustru Karin (född Vide). Hon var född 1806 och dog 1887 eller 1888. Efter mannens död skötte hon i flera år ensam "internatet". I köket placerades plank på bockar eller långa säten som sittplats för eleverna. I tidig morgontimma fingo de stiga upp och undervisningen pågick hela dagen med en timmes matrast mitt på dagen. Denna timme kallades för skvallertimmen, ty då fick man mellan tuggorna öppna mun och prata med varann. Ty skoltukten var sträng och hård, särskilt sedan skolan övertagits av Salmon-Kari. Hon följde sin tid och visste nogsamt varest lärarnitet och faderskärleken bäst  skulle verka och placeras. En äldre man, som i sin barndom varit hennes elev, yttrade vid ett tillfälle: "Nog vill je komma te gussrike når je döjr, men era Salmon-Karin der vänn je nog om".

Huvudämnet var att lära sig läsa. Skrivning och räkning förekom väl ej mycket. Och sedan man lärt sig läsa innantill var det katekesen och stycken ur bibliska historien som skulle inläras. Samt en och annan psalmvers. En och annan elev fick väl några veckors tid besöka Klösta skola sedan denna kommit till.

Men med tiden upphörde Salmon-Karis sola och en något bättre ordnad undervisning tillkom. Lokal blev något vindsrum i en bondgård, en bryggstuga eller dylikt, och skolan ambulerade mellan byarna. Kost för läraren fick barnens föräldrar bekosta. Bygdens förste småskollärare, sedan småskolan blev ordnad av bönderna, var hemmansägare Olof Gudmundsson i Husås. Många handlingar från mitten av 1800-talet har jag sett skrivna av hans hand och han hade en mycket god handstil.

Lokalerna voro nog mången gång i sämsta laget. Det har berättats av en som var med att läraren en gång för hyresvärden klagat över att lokalen var kal och då fått till svars: "Dä ha nå stånnan te bara in ven å ell". Men man fick ha vantar på och flickorna fingo sitta iklädda sina varma schalar. om exempel på lokalernas beskaffenhet kan från N G Lindströms lärartid följande sorglustiga historia berättas. Skollokalen var i en bondgård 1 trappa upp. Nu var ju även Lindström ett barn av sin tid och hyllade satsen att ont skall med ont fördrivas, varför en mångfald olika straffmetoder tillämpades bl a en mörk arrest, där lämplig lokal för dylik fanss tillgänglig. Och en ypperlig sådan var "bak på ugnen", dvs ett ytterst litet rum  mellan muren och väggen. En flicka hade gjort någon förseelse som tarvade mörk arrest. Ett brak hördes och döm om lärarens och elevernas häpnad då flickan kommer klivande uppför trappan och in i skollokalen. Golvet i arrestlokalen tålde ej påfrestningen och en reparation för vidare bruk blev nog nödvändig.

De första småskollärarna här i bygden som avlagt någon examen torde ha varit Gabriel Larsson i Åskott och Bergström från Handog. Omkring 1870 blev hästjägaren N G Lindström småskollärare här och tjänstgjorde i många år. Men behovet av bättre skollokal framträdde mer och mer.

Inom bygden fanns på 1870-talet ett slags studiecirkel kallad diskussionsklubben (härom mera i ett annat sammanhang). I klubbens protokoll den 26 mars 1879 gjorde snickaren Erik Larsson i Byom framställning om att man borde uppföra ett skolhus. Härom voro de flesta ense. MAn beslöt genom frivilliga bidrag samla in medel härför. En kommitté att sköta om detta skulle väljas men man ansåg sig ej kunna tvinga någon att åta sig uppdraget. Frivilligt anmälde sig då följande personer för ett års tid: Erik Larsson och Erik Nilsson i Byom, Pål Ersson och Pål Olofsson Ringsta samt Johan Röst och Magnus Jönsson i Kallsta. En förening med namnet "Bidrag till det nya skolhuset i Ringsta, Kallsta, Byom och Backen" bildades och till kassör och förvaltare valdes Arvid Jonsson i Kallsta. Byggnadsmaterial strömmade in, timmer, plank och bräder. Och gåvor av olika slag fick kommittén mottaga om auktionerades bort och inbringade vackra slantar. Det sades att det fanns endast en som ej ville ge något bidrag och det var en något originell gumma i Kallsta, Erik-Anerssa-Marja. Men "genom omständigheternas makt" som det heter, kom även hon att lämna ett icke ringa bidrag och det gick till på följande sätt. När insamlingskommittén till Marja gjorde sin framställning om bidrag blev svaret: "Stryk ske dä få, å de å dä ske känne å" och noggranna som dom var, skrevs även stryket opp. Vid auktionen utropades även det. Men som inroparen gruvade sig för att hämta sin vara skänktes denna tillbaka och kom att auktioneras bort flera gånger. Att den någonsin togs ut är väl mindre troligt - äganderätten fick väl så småningom förfalla.

Skolhuset blev färdigt 1882. Man gjorde dagsverken, var där på lediga stunder och hjälpte till. Man kunde och ville offra sig för en god sak på den tiden och det gick bra utan anslag av allmänna medel..

Ungefär samtidigt och på enahanda sätt byggdes så även skolhus i Husås. De gamla skolbänkarna, långbänkarna, förtjäna sitt eget kapitel. Dom var väl omkring 5 - 6 alnar långa. Ett säte med en smal pulpet framför och under en smal hylla att ha sina böcker på. För de smärre barnen var pulpeten alldeles för hög. Det var nätt opp man räckte med hakan opp till denna. Och hur man kunde skriva i denna ställning är för mig en gåta. Fyra till fem barn sutto i bredd i en sådan bänk.

Skrivböcker begagnades mycket litet i småskolan. Skrivkonsten och dito räkne fingo inövas på den gamla hedervärda griffeltavlan. Men så småningom fick man skolbänkar av vanlig typ. Dessa bekostades och levererades av bygdens bönder. Tvänne bönder om varje bänk. Även ved till sina skolor fingo de hålla. En famn upphuggen småved per barn och läsår, eller kanske det var per termin. Så var det nog vid alla skolor i utbyarna. Vid Klösta skola hölls bänkar och ved av skoldistriktet. Så att när utbyarnas barn voro för skolåret vid Klösta skola, fick dom sitta i skoldistriktets bänkar.

Eldning och städning fingo barnen i utbyarnas skolor länge sköta om själva. Två pojkar och två flickor hade detta göra varsin vecka, med läraren eller lärarinnan om övervakare.

Vad jag särskilt kommer ihåg från min småskoletid är när vi lärt oss å pass i innanläsning att vi skulle läsa samtidigt, eller i chorus om det hette. Och nu tog vi fram allt vad våra lungor förmådde. Tempot dirigerades med lärarens pekpinne och jag kan försäkra att vår tids moderna talkörer i fråga om kraftfullhet är som en stilla susning emot vad vi förmådde åstadkomma.

Folkskola fick bygden omkring mitten av 1880-talet. Den var flyttande, ambulerande med småskolan mellan Husås och Ringsta till 1907, då nytt skolhus uppfördes i Ringsta. Första folkskollärarinnan på platsen var fröken Jenny Hanssson från Norrköping. Nya lokaler för bygdens skolor och lärarbostäder planeras att byggas på redan inköpt tomt i Ringsta. Ett arbete som torde sättas igång så snart erforderliga handlingar passerat alla kommissioners och myndigheters argusögon och irrgångar.

Något om frivilligt bildningsarbete

Med rätta må godtemplarorden få anses som studiecirkelns skapare ty den var väl den första organisation i vårt land, om bedrev en mera ordnad studieverksamhet av denna form. Men intet nytt under solen. Redan i slutet av 1870-talet fanns i Ringsta en sammanslutning som kallades Ringsta, Kallsta. Byom och Backens  diskussionsklubb. men som senare kort och gott kallades diskussionsklubben. Den hade som mål "att medlemmarna i tal och skrift skulle öva sig i att uttrycka sina tankar samt att bättre sätta sig in i allmänneliga spörsmål". Stadgarna för klubben, inskrivna i protokollboken början äro långa nog och väl så detaljerade, och det skulle ta allt för stort utrymme att här intaga dessa. Klubben vann mycket stor anslutning och de flesta av bygdens manliga invånare synes ha deltagit i dessa möten. Dessa höllos omväxlande i hemmen  i regel var fjortonde dag. Bland dem om ofta deltog i mötena märktes församlingens dåvarande kyrkoherde J Genberg. Och frågor av de mest skiftande slag diskuterades : ekonomiska, bildningsfrågor, uppfostringsfrågor samt givetvis frågor angående jordbruket mm. Och klubbens protokollbok, som lyckligtvis räddats undan förstörelsen, kan med rätta få anses som ett kulturhistoriskt dokument. Klubben existerade i fem år.

Men år 1884 fick den en efterföljare, som döptes till Bröder Sju, förkortat till B 7. Även denna protokollsbok har räddats undan förstörelsen och utgör en raritet i logen Ringblommans bibliotek. Dess första protokoll är av den 5 jan 1884 och skriven av Per Nilsson i Byom. Denne hade en ovanligt vacker handstil. Ur den väl skrivna och redigt uppsatta protokollet må några småplock göras. Protokollet börjar sålunda: Ovanskrivna dag sammanträder följande personer: Lars Persson, Backen, Erik Larsson och Per Nilsson, Byom, Nils Olofsson, Erik Olofsson Olof Olofsson och Anders Andersson, Kallsta, som överenskommo om att bilda ett sällskap.

Till dess första ordförande valdes Nils Olofsson och till sekreterare Per Nilsson och namnet blev, som redan nämnts, B 7. Som dess mål anges vara att öva sig i tal, läsning, rättskrivning och räkning, men även att söka genom plantering omkring gårdarna, anläggande av smärre kryddgårdar samt att eljest skapa trevnad i och omkring hemmen. Mycket härav har i bygden lämnat spår efter sig och genom att prenumerera på tidningar och anskaffa en del böcker, vilka även lånades ut, kom B 7 att väcka läslust hos många. Och några fritidsproblem att slitas med hade dem säkert inte. Och de vackra tankar, de i praktiken sökte omsätta, äro värda all erkänsla. Samtliga sällskapets medlemmar voro även medlemmar i logen Ringblomman.

om bildningsarbete torde väl även det kulturarbete, som härvarande godtemplarloger, Ringblomman och Sundhetshemmet, under de mångna åren utfört, få räknas.

Ringblomman bildades den 7 februari 1883 och vann redan från början god tillslutning. En åderlåtning blev det när medlemmarna från Husås året efter logens bildande separerade och bildade egen loge, Sundhetshemmet. Ringblomman är ännu vid full vigör. trots åren, men Sundhetshemmet har sedan några år tillbaka nedlagt arbetet. Jag tänker ej här söka värdera logernas kulturella arbete. Dylikt sättes ofta av många ej så särdeles högt och kan ej heller mätas med vanlig måttstock. Men något gott av det arbete dessa loger utfört och som kan i synligt måtto iakttagas är de goda bibliotek de under årens lopp skapat. Ringblomman ett på 700 band och Sundhetshemmet ett på nära 500 band. Och logen Ringblommans mångåriga strävan att inom bygden få till en allmän samlingslokal, som till slut resulterade i att Ringsta föreningshus byggdes år 1932. Det kan utan tvekan sägas att detta ej kommit till stånd om ej logen Ringblomman medverkat härtill, Logen innehar också ungefär 3/4 eller 290 av de 401 andelarna. Men erkännas bör också att allmänheten på alla sätt välvilligt bidragit till föreningshusets tillkomst. Allt vittnade om vad verklig, enig samverkan kan åstadkomma.

Så skall här nämnas några ord om den religiösa verksamheten, främst då om de till in på detta sekel varje söndag hållna s k söndagsbönerna.

Söndagens helgd hölls fordomligt högt i ära, även om vägen var lång for man om söndagarna oftast till kyrkan. Många rader av åkande och gående fick man då vid gudstjänsterna se bege sig till helgedomen. Särskilt de större helgdagarna skulle man ej saknas i kyrkan och juldagen var givetvis den förnämsta av dem alla. Och då kunde man från utbyarna få se rader på halva hundratalet åkdon. då sattes den stora skåkklockan eller den fina bjällerkransen (ranke) på. och det blev en musik, en symfoni av klock- och bjällerklang, som satte sig fast i minnet. Och hur mäktig och stark klingade ej sången "Var hälsad sköna morgonstund", där inne under tempelvalven. Och att få se prästen i sin vackra mäss-skrud där framme vid altaret. Minnen som i ålderns dar komma åter.

Innan gubbarna gav sig iväg hemåt var det många som skulle ha kyrksupen. Den var för en del ett oundgängligt inslag i kyrkfärden. Och nu skulle det visas vad dom hade att köra med, om dom hade något i skaklarna. Vägen var backig och i de långa utförslöporna gick det med en vinande fart. Men uppför backarna fick karlarna stiga av och gå. Kvinnfolken, åtminstone de gamla samt barnen fick åka även där. Fastän vägen var lång, stod det inte länge om, innan man åter var hemma.

Vid begravningar skulle man om möjligt göra den döde den sista hederbevisning att följa med på hans sista färd, Jag minns dylika liktåg på upp till 50-talet åkdon. Först kördes liket, så kom de närmast sörjande och så hela raden av släkt, grannar och vänner. I sakta skritt körde man genom bygden, men när denna passerats kunde farten bli hårdare för att i tid hinna fram. De voro i sanning mången gång imponerande dessa likfärder efter häst.

Och vid bröllop blev även långa tåg, men nu var det gladare färder. Att nu här ingå på allt som förridare, spelmän och alla högtidligheter som en bröllopsfest förde med sig, skulle ta allt för stort utrymme i anspråk och är ju för övrigt ofta skildrat.

Men inte alltid kunde söndagen värdigt firas med kyrkfärd, åtminstone ej från de mera avlägsna byarna. man ordnade då "kyrka" ute i bygden, s.k. söndagsbön. Dessa bönesammankomster höllos i någon rymlig bondstuga. Sedan skolhusen tillkommo blevo dessa lokaler härför. De för söndagen angivna psalmerna sjöngos och ur någon postilla lästes en predikan. Sången leddes, före det orglar tillkommo, av någon sångkunnig eller med notstock. Den första orgeln till Ringsta småskola skänktes av Lars Lithander i Klöstanäs, sedermera anskaffades en dylik av skoldistriktet. Till småskolan i Husås skänkte N J Carlström, även kallad Vestbergs-Nils, en orgel. Den som nu finnes där har inköpts genom byalaget insamlade medel samt genom anslag från logen Sundhetshemmet. Även orgeln till folkskolan i Ringsta är anskaffad för inom skolroten insamlade medel samt genom bidrag från trävarubolag, som i bygden hade sina intressen. Sången vid dessa gudstjänster var väl inte alltid efter veckans slit och släp så klingande och samstämmig. Rösterna voro kanske en aning hesa och rostiga. Men tonfallet var så innerligt och uppriktigt. Men Vår Herre, som hörde att den kom från hjärtat gladdes nog däråt.

Till Ringsta skola skänktes vackra nummertavlor att användas vid dessa gudstjänster. De skänktes av Nils Olofsson i Kallsta och Erik Larsson i Byom. Åtminstone den ena av dem finns ännu kvar i oskadat skick. Prostinnan Genberg yttrade en gång skämtsamt sedan de vackra nummertavlorna kommit till: "Dom leker kyrka." Att få sätta på numren var ett förtroendeuppdrag om ej var allom givet. Men de utvalda blev trogna i tjänsten. Ibland kunde väl ett nummer vändas bakfram till stor fröjd för närvarande småpojkar, men att öppet skratta däråt tordes ingen.

Bönprästbefattningen var en uppsatt hedersplats att bekläda. Naturligtvis utvaldes denne bland de bäst läskunnige och välläsande. Väl kunde det hända att en del konstiga ord ej fick det rätta uttalet eller betoningen. Men här gällde nog detsamma som för sången. Jag minns mycket väl några av de gamla bönprästerna. Mån på Mon, Pål Ersson i Ringsta, som även brukade leda sången med sin notstock. Magnus Jönsson i Kallsta, Paul Eriksson i Ringsta, skolläraren N G Lindström samt Per Magnusson i Ringsta, de två sistnämnda även goda sångare. I Husås kan nämnas Jonte Persson, Ivar Eriksson, Nils Erik Eriksson m.fl.

Särskilt högtidligt blev det när någon av "stiftelsens" (Evangeliska Fosterlandsstiftelsens) kolportörer kom. Vi äldre ha ännu väl i minnet Lars Ögren från Norderåsen, en talare av rang. Dit får även N A Linde i Rönnöfors räknas. Vidare Johan Olofsson i Fagerdal o. s. v., Per Olofsson Klingerögat lär väl få räknas som en sockendiakon, som per apostlahästar ofta besökte utbyarna och höll gudstjänster. Och ifråga om julottorna på folkskolan få vi  ej glömma prosten Lindelöf, om under sin skolprästtid i Lit mest varje julmorgon reste till Norra Lit och höll julotta. Och då var skolsalen prydd med en stor och vacker julgran, som ordnades till av logen Ringblomman. Lindelöf erhöll halvt på skämt - men kanske lika mycket på allvar - hedersnamnet Norralitsprästen.

Bönprästen hölls i tur och ordning av bygden bönder och torpare. En oskriven lag var att bönprästen och om tjänstgörande klockare fanns, denne efter välförrättat värv skulle bjudas på kaffe och bröd, ja t.o.m.mången gång på middag. Ved levererades särskilt för dessa sammankomster och födorådstagaren Per Magnusson i Ringsta skötte i många år om eldningen och städningen för vilket han för varje gång erhöll en ersättning av 25 öre.

Ja detta var några minnen från söndagsbönerna för 50 - 60 år tillbaka i tiden. Ett bruk, värt att i minnet bevara.

Några ord om skogsbruket

När en nutidsmänniska läser graderingslängderna i de gamla skifteshandlingarna över de olika markerna, förvånas man över i vilket lågt gradtal fina skogsmarker sattes, jämfört med t.ex. starrmyrar och andra slåttermyrar. Man behöver ej fundera länge häröver, innan man kommer till det resultatet, att skogen då hade intet eller mycket ringa värde. Åtminstone till avsalu. Som husbehovsvirke, till ved och byggnadsvirke hade de ju sitt värde.

Genom storskiftet hade bönderna åsamkats en hel del kostnader, dels för själva skiftet och dels för gårdsflyttningar m.m. Och skulder var man rädd för, även om de efter nutida mått ej kunde anses så stora. När så trävarubolagens ombud kommo och ville köpa avverkningsrätten till deras tallskog på femtio år och till visst tumtal, i regel tolv tum en fot från marken, så sålde de allra flesta. Ingen kunde ju ana vilket värde skogen med tiden skulle få. Ja, det visste väl ej heller trävarubolagen själva då. Första året jag var med och körde timmer, det var väl 1894, fick man som lägsta dimension endast ta en viss procent av sju tum och nio alnars stockar och det av bolagets egen skog. Smärre dimensioner bar sig ej att ta igen. Storavverkningarna av denna bygds skogar torde ha börjat på 1870-talet och pågingo även in på 1880-talet och framöver tills 50-årsköpen i början av detta sekel utgingo. Då var det tidvis rätt goda förtjänster och rätt gott om pengar. Men pengar rulla så lätt som man vet, när de släpps iväg, och komma ej alltid åter. Folk om hit från andra orter, särskilt från Värmland, Hälsingland, Småland och Medelpad. Och de hade andra levnadsvanor, särskilt ifråga om spritbruket. Dem som söp mest var värst. Och bygdens män följde oftast med i galoppen. Man fick levnadsvanor som krävde pengar. Avverkningarna blevo för dem huvudsaken, jordbruket en bisak, som i regel försummades.

Ja det var stordrivning. Vägar genom skogar röjdes opp. De fingo ofta namn som ännu lever kvar, t.ex värmlandsvägen. Flottleder byggdes t o m i så små åar som Gällsån och Mångan. I den förra byggdes förbi kvarnarna och sågen en rätt lång timmerränna, tre stycken dammar, Surådammen, Vamyrdammen och ett vid Bysjön. Nedanför denna och ovanför, där ån var rätt krokig, grävdes kanaler. Bommar utlades och även en del bryggor byggdes. I Mångan byggdes i dess nedersta del en timmerränna förbi den gamla Prisgårdssågen och uppe vid Trättbränna en damm, somm efter som efter något år gick sönder. Rätt mycket timmer blev då kvar på åbottnen, samt en del nersjunket i myren invid ån. Men det blev i slutet av 1800-talet och början av detta sekel skogs- och hemmansaffärer som för bygden voro mera olyckliga än 50-årsköpen. Bönderna sålde hela hemman till bolag eller skogsjobbare. På sina håll kommo hela byar i bolags- eller jobbarehänder och även i dessa bygder blev det så med en del hemman. Till de flesta bolagens heder må då sagas att de väl underhöllo åbyggnaderna på sina hemman då däremot jobbarna oftast läto dessa förfalla. Detta föranledde myndigheterna att i lag förbjuda bolagens jordförvärv och skyldighet att underhålla byggnaderna på sina hemman.

Så lät bolagen frånskifta inägojorden och något mindre skogsskifte från hemmanets skogsarealer. Dessa inägor såldes till arrendatorerna eller andra jordbrukare och blevo så i många falla åter bondgårdar. Men det må sägas ifrån att det gjordes många skogsaffärer som var rena skojaraffärer. Många gånger begagnade sig bolagsombuden och skogsjobbarna av metoder som ingalunda tålde dagsljuset. Det gick så lätt att lura bönderna antingen med lock eller pock. Kanske hade skogsköparna stundom bibeln i ena fickan och brännvinsflaskan i den andra.

Husbehovssågar och kvarnar

Husbehovssågar ha länge funnits här i bygderna. Redan på 1830-talet funnos tvänne sådana för Husåsbygden. Den ena, Prisgårdssågen, i Mångan där nuvarande sågen är bygd, samt en i den lilla bäcken Kalven nordost om Sunnbodarna. Denna sågplats, som är rätt så stor och liksom övriga dylika kvarn- och sågplatser undantagna vid storskiftet, är nu ordnad som fritids- och naturreservat. I sanning ett prisvärt uppslag. I Mångan har funnits tre stycken husbehovskvarnar, bland de Tommuskvarnen som ägdes av en man vid namn Tommus, vilken 1750 sålde sitt hemman i Husås och flyttade till Offerdal. Denna kvarn fanns således vid denna tid. I Mångan byggdes 1889 - 1890 en modern ramsåg med flera blad och som ännu är i fullt brukbart skick. I Gällsån fanns även en gammal, enbladig ramsåg samt fem stycken husbehovskvarnar av den gamla kallkvarnstypen: Backkvarn, Jonaskvarn, Byomskvarn, Grötomskvarn samt Ringstakvarn, alla nu nerrivna. På den plats, där Ringstakvarn låg, byggdes av bygdens kvarnbolag åren 1895 - 1896 en mera modern kvarn varå Norralitsborna i rätt många år malde sin spannmål. Där var mjölnare anställd den tid kvarnvatten fanns. Nu har den kommit bortom allfartsvägen och dess storhetstid som kvarn är förbi. I Kallstabäcken fanns även på sin tid tvänne enbladiga ramsågar. En ny såg byggdes 1893, en cirkelsåg, och denna revs 1942. Både Husås- och Kallstasågen sågades en tid mycket virke, särskilt åren innan de 50-åriga skogsköpen utgingo. Man hade husbehovsvirke undantaget och då gällde att rädda vad som räddas kunde.

Tvänne husbehovskvarnar har funnits i Kallstabäcken, varav den ena ännu finns kvar. Denna har överlämnats till Lits hembygdsförening med förbehåll om framtida underhåll och att den får stå kvar på sin nuvarande plats.

Sägner om vittror m m

Följande sägen har jag erhållit av Hemming Bengtsson i Kläppe. I Prisgård fanns fordom (på 1740-talet) ett fähus i vilket var oknytt. En söndagsafton voro gårdens flickor ute och roade sig med att dansa långdans på öse sidor om fähuset och de fingo ostörda hålla sin dans. Natten därpå lade sig husmodern i fähuset  för att vakta en ko so skulle kalva. Under natten kom till husmodern i fähuset en gammal kvinna, som i följe hade en grann ungkarl, för vilken hon friade till husmoderns dotter sägandes: "Jag åstundar att jag finge din dotter till sonhustru åt denne min son. Hon dansade främst i dansen i afton och hon behagade mig väl". Husmodern frågade varifrån hon var, och hon svarade: "Jag bor just här och om du finge se min norra åker skulle du finna att jag kan föda din dotter ganska gott". Bondhustrun frågade: "Var har du din norra åker?" Kvinnan svarade: "Min norra åker ligger under din norra åker och är snarare vackrare än din". Vid dessa ord befallde husmodern sig och de sina i Guds händer, varvid den främmande kvinnan och hennes son försvunno. En kort tid därefter dog husmoderns dotter, den unga flickan i sin ålders blomma.

Följande personförteckning av Hemming Bengtsson må ock anföras. Vid den tid då denna händelse ägde rum, ägdes Prisgård av två bröder, Olof och Hans Persson. Olof Persson var född 1704, död 1754, gift 1728 med Kerstin Johansdotter, föd 1706, död 1800. De hade fyra döttrar och en son. Äldsta dottern Brita född 1730, dog 1754, 24-årig. Hon skulle således vara den i sägnen omtalade unga dottern. Olof Perssons broder Hans född 1721, död 1789, gift med Kerstin Olofsdotter, född 1721, död 1801, hade även en dotter Ingrid, född 1746, död 1764. Död således i sin ungdom, 18-årig.

Tagen av vittror

På västerbygget, Kälen i Husås bodde på sin tid, omkring 1830, nybyggare, vilket ännu syns märken efter. Käla-Olle och hans familj var en av dessa nybyggare. Käla-Olles hustru blev som liten biten av vittror. Det var visst Olles föräldrar som började där som nybyggare. Vid 6 - 7 årsålder kom Anna en dag bort och trots ivrigt sökande först av hennes anhöriga och sedan genom skallgång kunde man inte hitta henne. Hon vallade kreaturen. Dessa kommo hem på kvällen, men ej Anna. man trodde nu att flickan tagits av vittror och då skulle ju allt sökande vara förgäves så det upphörde snart. Efter några dagar kom flickan hem själv och berättade att vittror hållit henne fången. Hon hade sett så mycket smått folk och dessa hade trampat på henne. Hon hade gråtit och bett att få komma hem, vilket de till slut gått med på, men på villkor att de fingo något minne av henne. Vad ville dom ha, eller vad skulle de få? Vad som helst, blott hon fick komma hem. Vittrorna frågade då: Ska vi bita eller skära? Bit, sa flickan. De beto då ett stycke ur ena handloven, i vilken hon sedan under hela sitt liv hade ett fult ärr. Hennes dotter Anna ärvde detta ärr, ty även hon hade ett sådant, alldeles lika och på samma ställe, dock något mindre. Ingen kunde erinra sig att dottern genom någon olyckshändelse eller annan yttre åverkan fått detta ärr utan hon hade det redan vid födelsen.

Att bota folk och fä för "etter"

Kerstin Persson i Backen död vid nära 100 års ålder 1944, omtalade för mig att hon av sin svärmor fick lära sig att tillverka "ettersmörja". Etter var ett slags skabb eller utslag hos både folk och fä.

Smörjan var enkel att tillreda. Man tog en bit svinister och över detta lästes följande besvärjelseformel: "Fan ska ta dej", och smörjan var färdig. Hon botade en gång en häst som råkat ut för denna sjukdom. Och trots att hon mildrade besvärjelseformeln till "gamlen ska ta dej", så syntes smörjan ha åsyftad verkan.

Tvänne drunkningsolyckor

År 1870 drunknade i Hårkan bondedottern Lisbet Olofsson från Kallsta samt bonden Pål Enarsson från Byom. Lisbet var i 20-årsåldern och dotter till den siste klockaren i Lit, Olof Jonsson. Enarsson var omkring 55 år. Sex - sju personer var på väg till Häggenås kyrka. När de skulle över Hårkan, skedde överfarten i en rankig eka med Nils Olofsson i Ringsta som roddare. Ekan kunde inte ta mer än tre personer i taget. De två ovan nämnda voro med på sista båtturen. Lisbet uppges ha varit särskilt glad före överfarten, fått tag i en av kamraterna, svängt om med denna och yttrat: "Nu far vi och vem vet när vi kommer tillbaka". Komna ett stycke från land skulle Lisbet och Enarsson byta plats i båten. Enarsson föll omkull, båten välte och alla tre kommo i vattnet. Enarsson sjönk nästan omedelbart, Olofsson lyckades haka sig fast vid den välvda båten. Lisbet hade på sig en s k krinolin, som rätt länge höll henne flytande. Nils Olofsson kunde e komma henne till hjälp, och de andra som rotts över förut, hade redan begett sig uppööver till Häggenås. Olofsson sade sig aldrig kunna glömma hennes hjärtskärande nödrop och någon hjälp kunde han heller inte ge.

En annan drunkningsolycka, som på sin tid lät mycket tala om sig inträffade i Sladderforsen den 17 sept 1859. Det var väl mest för den räddningsbragd Jöns Johansson i Backen då utförde. Tvänne personer kunde ej räddas sedan de fallit i den strida forsen. Den ene av de drunknade hette Salomon Johansson, 32 år, från Byom. Anders Andersson från Korsta räddades av Jöns Johansson. När de tre männen fallit i forsen ryckte Jöns åt sig en stor och tung flottningsbåt som stod vid stranden, röt så det hördes vida omkring och ensam sprang han och drog den tunga båten efter land (där är mycket stenigt och olänt) förbi forsen ner till selet. Här lyckades han rädda Anders Andersson. Ingen av de andra männen som voro på land hann följa med Jöns Johansson fastän han drog båten. Han lär ha varit stark som en björn, särskilt när han fick ryta riktigt. Men så var han också en mycket storväxt karl. Han dog väl i slutet på 1800-talet. Av Anders Andersson lär han ha fått en tunna korn för räddningsbragden.

Ej alla byar kan skryta med att inom sina landamären ha ägt ett fideikomiss. Men det kan Byom göra. Ur Härnösands stifts herdaminnen förtäljes härom.

Salmon Laurentius (i en handlingar Salmon Larsson) Blix, kyrkoherde i Lit 1624 - 1638 och son till kyrkoherde Lars Blix i Undersåker var komminister i Strindens gäll i Norge och kom till Lit omedelbart efter företrädarens uppsägning. De senare åren var han landsprost och visiterade i denna egenskap Hammerdal den 10 sept 1637 då han klarade en trolovning,"som skett i förbjudna leder". Han avled 1638. Gift den 28/1 1626 med Lavina Dahl, änka efter en ritmäster. Hon erhöll genom Drottning Christinas brev den 20/10 1660 ett hemman i By (Byom) i LIts socken som hon åbodde "kvitt och fritt" ännu 1665. Alltså ägde prosten Blix aldrig nämnda hemman, men enligt sägen skulle han under sin livstid ha gjort drottning Christina en del tjänster och skulle därför hans änka ha fått hemmanet. Hon levde ännu 1665, då hon deltog i ett ståtligare kalas i Ovikens prästgård den 28 febr, varunder en korpral vid "Jämtlands Kavalleri" blev nedstucken av en löjtnant Wandskier. Vid rannsakningen uppträdde hon som vittne.

En son till kyrkoherde Blix, Lars Salomonsson Blix, ägde sedan och bebodde hemmanet i Byom. Han hade en dotter Kristina, vilken som änka avled i mars 1760, 83-årig.

I gården finnes ännu ett litet skåp, mycket väl bevarat och med initialerna L S B och avser tydligen nämnde Lars Salomonsson Blix.

Denna gård är en gammal släktgård och dess nuvarande ägare är Nils Persson.

Här kan tilläggas att denne kyrkoherde Salmon Larsson Blix tydligen är densamme som till tinget i Söre den 8 okt 1635 instämt Halvar i Lundsjön och yrkade ansvar på denne för att han av honom ej erhållit tionde (en bog) av en älg som Halvar skjutit på Lundsjökälen. Prästen påstår också att Halvar skulle ha skjutit älgen "under jakt på skaren", vilket av den tilltalade bestreds. Tydligen räknar kyrkoherden Halvar som sin sockenbo. Prästen talar om Litsböndernas "Leijmaal der pa Kiellen", d v s lejdjord, avradsland på Kälen.

Tingen i Husås 1888 - 1911

Ting med Lits tingslags häradsrätt höllos i Husås under ovan nämnda tidsperiod. Första gången år 1888 i det då nyuppförda tingshuset. Domhavande var då Häradshövding R Rosén som sades ibland kunna vara en rätt så barsk  herre. en så var det också ofta man kom inför rätten med rena struntsaker av knappt ett par kronors värde.

Det fanns gott om "bondadvokater", både bättre och sämre, på den tiden. En del av dem räknades för duktiga "lagvrängare" och tingen fick man mest att räcka veckan ut. jag minns särskilt några av dessa gubbar inför rätten, trygga och tvärsäkra, de flesta sirligt bugande för nämnd och domare. C H Th Hedström, Olof Olofsson i Österåsen eller som han mest fick heta Olle i Gropen, Per Olofsson i Storhögen, Olof Danielsson i Laxviken, Arvid Jonsson  Kallsta m fl. Att under tingsveckans kvällar gå tinget och sitta som åhörare räknades som ett folknöje och roliga poänger saknades ej heller. T ex när allmänne åklagaren kom med sina älgmål mot trappern Lasse i Ålviken eller brännvinsmål mmot Sigrid i Granbo. Då var bänkarna i tingssalen välbesatta. Men gamle Rosén kunde även eljest få fram något trevligt avbrott i de oftast torra förhandlingarna och kan följande som en liten smakbit anföras. Rosén hade som skrivare en notarie Stjärna. Ofta fick denne av Rosén under hans diktamen uppmaningen "Skriv som jag säjer".

Rosén tittar upp från sina papper och borta vid dörren blir han varse en grupp flickor som sakna sittplatser, varvid han utbrister: "Mak åt er gubbar, så att flickorna får plats". Och med den vanliga uppmaningen till sekreteraren fortsättes förhandlingarna. Så tar Rosén åt sig protokollet för att kontrollera detsamma. Han läser igenom de och kommer till passusen "mak åt er gubbar, så flickorna får plats", "skriv som jag säjer". Då utbrister han: "Men vad är det här för spektakel". Men så tittar han ut över församlingen och ler ett glatt leende: "Ja, men flickorna fick rum i alla fall".

Det gamla tingshuset användes nu som affärs- och boningshus. Till det yttre är det nog så gott som oförändrat med ringklocka i tornet o s v. Man må hoppas, att det må så förbli. För bygden, för eftervärlden.

Sockenmagasinet

Här i Norra Lits-bygden fanns på sin tid en slags bank- och låneinrättning kallad Lits sockenmagasin i Ringsta. Nere i centrala Lit fanns även ett dylikt magasin. I dagligt tal kallades de väl mest Sockenmagasinet. Och skall jag här orda om det i Ringsta.

Magasinet utgjordes av ett rätt stort, liggtimrat trähus och låg på den s k magasinsbacken invid gamla landsvägen i Ringsta. Tomt för magasinet är där undantagen för byalagets räkning. Ändamålet med detta magasin torde klart framgå av följande av följande revers, så ock villkoren för erhållande av lån ur magasinets förråd: "Från Liths Sockens magasin i Ringsta har undertecknad på lån Erhållit En Tunna och fyra kappar Korn i fast mått. Samma Lån jemte Renta Efter 4:ra kappar på tunnan skola nästa Höst med magasingildt korn åter betalas å den dag som af magasinsföreståndaren utsättes och kungjort varder hvilket Erkännes och försäkras af Lith och Ottersgård den 20 april 1857. Seger en tunna 4 kappar korn i fast mät. Vittna Simon Olofsson i Husås, Olof (bom) Pehrsson. Skräddaren Erik Andersson i Ottersgård. För ofvan skrifne Lån och renta gå undertecknade en för begge och begge för en i full Borgen intill dess full betalning sker Lika som för Egen gäld. Erkännes och försäkras datum som ofvan. Jonas Andersson i Prisgård, Pehr Olofsson i Husås. Vittna Simon Olofsson i Husås, Skreddaren Erik Andersson".

När magasinet byggdes och började sin verksamhet har ej säkert kunnat fastslås. Några papper härpå har ej kunnat frambringas, men en del gamla vilja påstå att det fanns omkring 1840. Lika litet har något protokoll eller dylikt kunnat hittas om dess nerläggande. I ett protokoll från den förut omtalade diskussionsklubben diskuterades frågan om att "nedslå" sockenmagasinet i Ringsta. Detta protokoll är från oktober 1881, och man är här tämligen eniga om att dess fortsatta verksamhet nu må anses onödig. Överallt var det nu fullt med säd och ett nytt ville man inte bygga.

Att förestå magasinet torde ej heller ha varit något avundsvärt göra. Klander framställdes rörande sädens skötsel och att lån lämnades till insolventa låntagare. Säkert är dock att under järnår som 1867 - 1868 då Bysjön var isbelagd vid midsommartiden och bark måste blandas i brödet, denna låneinrättning hade sin mission att fylla.

När magasinet började sin verksamhet, fick det av staten ett anslag på fyrahundrafemtio kronor. När magasinet upphörde fick denna summa ej "förskingras". Den säd som då fanns inne torde ha utdelats till magasinets delägare. Huset såldes och blev till stall och ladugård hos Magnus Andersson i Prisgård. När badhus byggdes i Husås fick badhusföreningen ett anslag på 1000 kronor och ett lika stort anslag lämnades till Ringsta badhusförening av Ringsta Magasinsfond, som "bolaget" nu kallas. Dess kontanta tillgångar utgör f n omkring 1100 kronor som torde få räknas som en bygdens gemensamma egendom.

Att även Norra Lits-bygden gått framåt i många olika avseenden särskilt de senaste femtio åren märkes nogsamt. Trångboddheten, då man packade sig samman i köket både natt och dag torde ej ha välgörande inverkan på hälsotillståndet. Men så var ock lungsoten omkring sekelskiftet en fruktad och utbredd sjukdom. I många familjer blevo de unga offer för denna. Men så har ju vården och läkarvetenskapen av och om denna sjukdom gått ofantligt framåt de senaste decennierna.

Så må några önskemål för bygdens bästa till sist framföras. Att jordbrukarnas egna föreningar, de fackliga såväl som de ekonomiska, ha varit till stort gagn för bygdens uppsving i ekonomiskt hänseende ligger i öppen dag. För att nu endast ta ett par exempel, mjölkleveransen till Östersunds mejeri, som mera regelbundet började år 1930. Visserligen gjordes försök att leverera mjölk till mejeri i Lit redan på 1890-talet, men att skjutsa mjölken över 1 ½ mil efter häst bar sig inte då priset för denna ej heller var många ören. Och slakteriföreningen. Nu har man bestämda priser som betalas för slaktdjuren och behöver ej dessa bestämmas av de med mer eller mindre rymliga samveten behäftade uppköparna.

Och önskningarna. Ja, de äro många och väl så lika i mångt och  mycket som i andra bygder på landet. Vatten och avlopp, denna för husmors arbete så underlättande inrättning, Någon veckas semester för alla jordbrukare, man som kvinna. Vägar till skogs- och utbyarna, nu främst i denna bygd Landvågsvägen varom för 31 år sedan första ansökan om dess anläggande framfördes. Visst säger Karlfeldt "Intet är som väntans tider", men ifråga om dessa vägar, Landvågsvägen givetvis inräknad, bör det heta: "Intet syns så hopplöst som i väntans tider".

Det man ska komma ihåg när man läser den här artikeln är att Erik Jonsson skrev den omkring 1950. Så när han skriver sekelskiftet är det vid 1900 som menas. Och när han skriver t ex "för trettio år sedan" är det omkring 1920 som avses.