Från Litsboken XXXVI 1986 sid.65

i Kallsta, Ringsta, Byom och Backen

av Allan Granström

Idag är möjligheterna att öka sina kunskaper mycket goda. Vi har en väl utbyggd och fungerande skola, som ger möjligheter att lära det man är intresserad av. För den som slutat skolan innan alla dessa möjligheter utnyttjats, finns nu möjlighet att som vuxenstuderande berika sitt vetande.

Men så har det inte alltid varit. Skolan har växt fram gradvis genom politiska beslut.

För drygt hundra år sedan var utbildningen annorlunda än i dag. Men därför saknades inte möjlighet att öka sina kunskaper. Man kunde bilda diskussionsföreningar och där lära av varandra. Och det var vad man gjorde i byarna Kallsta, Ringsta, Byom och Backen. Föreningens ändamål var att genom överläggning och tankeutbyte i olika ämnen väcka håg för upplysning och en sundare och med tidens krav överensstämmande insikt i samhällsfrågor samt öva sig i att i skrift uttrycka sig genom protokollskrivning.

Vid varje sammanträde bestämdes var och när nästa sammanträde skulle äga rum. Det ingick enligt stadgarna i medlemmarnas åtagande att ställa rum till förfogande för sammanträdena. Endast en gång, den 26 mars 1879, hölls sammanträdet i skolan.

En av den mest drivande kraften till att föreningen bildades var förmodligen skolläraren N G Lindström i Ringsta. Han var den förste ordföranden och torde också ha haft stort inflytande på stadgarnas utformning.

Så här löd föreningens stadgar:

Stadgar för diskutionsföreningen i Ringsta, Kallsta, Byom och Backen (1877)

§ 1

Föreningenssändamål ärärärärärär, att genom överläggning och tankeutbyte öfver ämnen, som kunna vara till hands, att söka väcka håg för upplysning och en sundare och med tidens kraft mera öfverensstemmande insigt i smärre samhällsfrågor, samt att söka uppöfva begagnandet af den fria yttranderätten.

§ 2

Hvar och en har rettighet till inträde i Föreningen so fyllt 16 år och eger medborgerligt förtroende.

§ 3

Föreningens ledamöter, som ej äro tillfälligtvis förhindrade, sammantreder 2:no gånger i månaden för ändamål, som i paragraf 1:sta säger å ställe, som vid föregående sammanträde bestämmes, dertill lokal bör af föreningsmedlemmarna företrädesvis upplåta.

§4

Ordförande och sekreterare väljes å sammanträde, ordförande för 2 gånger och sekreterare för hvarje gång.

§ 5

Val förrättas av den som varit ordförande vid det föregående sammanträdet, eller om han är borta, af sekreteraren.

§ 6

Val skall ske med slutna sedlar hvilka sedan skall uppläsas... räknas mellan ...

§ 7

Som på sett i paragraf 6:te säges bli vald till ordförande eller sekreterare må ej sådant uppdrag sig afsäga.

§ 8

Ordföranden åligger att med opartiskhet och utan mannamån gifva hvar och en fri yttranderätt, men ej tillåta personliga tillmälen eller att den ene i otid faller annan i talet, samt att allment sorl och oljud ej förekommer.

§ 9

Beslut som af föreningens ledamöter enhälligt antages, och blir såsom sådant till protokollet antagit, vare för medlemmarna bindande till efterlefnad.

§ 10

Sekreteraren förer protokoll vid sammanträdena efter ordförans diktamen, hvilket protokoll justeras vid nästföljande sammanträde.

§ 11

Föreningsmedlemmarna betalar inträdesafgift 50 öre, sedan äfven... enigt beslut huruvida för något endamål ny insamling vara ändamålsenlig.

**********

I protokollet har de diskuterade frågorna numrerats i löpande följd från 1 till 96. Protokollen är skrivna som diskussionsprotokoll där varje talare fått sin synpunkt på den aktuella frågan noterad.

Protokollskrivarna hade också överraskande lätt att uttrycka sig med tanke på den ringa skolunderbyggnaden i den senare delen av 1800-talet.

Många har också en enastående fin ock lättläst handstil. Vad som kan vara svårt är stavningen då var en annan: v stavades med hv och f, ä stavades med e för att ta ett par exempel. Dessutom utformades några bokstäver på ett annat sätt än vad vi gör idag: s liknade t ex ibland f.

I diskussionsföreningens stadgar finns ingenting om att medlemmarna skulle vara män. Ändå var det en helt manlig förening fram till den 30 dec 1879 då fråga nr 73 behandlades. Den gällde om just kvinnor skulle äga full inträdesrätt i i föreningen. De två första talarna vid detta sammanträde förordade att kvinnor skulle få deltaga och ge sina synpunkter på frågorna, medan tredje talaren ansåg detta ogörligt då kvinnor aldrig an hålla tyst under andras yttrande och förordade en särskild diskussionsförening för kvinnor. Det framkom också att mannen är kvinnans överhuvud och som sådan också skall diskutera för henne. Ett annat förslag var att kvinnor skulle få deltaga som åhörare och yttra sig i frågor som rörde kvinnliga göromål! Så småningom röstade man först om kvinnor skulle få deltaga i föreningen som fullvärdig medlem utan avgift, men detta förslag stöddes av endast två medlemmar. Beslutet blev därför att kvinnor mot en viss avgift skulle äga rätt att deltaga i diskussionsföreningen. Farhågorna för att sammanträdena skulle störas av kvinnligt prat var nog mycket överdrivna: den enda kvinna som enligt protokollet yttrat sig var Kristin Hedström i Kallsta so den 9 nov 1880 hade modet att i en fråga gå emot sin man! Ytterligare ett par kvinnor finns omnämnda och det är att sammanträden hållits hos dem. En av dem fick inte ens sitt eget namn antecknat utan det står att sammanträdet den 5 dec 1881 hölls hos Jöns Perssons änka!

Protokollen upptar ej någon närvaroförteckning. Man kan därför ej exakt veta hur många som deltagit i sammanträdena utöver dem som yttrat sig. Föreningen hade under sin verksamhetstid 42 sammanträden. Totalt har 53 personer - varav endast tre kvinnor - yttrat sig eller av annan anledning noterats i protokollen på dessa sammanträden. Den mest aktive talaren var Magnus Jönsson d.ä. I Kallsta som yttrat sig på 36 sammanträde, Påll Olofsson i Ringsta på 34, C O Th Hedström, Johan Röst och Arvid Jonsson i Kallsta, alla på 29, Skogvaktare D P Edlund i Byom på 22 och Erik Nilsson i Byom och Carl Lithström i Ringsta som bägge yttrat sig på 20 sammanträden. C O Th Hedström i Kallsta var ordförande 12 gånger och Arvid Jonsson i Kallsta vid 11.

Diskussionsföreningen förde också räkenskaper, man hade ju en medlemsavgift på 50 öre. Dessutom kunde insamling ske för "ändamålsenligt ändamål". Räkenskaperna finns inte införda i protokollsboken, bara att de t ex den 20 juni 1879 föredrogs och godkändes utan anmärkning.

Protokollen blev långa och omfattande, det kunde ibland bli sex till åtta sidor ungefär 21 x 33 cm. Med tanke på att stadgarna föreskrev sammanträden två gånger i månaden var det säkert ett tidsödande uppdrag att vara sekreterare. Kanske var det därför som det också föreskrevs att byta sekreterare vid varje sammanträde. Den 9 nov 1880 motionerade C O Th Hedström om att endast beslutsprotokoll skulle föras. Den förda diskussionen fram till beslut skulle alltså utelämnas. Anledningen till motionen var dock ej att det var betungande att vara sekreterare, utan motionärens motiv var: "Jag anser att de flesta medlemmarna för att icke kunna föra fullständiga protokoll". Det blev också sammanträdets beslut - "godkändes av hela pluraliteten" - att hädanefter endast skriva beslutsprotokoll. Men det blev endast till den 21 dec 1880 som det beslutet gällde. Då anmälde medlemmarna att de var missnöjda med beslutet, och det ogillades också. Därmed skulle meningsutbyten införas sammanfattat i protokollsboken "till förvar till eftervärlden". Till all lycka hade beslutet att föra endast beslutsprotokoll inte hunnit slå igenom riktigt på den korta tid det varit gällande.

Det är tydligt att antalet medlemmar på föreningens sammanträden ibland var lågt. Det kunde bero på flera orsaker. En orsak kunde vara att intresset minskade, men det kunde också vara så att arbetet lade hinder i vägen. På vintrarna var de flesta männen på avverkning och bodde i kojor på avverkningsplatsen. Att då orka med att deltaga i diskussionsföreningens möten var kanske ej så märkligt. Den 10 feb 1880 kom därför som fråga 78 om föreningen skulle upphöra "då intresset tycktes vara i stort avtagande". Man diskuterade olika möjligheter, bl a att införa böter på 25 öre för den som utan giltig anledning uteblev från sammanträdena. Det blev inga böter men däremot beslut om att "Diskussionsföreningen skall upplösas på obestämd tid och skall återupptaga verksamheten då föreningens kassör därom pålyser". Samtidigt beslöt man om att nästa sammanträde skulle hållas hos hemmansägare Nils Persson i Byom och detta sammanträde hölls redan den 16 mars 1880 och sedan fortsatte sammanträdena som tidigare.

På sammanträdet den 16 mars 1880 togs frågan om val av en direktion upp. Dess uppgift skulle vara att påverka medlemmarna att deltaga i sammanträdena och se till så att fattade beslut följdes. På sammanträden var det ordföranden som ansvarade för ordningen, medan direktionen skulle se till att skick och ordning rådde bland medlemmarna mellan sammanträdena. Det beslutades om en direktion på tre med en från varje by. Till detta grannlaga uppdrag utsågs för Kallsta Magnus Jönsson d ä, för Ringsta Påll Olofsson och för Byom-Backen Erik Nilsson.

Vilka frågor diskuterades på föreningens sammanträden? Ja, det var många olika ämnen som kom upp. Ett gemensamt hade de ändå, det var frågor som låg nära dessa människor. Låt oss ta några exempel från de säkert tvåhundra protokollsidorna:

Första sammanträdet hölls den 16 april 1878 och den första frågan som togs upp gällde varför de mest förmögna alltid får bestämma vid sockenstämman och sammanträden.

Skollärare N G Lindström förklarade att alla var kallade och hade därmed möjlighet att närvara och påverka besluten, medan andra vidhöll att de som ej hade förmögenhet var mindre hörda. Dessutom var de förmögna bättre på att framföra sina åsikter. Därför ansåg man diskussionsföreningen viktig genom att medlemmarna fick träning i att tala och även bättre insikt i många frågor. Frågan avslutades med konstaterandet att alla var lika delaktiga genom att alla var kallade och därmed hade möjlighet att påverka besluten.

Det kanske kan vara av intresse att veta vilka andra frågor som diskuterades detta första sammanträde: vilket är bäst att gödsla, höst eller vår, finns det något som kan ersätta den spillning som kommer bort genom skogsavverkning, vilken är bästa tiden att plöja åkern, höst eller vår, och är kalk nyttig att blanda i gödseln och på vad sätt är kalk nyttigt?

Redan vid föreningens andra sammanträde kom frågan om barnens uppfostran upp och den behandlades också vid ett par sammanträden år 1879. Man var enig om att det var föräldrarnas sak att sköta sina barns uppfostran, men att den som såg någon annans barn på väg att göra ofog var det bättre att tala om att det var fel än att bara titta på. De allra flesta var också inne på att en mjuk linje var att föredra framför stryk och sträng aga. Enbart vid det sista av de tre sammanträden som behandlade denna fråga finns sex protokollsidor, vilket visar att det var en fråga som var i högsta grad angelägen redan då.

En annan fråga so ganska snart kom upp var spritförtäringen och dess följder samt hur man skulle kunna motverka dryckenskapen. En talare anförde att man blir sinnesrubbad, sjuklig och ond av spritdrycker och man var nog ganska enig om att spriten var av ondo. För att motverka spritbruket ansågs egen ståndaktighet och vänners förmaningar som mest verksamma. Även nykterhetsföreningar gav en god hjälp, även om en talare ansåg det givet att nykterhetslöftet bröts så fort tillfälle - dvs sprit - bjöds. Någon ansåg det enda verksamma medlet mot supandet vara att spriten helt förbjöds av lagstiftarna. Märkligt nog nämndes inte hembränning i diskussionen, vilket kanske kan tolkas så att sådan inte förekom? Man konstaterade slutligen att föreningen, utöver vad som framförts, saknade något verksamt medel att förbättra nykterheten.

Kaffe, som är så allmänt brukligt, kan det vara till någon nytta? Löd fråga nr 17. Olika talare fördömde eller prisade kaffet av egna erfarenheter. Någon ansåg att den enda gång kaffe var till nytta var att det kunde "fördriva iråkad trötthet". Man hänvisade i argumentationen till bl a läkares uttalanden och skolans läsebok. Kaffet importeras och genom att helt förbjuda det trodde en talare att man därigenom skulle spara lika mycket som stats- och kommunalskatter tillsammans. Efter 23 inlägg från 9 talare kom man fram till att kaffet ej var till någon nytta.

Kalavverkningar var tydligen ett hot redan år 1878 då diskussionsföreningen på två sammanträden diskuterade varifrån skall man få inkomster då skogarna blivit uthuggna? Det var inte enbart själva skogsarbetet utan också bl a försäljning av kåda som gav inkomster framkom det i debatten. Receptet bestod i att minska på de överflödsvaror som begagnades som dyrbara kläder och dyra möbler. Kaffet nämndes också som något man kunde avstå från, samt att man fick använda hemvävda tyger till kläder. Genom att bonden fick bättre tid att ägna sig åt jordbruket och kreatursskötseln borde dessa näringar ge bättre avkastning. Man kunde dessutom förbättra boningshusen för att minska vedåtgången. Detta var några förslag att ägna sig åt då skogen var uthuggen.

Ibland kan man av protokollen ana att det gått ganska hett till i diskussionen. En sådan fråga var vilka djur i ladugården som gav största avkastningen. Var det grisar eller kor? Hedström, som höll på kor, påstod att en gris äter för 150 kronor medan slaktvärdet bara var 100 kronor. Erik Nilsson invände att maten inte kostade mer än 50 kronor och värdet var 150 kronor. Johan Röst hettade till debatten genom att påstå att enbart gödseln efter en gris hade större värde än hela värdet av en ko! Skollärare Lindström hänvisade till samtal han haft med en godsägare, vars bokföring visade att grisar gav bästa avkastningen. Detta utlöste nya förslag att getter, får eller höns gav mest. Arvid Jonsson lugnade ner debatten genom förslaget att framöver grundligt utforska vilka djur som ger bästa avkastningen. Därmed avslutades frågan.

Vid en senare tidpunkt diskuterade man en annan fråga av ekonomisk innebörd och det var om hundavel var lönsam. Man framhöll hundens nytta so vakt mot tjuvar på nätterna och om man hade många barn. Mest diskuterades hundens päls och dess värde samt den skada valparna orsakade. En ansåg hundens mat kostade 25 öre om dagen eller 91,25 på ett år och då hundens värde beräknades till 8 kronor, var det en förlust på 82,25 att föda upp en hund. En annan talare tyckte att man skulle ha hunden bara ett halvt år, då kunde skinnet användas till barnkläder. Någon annan menade att valpen under den tiden river sönder barnkläder för 50 kronor, maten kostar 45,64 och skinnet är värt bara 5 kronor så har man en förlust på 90,64!

Är tobaksbruk nyttigt? Frågeställaren ansåg att det var nyttigt och att det t o m hjälpte mot smittsamma sjukdomar och att snusning var ett förträffligt medel mot ögonsjukdomar! En talare med motsatt åsikt anförde att tobaksbruk var förbjudet på lasarettet och att tobak gör mera skada än nytta. En annan talare ansåg att måttligt bruka av tobak var ofarligt och talade om att han av läkare ordinerats tobaksbruk och därav återfått hälsan. Vilken sjukdom det gällde nämnde han inte.

Är syföreningar nyttiga eller bör de avskaffas, var en annan frågeställning. Anledningen till frågeställningen tycktes vara tvivlet på att de insamlade medlen kom till nytta för det ändamål de insamlats för. Dessutom framfördes att "syndiga förehavanden uppkomma", dvs medlen utgjorde en frestelse för den som förvaltade dem. Man kom så småningom in på att syföreningarna bör få vara kvar men att medlen bör komma de fattiga på orten till del för att lätta på den "tryckande fattigvårdens" börda. En talare framförde att syföreningarnas försäljning skedde på auktioner " där den spekulative ofta är berusad och sålunda ger en betalning som inte står i proportion till varornas värde", därför borde syföreningarna förbjudas. Skollärare Lindström ansåg att den upplysning vi fått från andra provinser i både religiösa och ekonomiska frågor borde vi i vår tur fortsätta att sprida vidare och både fattiga och rika bör hjälpa till. Syföreningarna ansåg han vara ett medel i detta. Frågan om syföreningarna diskuterades på två sammanträden. Ändå kom inte medlemmarna till något beslut, men den allmänna meningen var nog att syföreningarna skulle vara kvar.

Vilken näringsgren är mest vinstgivande för en jordbrukare, var en fråga som stod alla nära eftersom många av medlemmarna var just jordbrukare. Ladugårdsskötsel, krögeri, åkerbruk och jordbruk, kalvuppfödning och hästuppfödning var förslag som kom fram. Just förslaget om krögeri i dessa byar med ganska ringa antal innevånare, var något märkligt men väckte en livlig debatt. Bönderna har nog av sitt arbete och det finns inga bönder som är krögare. Man kan ha en dräng som sköter krögeriet och i stan finns bönder som är krögare, ansåg en annan talare. Skall man betala skatt ger det ingen vinst och lönnkrögeri är ingen näringsgren. Detta var några röster. Något krögeri blev det inte, ej heller något beslut om vilken näringsgren som kunde vara mest lönsam trots 51 inlägg av tolv talare.

Är luft nödvändig för alla våra husdjur, var en annan fråga. Luft är nödvändig, konstaterade man och den bör vara ren. En ko gör 12 - 13 andetag i minuten och behöver varje gång ungefär 100 kubiktum. På en timme förbrukar en ko 72 000 till 78 000 kubiktum. Är det för mycket av t ex ammoniak i luften är det orimligt att begära att kon skall ge riklig avkastning. (Enligt detta förbrukar en ko 1,1 till 1,2 kubikmeter luft på en timme.).

Som fråga 49 diskuterades möjligheten att bygga en ny skola. Några medlemmar ansåg att föreningens medlemmar kanske var skyldiga att bidraga till en ny skola, medan andra ansåg "att företaget är för stort i avseende till de fördomar som allmänheten hyser såväl mot skolan som dess lokal". Dessutom ansågs företaget för riskfyllt "i dessa knappa tider" och kanske borde en särskild förening bildas för skolbygget. Så småningom enades man om att inom diskussionsföreningen utse en särskild kommitté som skulle samla in varor och pengar och dessutom förvalta det insamlade.

Kommitténs namn: "Bidrag till nya skolhuset inom Byom, Backen, Ringsta och Kallsta skoldistrikt". Erik Larsson och Erik Nilsson i Byom, Påll Eriksson och Påll Olofsson i Ringsta samt Johan Röst och Magnus Jönsson i Kallsta anmälde sig frivilligt att under ett år från den 26 mars 1879 ansvara för insamlingen. Förvaltare och kassör blev nämndeman Arvid Jonsson i Kallsta och till revisorer utsågs hemmansägare C O Th Hedström i Kallsta och skollärare N G Lindström i Ringsta. Insamlade pengar skulle sättas in på Sparbanken.

Den 6 april 1880 utsågs följandeför insamling: Olaus Larsson och Jöns Månsson för Byom och Backen, Per Jonsson d ä och Jonas Jonsson för Ringsta samt Jöns Jönsson och Erik Olofsson d y för Kallsta.

Den 17 okt 1881 blev följande valda att handha insamlingen: bonden Jonas Olofsson och bondsonen Per Nilsson för Byom och Backen, bondsonen Jonas Gullmansson (?) och bondsonen Erik Petter Andersson för Ringsta samt arrendatorsonen Johannes Andersson och bondsonen Karl Petter Hedström för Kallsta.

Vilka mineraliska gödselämnen är de bästa för lantmännen att använda? På förslag kom märgel, benmjöl i blandning med myrjord samt aska. Någon anser att benmjöl ej finns i sådana mängder som skulle behövas och aska är bra på myrjord för säd men ej för hö. Men vad är då märgel? Märgel, berg- och jordarter, som innehåller kalciumkarbonat i så stor mängd att den kan användas som jordförbättringsmedel. I lermärgel är de olösliga beståndsdelarna leraktiga och i sandmärgel är de sandaktiga. Genom inblandning av märgel i jorden höjs fruktbarheten. Genom sin kalkhalt befordrar märgel luckerheten hos kalkfattig, styv lerjord, på mull- och torvjord verkar märgel gynnsamt genom att öka dess fasthet och dess vanligen låga halt av fosforsyra och kali. Märgel togs i särskilda märgelgravar, vilket var ett arbetskrävande sätt. (Uppgifter om märgel från Nordisk familjebok).

I våra dagar är det vanligt att jordbrukarna torkar sin höskörd på marken. Man blir därför något förundrad när man i diskussionsföreningens protokoll i maj 1879 stöter på frågan: vilket är bättre, att hässja höet direkt eller låta det torka något på marken före hässjningen? Som vanligt var det olika åsikter i frågan. En medlem ansåg det bäst om höet fick ligga på marken i regn två eller tre dygn och sedan låta det torka något innan man hässjade det!

I slutet av år 1879 blev hästjägare A D Feuk i Kallsta medlem i diskussionsföreningen. Han hade varit ute i världen och bl a lärt sig att tala svenska. Feuk kom därför med förslaget att införa tilltalsordet Ni. Därom blev diskussionen mycket kort. Med beskedet att Ni i jamskan motsvaras av dæ och deck och att det ansågs helt omöjligt att införa svenska, var diskussionen i denna fråga över.

I Kallsta fanns ett spruthus men ingen brandspruta och en av byamännen frågade därför om detta förhållande var bra för byns innevånare och för brandsäkerheten. Denna fråga visade sig i diskussionen innehålla mera än just avsaknaden av brandspruta. En sådan hade nämligen inköpts och betalats av byamännen. Sprutan visade sig vara oduglig och hade därför lämnats tillbaka och pengarna troligen återbetalats. Frågeställaren ansåg att alla byamännen ej återfått sina pengar och nämnde förskingring. Man beslöt därför att sammankalla bystämma för att reda ut vart pengarna tagit vägen och hur det skulle bli med en ny brandspruta.

Lönsamheten var redan vid denna tid tydligen ej den allra bästa. I nov 1878 hade man diskuterat vilka kreatur i ladugården som gav bästa avkastningen. Ett år senare togs denna fråga upp ännu en gång av en annan medlem, som föreslog getter. Dessa kunde man nämligen utfordra med granris! Ett billigt foder som skulle bidraga till ett bra ekonomiskt resultat. Skogvaktare har alltid varit motståndare till getter - de äter upp de nya skotten på barrskogsplantorna - så även den som var medlem i diskussionsföreningen. Getterna borde utrotas, menade han, och ansåg utfordringen med granris som svält. Pastor Genberg, som deltog i detta sammanträde, ansåg att hästarna omhuldades för mycket och ville att bönderna skulle använda korna som dragdjur. Detta ansågs ogörligt i dessa bygder med timmerkörning. Vilka djur som var mest lönsamma kunde man inte ena sig om.

Den 30 dec 1879 diskuterade man om sång var nyttigt eller skadligt. Några ansåg att sången medför sjukdomar i hals och lungor, medan förespråkare för sång däremot ansåg att den stärker lungorna - utom för dem med svagt bröst - och dessutom livar upp de mänskliga sinnena. Sång har inte förbjudits av läkare, vilket borde vara en garanti för att den inte var skadlig. Man sjunger i kyrkorna och att en del kringresande sångare förstört rösten ansågs mera bero på alkoholförtäring än på att sången är skadlig.

Man övergick till att diskutera vad föreningen kunde göra för att motverka oseden som kallas skvaller. Någon ansåg att skvaller var nyheter och att och att det därför fritt fick framföras. Man konstaterade att strafflagen ej gäller för skvaller och att allt skvaller inte är nyheter, det kan också vara lögner. Ett förslag att tiga ihjäl skvallret och ej föra det vidare avslutade diskussionen.

Det kanske kan intressera vad särskilt ungdomen borde iakttaga för att bibehålla en god hälsa? Så här löd receptet i april 1880. 1. Måttlighet i mat och dryck, 2. sedlighet, 3. renlighet till såväl kropp som kläder, samt 4. arbetsamhet. Ett förslag att rusdrycker var viktiga för hälsans bevarande återtogs av förslagsställaren. Har man ådragit sig reumatiska plågor är underkläder av pudelhundull lindrande!

På en fråga om myrkolning var lönande konstaterade man att "enligt nr 5 av Vårt Bästa Guld pagina 18 , var ganska lönande" och det blev också sammanträdets beslut.

Mycket kunde man fundera över för drygt hundra år sedan som många i våra dagar vet mycket lite om. Som t ex om det var fördelaktigare att bränna talgljus eller fotogen till belysning för den som hade talg själv. Frågeställare C O Th Hedström i Kallsta ansåg talgljusen fördelaktigare då man själv kunde odla hampa till ljusvekarna. Men han fick mothugg för sin åsikt bl a av sin hustru Kristin - den första kvinnan som yttrat sig i föreningen - som tillhörde den majoritet som ansåg fotogen bättre på grund av sitt låga pris.

En fråga som diskuterades grundligt på tre olika sammanträden var om den gamla seden med likutbärning vid sorgehuset med en mängd människor var förkastlig ur hälsosynpunkt. Det var pastor Genberg som ställde frågan, och det var närmast faran att smittosamma sjukdomar kunde spridas. Frågan rörde inte enbart diskussionsföreningens medlemmar och vid det tredje sammanträdet hade man kallat byarnas alla invånare. Pastor Genberg nämnde en del smittosamma sjukdomar förutom lungsoten, nervfeber, difteri och rödsot. Han talade också om att i Kyrkås församling hade man redan slutat med utbärningarna. En annan talare ansåg att slutade man med utbärningen visste man inte säkert om den döde dött en naturlig död eller bragts om livet. Denne hade fått sin ovisshet då någon dött och han ej fått vetskap därom förrän flera dagar efter jordfästningen. För övrig hade han varit på en begravning i Sundsvall och där hade man utbärning. En annan talare ansåg att man inte kunde jämföra de rikas begravning i städerna med vad som skedde i dessa byar. Man enades så småningom att lämna denna fråga utan beslut då så många av byarnas invånare voro borta.

Frågan om superfosfatgödsling var ändamålsenlig och vinstgivande blev den första frågan, där medlemmarna i diskussionsföreningen ansåg sig så okunniga att de avstod från att ta ställning.

Den fråga som diskuterats vid flest sammanträden är dansen, eller som frågeställaren formulerat frågan: är dansen nyttig och nödvändig.? Vid fyra olika tillfällen har den varit föremål för debatt. Dansens motståndare anförde att dansen kunde medföra samvetskval och var mörksens gärningar. Argument hämtades också från bibeln om dansen kring guldkalven av Israels folk och Davids psalmer om herren med trummorna. Okyskhetens dans ansågs vara rätta namnet då man och kvinna som ej voro makar dansade med varandra, "olovlig begärelse" kunde nämligen uppstå! Dansen kunde också vara upprinnelsen till många ogärningar som slagsmål, kortspel, svordomar och även s k utpågång. Dessutom medförde dansen skodonsslit och penningutgifter och var också onyttig för hälsan och inget nöje. Dansens förespråkare ansåg den som ett oskyldigt nöje, den medför gymnastik och därför nyttig för både muskler och nerver. De ansåg också, tvärtemot motståndarna, att dansen var ett bra medel att motverka slagsmål, kortspel, svordomar och utpågång och att ungdomar "av det världsliga slaget" måste få vara tillsammans och ha någon form av nöje. Förespråkarna ansåg därför att en särskild danslokal borde uppföras. Någon enighet kunde ej nås mellan de bägge åsiktsgrupperna. Ordföranden sammanfattade frågan så: de flestas åsikt är att dans får anses som nöje och gymnastik för hälsans bevarande och ej som något onyttigt samt att var och en får göra efter eget gottfinnande.

Många frågor har rört jordbruket, t ex om man skulle gödsla på snön, om man skulle breda ut myrjorden direkt eller låta den ligga i högar ett tag, på vilket sätt man skulle så höfrö, om man skulle så havren tidigt eller vilken ålder det skulle vara på fröärter, som enligt ett inlägg lär ska ligga i två år för att jistas (mogna för att lättare gro?). Man diskuterade om kortspel var syndigt eller ett oskyldigt nöje.

Söndagsskolans vara eller inte, var också föremål för debatt på ett par sammanträden. De som tog upp frågan ansåg att vardagsskolan var så väl ordnad att söndagsskolan ej längre behövdes. Carl Lithström ansåg det nödvändigt med söndagsskola och ville dessutom att föräldrarna något skulle bidraga till omsorgen om en söndagsskolelärare. Man var nog ganska ense därom utom en medlem som motsatte sig just någon form av avlöning till söndagsskoleläraren.

På inrådan eller beslut av Gustaf III (1746 - 1792) - "stiftaren Gustaf den III" - hade uppförts ett magasin där man kunde lämna säd från goda år för att ha när det blev missväxt. Nu vill en medlem riva detta magasin "då låntagaren måste räntera sitt eget kapital utan motiverande nytta eller ock därest ingen utlåning skedde skulle magasinets grundfond slutligen bortfalla i form av förvaltningskostnader". Andra ansåg att magasinet borde vara kvar då det kunde komma missväxtår även i framtiden. Det framgår av protokollet att magasinet var så överfyllt att ytterligare ett borde byggas. Och det blev inte något beslut om rivning.

Vid sammanträdet den 17 okt 1881 var även delägarna i Kallsta såg närvarande för att utse en byggmästare för sågen. Vem som utsågs är ej angivet i protokollet. Man ansåg det dessutom behövligt med en direktion för sågen och till denna utsågs Per Andersson och Magnus Jönsson i Kallsta och Nils Pehrsson i Ringsta. (Beträffande Kallsta husbehovssåg, se Litsboken för 1984, sid 117.)

En företeelse som tydligen föräldrar med vuxna ogifta döttrar ansåg oroande eller kanske rent av farlig, var den s k utpågången. Det var när en pojke smög sig in i en flickas sovrum utan att hennes föräldrar skulle upptäcka det. Helt följdriktigt kom därför frågan upp i diskussionsföreningen om något kunde göras för att stoppa utpågången. De, som ville ha ett stopp, anförde att den kunde medföra svåra följder för framtiden med tvångsgifte som följd, och att kärlek som uppkommer genom sänglag är okysk och ej något för ett äktenskap. Andra ansåg utpågången nödvändig för att vinna äktenskapliga förbindelser och att den är en gammal sed som säkert är svår att utrota. De ansåg dessutom att tvångsgifte skett utan att utpågången varit orsaken. På grund av "växlande meningar" beslöt man ta upp frågan vid senare sammanträde.

En fråga, som förmodligen varit aktuell i alla tider, är hur man skall få det bättre i framtiden och särskilt på ålderns höst. En medlem tog därför upp frågan den 16 mars 1880 och den återkom på sammanträden den 16 april 1880 och 8 jan 1882.

Vid frågans behandling första gången framförde flera talare att den var för svår och ville ha en förklaring av frågeställaren om hans mening. Men även denne saknade svar, men ansåg sig dock kunna lämna upplysningen att man skall vara arbetsam, ha god vilja och en sann tro på sin Frälsare. Med detta besked bordlades frågan. Den togs upp på nytt vid nästa sammanträde. Då konstaterade en talare att det även för den mest arbetsamme torde vara en omöjlighet att enbart genom arbete skapa sig en förmögenhet för att trygga ålderdomen.

När frågan för tredje gången togs upp till diskussion den 8 jan 1882 hade den andliga delen av frågan lämnats och därmed var det ingen brist på förslag. C O Th Hedström ansåg att alla alltifrån ungdomsåren övar sig i kort- och tärningsspel för att därigenom kunna passa alla tillfällen att spela till sig de förmögnas pengar, Dessa fördriver nämligen tiden med kort- och tärningsspel. Johan Röst ansåg det säkrast att lära sig något hantverk eller skaffa sig ett jordbruk för att trygga ålderdomen medan Erik Nilsson ansåg att som kolportör resa genom landet och tjäna sitt uppehälle och spara för framtiden vara säkrast. Nils Olofsson däremot trodde mest på gårdfarihandel, dock ej med större lager än att det rymdes i ryggsäcken. Hans Pålsson menade att bästa sättet var att "komma i besittning" av en hustru med en hemgift på en miljon kronor. För detta krävdes att man förde ett ordentligt, sedligt och skenheligt (?) levnadssätt. Därmed var ålderdomen tryggad. Detta med miljonärska tilltalade nog flera medlemmar, man började plötsligt diskutera bästa sättet att träffa en sådan. Kolportör och gårdfarihandlare föreslogs. Magnus Jönsson trodde det skulle vara lättast för en skinnhandlare medan Carl Lithström föreslog tyghandlare som bästa verksamhet att få kontakt med en miljonärska.

Det var som om jäktet, oron och drömmen om en miljonärska tagit överhanden i sammanträdet för med dessa förslag förklarades frågan vilande till framdeles. Man bestämde att nästa sammanträde med diskussionsföreningen skulle hållas den 4 febr 1882 hos hemmansägaren Jonas Olofsson i Byom.

Men det blev inget mera sammanträde och anledningen därtill framgår naturligtvis inte i protokollsboken. Man kan bara undra. Kanske begav sig medlemmarna ut på jakt efter varsin miljonärska, kanske var det annat som kom i vägen eller att intresset helt avtog. Det kan givetvis också vara så att det tidigare nedläggningsbeslutet helt plötsligt och utan föregående varning verkställdes. Men det kan också bero på att godtemplarlogen Ringblomman startade 1883 och att den gav möjlighet till det meningsutbyte som tidigare skett inom diskussionsföreningen.

Till sist vill jag framföra ett uppriktigt tack till Karl Eriksson i Ringsta för att jag fått möjlighet att ta del av diskussionsföreningens protokoll och för den hjälp han givit med bl a tolkningen av några ord och andra värdefulla upplysningar.

Notering:

Den 25 mars 1879 bildades en kommitté som skulle samla in pengar och material för en ny skola. Den 6 mars 1880 inköpte byamännen för Byom, Backen, Ringsta och Kallsta en tomt 166 fot lång och 60 fot bred för 100 kronor för den nya skolan, som blev Ringsta småskola. I årlig grundränta skulle erläggas en krona. Lagfart erhöll byamännen den 24 feb 1881 för fastigheten Ringsta 4:12.

Källa: Lantmäteriets arkivakt 1648.

Deltagare i diskussionsföreningens debatter:

1. Påll Olofsson, Ringsta

2. N G Lindström, Ringsta

3. Olof Hedlund, Byom

4. Erik Nilsson, Byom

5. C O Th Hedström, Kallsta

6. Påll Ersson, Ringsta

7. Carl Lithström, Ringsta

8. Per Ålander

9. Erik Ersson, Ringsta

10. Nils Persson, Ringsta-Byom

11. Magnus Jönsson d ä, Kallsta

12. Johan Röst, Kallsta

13. Arvid Jonsson, Kallsta

14. D P Edlund, Byom

15. Jöns Jönsson, Kallsta

16. Erik Andersson, Kallsta

17. Nils Olof Andersson, Backen

18. Erik Jonsson, Kallsta

19. Per Andersson, Kallsta

20. Nils Olofsson, Kallsta

21. Erik Larsson, Byom

22. Anders Mårtensson, Kallsta

23. Per Persson, Kallsta

24. Olaus Larsson, Byom

25. Paul Olsson, Ringsta

26. Fredrik Jonsson

27. Per Jonsson, Ringsta

28. Lars Husander, Kallsta

29. Henrik Larsson, Byom

30. Jöns Persson, Kallsta

31. A D Feuk, Kallsta

32. Pastor Genberg, Lit

33. Per Nilsson, Byom

34. Lars Larsson, Byom

35. J Hellgren

36. Jonas Olofsson, Byom

37. Henrik Ersson, Husås

38. L O Karlsson, Ringsta-Kallsta

39. Olof Petterson

40. Kristin Hedström, Kallsta

41. Brita Ersdotter, Kallsta

42. Arvid Andersson

43. A Olofsson

44. Jöns Perssons änka, Kallsta

45. Erik Olofsson, Kallsta

46. Per Magnusson, Ringsta

47. Karl Hedström, Kallsta

48. Jöns Månsson, Backen-Kallsta

49. Jonas Jonsson, Ringsta

50. Jonas Gullmansson (?), Ringsta

51. Erik Petter Andersson, Ringsta

52. Johannes Andersson, Kallsta

53. Hans Pålsson, Handog