Litsboken LII 2002 sid. 64

Eels i Husås

 Elsa Nilsdotter var en märklig kvinna, som långt efter sin död låtit tala om sig.

I Östersund-Posten den 5 januari 1920 finns en ömsint skriven levnadsteckning, en runa över henne. Hon dog den 25 december 1919. 50 år senare finns runan återgiven i Litsboken XX 1970 (sid. 50).

Som sondotterdotter till Eels har jag börjat intressera mig för hennes levnadsöde och försökt få fram fakta om hennes person. Hon var intelligent, hade lätt för att uttrycka sig, var vältalig och stred för sin rätt mot orättvisor och det som hon ansåg vara förtal. Hon hade många vänner, som stöttade henne. Andra ansåg att hon var bråkig och stridslysten. Som alla kvinnor var hon omyndig och det var ovanligt att kvinnor hade någon talan eller yttrade sig över huvud taget. Några få undantag fanns.

Faktauppgifterna är hämtade på Landsarkivet i Östersund i samband med släktforskning och från Tingsrättsprotokoll. Ibland kallar jag henne Elsa, ibland Eels.

Elsa Nilsdotter föddes den 11 maj 1831. Hon var äldsta barnet till småbonden Nils Pålsson och hans hustru Maria Pålsdotter. Hon hade fyra yngre syskon och en äldre halvbror. När Elsa var 16 år dog hennes mor i lungsot. Det var då naturligt att Elsa fick ta hand om sina småsyskon och bli faderns stöd och hjälpreda. Sedan finns inga uppgifter om henne förrän hon gifter sig 1857 med Eric Karlsson från Mo, Lit. I hans släktkrönika förekommer namnen Charling, Treffenberg, Drake och Curry. Makarna övertog gården av Elsas far och denne blev då födorådstagare. De fick barnen Carl, Nils, Maria (som dog vid 2 års ålder), Erik och Pål. Eric Karlsson dog i fäboden Messelströmmen den 30 augusti 1868 och den 28:e och 29:e oktober föddes tvillingarna Rakel och Erika. Elsa var nu 37 år med sex minderåriga barn. Till sin hjälp hade hon sin far Nils Pålsson.

En kvinna som blev änka fick rätt att bestämma över sig själv och sina tillgångar.

Bouppteckning efter Eric Karlsson hölls den 2 oktober 1868. Alltså strax före tvillingarnas födelse, därför finns inte de omnämnda i bouppteckningen. Allt är noga specificerat och antecknat hur litet värdet ön var. På gården fanns en häst, några kor och ungnöt, åtta getter, sju får, ett svin och sju höns. Förutom bibel och postillor fanns åtskilliga andra böcker. Varje klädesplagg var antecknat. Familjen skulle leva av vad jorden och djuren gav. Boet var hårt skuldsatt varför behållningen blev knappt tusen kronor. Men Elsa klarade av sin stora familj och så småningom även skulderna. Så fort barnen blev stora nog flyttade de hemifrån. Carl gifte sig med Kornelia Söderqvist från Alsen, Nils blev bonde i Husås och gifte sig med Elisabet Karlsdotter. De är mina morföräldrar, Erik tog namnet Gerdin. Hans familj bodde i Norrköping och sen i Örebro. Han var affärsman. Pål köpte en gård i Ringsta och var gift med Anna Jonsdotter. Rakel gifte sig med Lars Jonsson från Revsund. De övertog gården av Eels och hon fick födoråd. Erika blev lärarinna och var gift Forsberg.

 Från 1885 börjar en minst sagt stormig tid för Eels. Hon var invecklad i en massa processer under en 15-årsperiod. Ibland som kärande, ibland som svarande. Ibland vann hon men ofta förlorade hon.

Första gången hon stod inför tinget på Tingshuset på Husås var när hon stämde sin avlidne fars förmyndare för bristande redovisning. Efter tre år och många rättegångar kom en redovisning och då fick Elsa böta femton kronor. Bötespengarna krävde hon tillbaka jämte ersättning för varje inställelse vid tinget. Med Wifstavarvs trävarubolag hade hon många kontroverser. En gång beskylldes hon för att ha avverkat timmer på bolagets skog, som gränsade till hennes. Erik Olof Ask vittnade mot henne och påstod att han huggit timmer på hennes order. Hon fick betala 187:36 kr för furu och 32:90 för gran. Ansenliga summor i dåtidens penningvärde. Då kom en inlaga från Elsa Nilsdotter till Tingsrätten.

"Wifstavarvs stämningspåstående bestrides till alla delar. Jag vidhåller att om det hade varit en ärlig syn, så hade jag blifvit lagligen kalladt till synen så att jag kunnat vara i tillfälle att försvara mig. Yrkar ansvar enligt lag för min Ereförkränkning, 10 kr, för varje ting för min inställelse, Husås den 15 februari 1888

Elsa Nilsdotter"

Elsa anlitade en skrivare som hjälp, men han står aldrig namngiven. Hon skrev själv under med sin namnteckning. Hon stämde också Erik Olof Ask.

"Härmed får jag ödmjukast anhålla om laga stämning till Lits tingslags häradsrätt å arbetaren Erik Olof Ask i Husås, under yrkan att Ask måtte stånda laga ansvar för afgifvet falskt vittnesmål i rättegången mellan mig och Wifstavarvs trävarubolag. Fri och öppen talan förbehålles.

Ottersgård i Lits socken den 9 februari 1888 Elsa Nilsdotter"

Ur ett protokoll den 16 februari 1894 omtalas hur Elsa Nilsdotter i sin döde fars ställe tillsammans med en granne skulle uppbära 145 kr ur den s.k. Brokassan. Tiden gick och hon fick vänta på sin del, 72:50, varför hon stämde grannen. Det var många rättegångar och först 1898 kom det till en uppgörelse mellan parterna. Eels fick rätt. Hon fick sina pengar och lämnade kvitto, som bevittnades.

"Härmed erkänner jag mig undertecknad hafva av NN till fullo bekommit mitt enlikt Kongl. Svea Hofrätt, och Kongl. Maj:ts dom af den 16 februari 1898 tillerkända belopp af sjuttiotvå kronor 50 öre jemte upplupen ränta samt tjugosju kronor 50 öre i rättegångskostnader som härmed erkännes och kvitteras.

Ottersgård Norra Lit den 21 mars 1898

Elsa Nilsdotter"

En gång när Eels stod inför tinget tyckte hon sig bli illa åtgången och orättvist behandlad varför hon utbrast: "Smör hjule så går è lätt! Mut domarn så får du rätt!" Vad menar ni människa, röt domarn. Svaret kom omedelbart: "Man plikt int för vå man täänk." Den händelsen kunde ha stått henne dyrt, men det blev ingen rättslig påföljd.

Efter alla turer under årens lopp ansåg Eels till slut att den ende som kunde hjälpa henne var kungen Oscar II. Hon gav sig också iväg sen hon fått låna kläder av en av fruarna i Lit, troligen fru Lithander, som hon brukade ha kontakt med. Det finns många olika versioner om kungabesöket, men jag har inte kunnat finna några säkra uppgifter om hur långt hon kom. Om hon verkligen fick träffa kungen. Det är i alla fall en fantastisk historia.

Om Eels hade levat nu och haft chans att studera, hade hon kanske blivit jurist.

Omkring 1912 byggde Rakel och Lars Jonsson ett bra bostadshus. Tidigare fanns det en mycket enkel och trång bostad hopbyggd med ladugården.

 Erika Forsberg bidrog till byggkostnaderna mot att Eels skulle få bo kvar till sin död. Elsas fysiska och mentala hälsa försämrades under hennes sista år. Juldagen 1919 hade hon kämpat färdigt. Hon fick somna efter alla slitsamma år. Somna från bekymmer, oro och vånda. Hon fick sluta sina dagar på den gård där hon bott hela sitt liv.

När jag tänker på Elsa Nilsdotter, känner jag vördnad och respekt för hennes person.