En cykeltur 1931 från Husås till Daniel Kroa

Av Viktor Magnusson

 Egentligen skulle de henne ha vårte skreven på jamtska, men je daug int te den, så de går läsa så de gett vål på svenska, men litte jamtska å.

Jag startar från Husås centrum på den tiden, Tingshuset, där det då var affär, (Petrus) Nilsson & Ledin. I den södra ändan på huset bodde syskonen Sigurd och Hilda Petterson som drev den Kemisk & Tekniska fabriken S:t Göran.

Den forna tingssalen var byns samlingslokal för bl a Frälsningsarmén från Föllinge, där en löjtnant Sandberg, med ett utseende som en filmstjärna, drog framförallt flickorna, som avgudade honom och nog gärna hade blivit frälsta. Frälsningsarmén varvades med dans där bröderna Brännlund från Hammarstrand var återkommande gäster. Barn och yngre ungdomar minns nog Tingshuset främst för de årligen återkommande barnfesterna efter jul med jultomte, tablåer, påsar och lekar. Dessa senare var betydelsefulla som en första lektion till kommande dansskicklighet.

I den forna gästgiveri- och rusthållargården på motsatt sida av vägen bor G. P. Natanelsson, från Köttsjön, med fru Barbara och sönerna Anton och Lennart samt dottern Engla. Göran hade hand om telefonväxeln och hade god reda på vad som avhandlades i telefonerna. I undervåningen bor Per Göransa med fru Stina och barnen Gun, Ivar, Ingrid och Åke. De två senare är nog ännu inte födda. I lillstugan på gården bor Ada och Mårten Mårtensson. De är nästan nygifta. Han dog i lunginflammation efter en kort tid.

Nu stiger jag på cykeln och far först förbi Pe Hinnersagården med änkan Märta och barnen Henrik, som då nog hade flyttat till farfar i Lit, samt Ingrid, Maria och Bengt.

På motsatt sida har jag då Jontegården med postmästaren Erik Jonsa och hustrun Emma som var småskollärarinna och närmast en andra mamma för oss skolbarn. Dottern Kickan gick på läroverk och blev sedan byns första student. För byns något äldre pojkar var Erik Jonsa-pigorna av stort intresse. De växlade år efter år.

Det talas ännu om den ouppklarade stora poststölden som ägde rum 1895.

Nu åker jag vidare och passerar efter gamla, där jag åker, Janne-Orsa med fru Maria och barnen Olle och Gärda. På samma sida finns Andreas Orsa och Imbor med dottern Anna. Janne och Andreas körde varje år timmer åt Sunds bolag, vilket var ett förbehåll när skogen såldes för många år sedan.

På motsatt sida av vägen har jag så Jonas Jonsa med hustru Britta och barnen John, Märit och Erik. De hade ofta "gangsoxar". Det blev nästan kalabalik i byn när en av oxarna dog i den utomordentligt smittsamma sjukdomen mjältbrand. Jag gick i skolan tillsammans med Märit, som blev nästan isolerad av oss några dagar.

På höger sida har jag så f. d. nämndemannen och distriktstemplaren för Jämtlands Norra distriktsloge av I.O.G.T. Nils Erik Ersa med hustru Märit och barnbarnen Nils och Algot. Deras föräldrar dog under mycket tragiska omständigheter. En faster for till Amerika. Nils-Erik Ersa är bror till min farmor.

En bit från vägen men på samma sida bor Pe Jonsa med fru Anna och sonen Jonas Bertil. Erik Jonsa, Jonas Jonsa och Pe Jonsa är bröder. Anna är en säker kund när jag säljer jultidningar och julkort.

På samma sida, men nära vägen har jag så först Pe Pårsa, som bor i lillstugan på Lindbergsgården. Han har väl något sorts födoråd, ka jag tro. Han har sommarstuga nära Kalven och säljer fisk från Hårkan. I huvudbyggnaden bor Theodor Lindberg, från Trekilen, med fru Emma och döttrarna Stina, Dagmar, Nina och Hulda. Döttrarna har som arv efter mamman begåvats med härlig humor och ett smittande skratt.

Jag har redan på andra sidan vägen passerat Hinrik Simansa med fru Anna-Märta och barnen Simon (utflugen) och Henrik. Henrik var fiolspelare och medlem i danskapellet Jolly Boys. Övriga medlemmar i bandet var Olle Larsa på banjo, Oskar Kopka på trummor och Anton Magnusa på dragspel. Erik Larsa lånade ut en T-Ford för deras färder. Forden saknade bromsar, men det ordnade sig om man trampade på den särskilda backpedalen. Det blev ett oherrans raspande, men T-Fordarna stoppade för den omilda behandlingen. Jag fick åka med vid ett tillfälle när de skulle till Munkflohögen, så jag vet hur det gick till. Döttrarna Anna, som var den tidens modedesigner och damskräddare, Karin och Hildur. Medan Olle, den blivande Ola Gerhard, fortfarande gick i skolan.

Åter till cykeln. Nu kom Lindbergsbacken som en första början och test på att jag har bromsar på cykeln, det går bra.

Jag rullar förbi Hans-Petter och hans bror, Gotthards, hus. Hans-Petters fru, Kristina, härstammar från Husås, men har varit ute i stora världen bl a till sjöss. Hon är en ståtlig kvinna som har mycket att berätta, men är väl lite udda i bygemenskapen.

På vänster sida kommer nu a Ingemar-Kristina där svärfadern Hans Olof Hillmo sitter ute och inspekterar trafiken. Han är norrman och har titulerats byggmästare i gamla handlingar. Han är en imponerande gestalt. Storväxt, vithårig och med ett böljande vitt skägg. Ingemar-Kristina är änka med äldsta dottern utflugen, men sonen Haldor är hemma. Ingemar-Kristina är känd som byns bästa potatisplockerska, vilket jag så småningom fick erfara när jag gick dagaman och fick gå bredvid henne i potatisfårorna. En på alla sätt sympatisk kvinna, som måste ha haft ett kämpigt liv.

På nersidan vägen bor en äldre kvinna, a' Marja Orsa, hon är mor till Anton Orsa, om jag minns rätt. Nu kommer det stora eldprovet - Bukallbacken. Namnet har något att göra med budkavle som det tillämpades före de nya kommunikationsmedlen. Byns Baron Monchausen - en Ol-Danielsa - beskrev en färd på cykel utan bromsar ungefär så här; "Hagan (gärdsgårdsstörarna) såg ut som e skinn o till och med naglan vejk se bakåt". Jag har tur och det går bra även här.

Medan cykeln rullar av bara farten passerar jag Niklas-buan på vänster sida. Där bor familjen Sundin med barnen Stina, Herman och Ture. Conny är ännu inte född. Vid Kalven gör jag ett litet uppehåll för att vittja några krokar som jag har lagt ut. Som vanligt ingenting på dem.

Jag passerar Brattstan, byns grusgrop, men där är det tyst idag. Efter ett tags trampande skymtar jag Lindbergsbuan till vänster, men ingen av flickorna är ute varför jag trampar vidare.

Nu kommer Westbuan - först Hinrik Wests. Barnen Hugo, Karin och Hilma ser jag uppe på backen en bra bit från vägen. Olle är nog ute på något arbete. Sen kommer Nils West-buan, med fru Sara och dottern Mary. Sara är ombud för Bröderna Wennerlund i Borås. Hon har deras katalog och skriver efter för egna och andras räkningar.

I Jonas Johansa-buan är det liv och rörelse. Alla pojkarna, Georg, Johan, Paul och Erik är hemma och håller på att "stäng hagan" (gärdsgård). Jonas Johansa och Jonas Kari samt dottern Anna ser jag också.

Strax kommer jag till Mångan där sågning pågår i den tekniskt mycket avancerade husbehovssågen. Ovanför vägen är sågdammen. Därifrån går en trätub till den turbin som driver både sågen, hyveln och spånklyven. Nästan alla hus i byn är täckta med takspån varför den är en nödvändighet. Basar för hela anläggningen gör Lars-Erik, byns tekniska snille. Han är son till Ol-Larsa, byns smed, som är värd en egen redogörelse. Till det yttre vresig och tvär, men hjärtesnäll när vi pojkar kommer dit med våra trasiga sparkmedar o. d. "men du får inte gå ut och pinka, det skall göras i Härdsån", vilket var rätt, hur han nu kunde veta detta. Urinet innehåller, enligt vad jag senare fått veta, natrium och ammoniak, vilket skall ingå i härdningsvätskan för att härdningen och vällningen skall bli bra. (Jag jobbade nästan en månad som hantlangare åt Lars-Erik på Mångsågen, vilket hjälpte mig in på skogsskolan, där det krävdes sågverkspraktik. En Ol-Pålsa i Lit intygade.)

Mångdammen är det enda badställe vi pojkar har. Vattnet är kallt och därför blir vi inga simmare. Men det är roligt att klättra på brobågarna över ån och skrämma förbipasserande, särskilt en Anton Orsa, som inte tålde höjder. Mångan har faktiskt varit flottled en gång i tiden. Det finns lämningar kvar efter flottdammar. När bolaget köpte avverkningsrätter för 140 år sedan så ingick i kontrakten rätt till flottledsbyggnationer efter Mångan.

En bit uppströms fanns en kvarn, Tommus kvaerna, som även för länge sedan användes som dans-lokal. Där det också utspelades en episod, som inte lämpar sig att återge i detta sammanhang.

Det blev en lång avvikelse från cykelturen, jag ber om ursäkt, men Mångsågen är viktig för byn. Den ägdes av bönderna, jag vet inte om det var av alla, men i de dåtida köpekontrakten angavs särskilt om andelen i Mångsågen följde med i köpet.

Strax efter Mångsågen kommer ett 30-tal sommarbetande hästar emot mig, men de delar sig snällt på bägge sidor om mig, så det blir inga problem. Men så kommer det stora äventyret - Jontebuan och Jonteoxen. Han är ny för varje år, men har ord om sig att vara "folkful". Det går bra, han syns inte. I Jontebuan är det ny butaus varje år, så jag vet inte vem som är där i år.

Jag passerar JungMarjagrobba - med tragisk bakgrund. JungMarja skulle på vårvintern passera i släde. Det var översvämning och släden stjälpte. JungMarja kom under och drunknade.

Då har jag nått Jobuan där Johan Jonsa och Märta härskar. De flyttade sedan till Offerdal.

I fortsättningen skymtar jag Aspnäset över Aspnäsviken. Där är det nästan nybyggt och det är nog det första egentliga sommarnöjet efter Hårkan och det ter sig ståtligt.

Jag skall egentligen till Älggrubban men har ett ärende till a Daniel Emma som bor på Hiter Kroa. I Älggrubban har jag som 7 - 8-åring varit "bustrejk", när min stora syster Emma var bu taus och då bodarna användes som höstboda. Jag skulle vara hennes manliga stöd om det kom några luffare på vägen. Jag var noga instruerad att fråga efter karlarna, vars kläder hängde i farstun, varför dom inte kom hem från ån eller skogen, beroende på tiden på dygnet.

I Göranbuan på samma vall är det ingen rörelse på den tiden.

Breviken är en ståtlig syn med Erik Hinnersa Holmen och en nybyggd koja som tapetserats med värdelösa tyska mark. Det är åtskilliga hundratal tusen mark som nu används som tapeter. Värdet minskar ävennu, men på grund av råttgnag.

Jag passerar Märanackbäcken, som anses vara den bästa "ångelbäcken" längs vår del av Hårkan. Den blir bättre och bättre ju längre upp man går.

Strax Före Märanackbacken blir jag omkörd av mjölkbilen, som kommer från stan med tomkrukor. Den återvänder tidigt i morgonbitti och samlar då upp mjölken från alla bodarna. Mjölken har kylts på olika sätt med utnyttjande av bäckar och källor.

Mjölkbilen har dubbelhytt så den kan ta ett antal passagerare. Mjölkbilen stannar i Messelströmmen, där det i år är Selma Östs syster Tyra som är butaus. Jag trampar vidare förbi Rakelbuan uppe på backen där mjölkbilen stannar. A Rakel har en i vida kretsar känd mor, a Eels i Husås, som på sin tid kom att sysselsätta domstolen i Husås en hel del. Jag återkommer till henne i annat sammanhang.

Efter att ha passerat Musviksbackarna kommer jag så småningom fram till Hiter Kroa, d v s den hitre av de två gårdar som benämnes kroar på vägen mot Föllinge. Namnen är säkert mycket gamla och från den tid då skjutsväsendet med krogar och skyldighet att hålla transporter organiserades upp.

Jag träffar Daniel Emma och framför mitt ärende, dock först efter vederbörligt kaffedrickande, som seden kräver. A Daniel Emma är en imponerande person, hon har lite svårt att gå, men påstås äta mycket. Hon har "sullar" utplacerade lite här och var, som hon äter ur s. a. s. i förbifarten. Hon var tydligen rädd om sina djur, ty det berättas att hon på väg från Husås med hjulfordon på isföre inte vågade köra utför Musviksbacken med den slöskodda hästen. Hon spände i stället sig själv för vagnen, vilket hon inte skulle ha gjort, ty färden på ändan utför backen satte sina spår påstås det. Hennes son, en Daniel Anton, är väl något egen, men ett litet tekniskt snille, som bl a utnyttjar vattenkraft för att via en serie av drivremmar, som går tvärs över vägen, överför kraft till såväl tröskmaskin som kvarn.

Därmed är min cykelresa slut. Jag återvänder till Älggrubban och a lill Anna som var fäbodjänta där det året.

Nu är många av de personer som jag berört borta, men de efterlämnar ett bestående minne som tålmodiga, arbetsamma och ärliga människor, som hade ett strävsamt liv, med i ett på sitt sätt väl fungerande samhälle där hjälpsamheten grannar emellan var en förutsättning för en dräglig tillvaro.

De är borta, men jag hoppas att mitt lilla opus skall på sitt sätt påminna om dem.