Från Litsboken XXIX 1979 sid. 58

"Gisselfolket" i Norra Lit och Norderåsen

av Per Tejbo

I Mjömyrbacken, inom Byoms skifteslag, strax norr om rågången mot byarna orsta och Boda och på ömse sidor om gamla vägen Lits kyrka - Norra Lit, fanns i gamla tider flera torp. Platserna nu för tiden knappast skönjbara. I ett av torpen bodde Gissel Larsson med hustru Brita "Gissel-Britta" Jonsdotter och sonen Lars, födda 1757, 1761 respektive 1795.

Förnamnet Gissel bildade tillnamn för sonen, alltså Gisselson, vilket var brukligt. Lars Gisselsson gifte sig vid 48 års ålder med den 16 år yngre Anna Maria "Anna Maja" Jonsdotter från Ås. Med sig i äktenskapet hade hon sin tvåårige son Jonas Persson (f. 1841). Äktenskapet med Lars Gisselsson blev barnlöst, men "Gissel" kom att "leva vidare" med styvsonen onas Persson, som allmänt kallades "Gissel-Jonas". I samband med giftermålet med Anna Andersdotter i Norderåsen, dotter till fältjägaren för rotenr. 21 Norderåsen Anders Wigg, flyttade Gissel-Jonas till Norderåsen och bodde under de sista 30-tal åren av sin levnad i det  s. k. Gisseltorpet i östra utkanten av byn, vid gamla vägen mot Gyltbodarna.

Paret Gissel-Jonas barn hette allmänt Gissel-Anders, Gissel-Jonas och Wigg-Ida. Således blev sönerna uppkallade efter sin fars styvfar och dottern efter sin morfar. De var födda 1878, 1880 resp.1883.

Än i dag berättas oförargliga historier om Gisselfolket. Två av historierna, betecknande för sin tid, skall här berättas, dels från Mjömyrbacken, dels om "Gisselpöjkan".

En sommardag i början av 1850-talet hörde Gissel-Britta prästkorna i riktning mot en slåttermyr som hörde till Gisseltorpet. Några stängsel fanns inte den här tiden, utan kreaturen vallades ("gettes"). "Getarn at prästa" litade hon inte på, varför hon beslöt att ta sig en titt. Hon hade sina aningar, vilka besannades då hon kom fram; korna betade för fullt mitt inne i torpslåttern, och getarpojken satt i godan ro och åt smörgås som o ingenting hänt! Sin svarta, rundkulliga hatt hade han lagt på en tuva med kullen neråt. Gissel-Britta gav pojken en utskällning som han sent skulle glömma. Inte så mycket för okvädningsorden utan fastmer för vad hon åstadkom i hatten. Under utskällningen stod hon gränsle över hatten, och pojken hörde hur det skvalade. De långa kjolarna dolde emellertid var skvalet hamnade, på marken eller i hatten. Men när hon äntligen hade gått, fick han bekräftelse på vad han hela tiden anat; Gissel-Britta hade prickat rätt, rakt i hatten!

Bröderna Gissel-Anders och Gissel-Jonas var omkring 1910 på timmerhuggning i Norra Lit. De bodde i "Häggråka", en fäbod 4 km NNV byn Ottersgård, fäbodstugan är för länge sedan borta. En dag då de kom in i stugan för att vila, hängde Anders vantarna på "hånka" (stången som svängdes över elden) för torkning, men så långt in mot elden att det rätt snart började ryka från dem. Detta såg inte Anders som genast gick från spisen för att ordna med maten. Däremot såg Jonas vad som snart skulle ske. Ändå satt han lugnt och såg på hur vantarna kolade och så småningom förminskades till två smala muddar. Då först ansåg han det lämpligt att påminna Anders om vanttorkningen och sa:

"Je skull väl ha torske väntan min je å", vilket blev bevingade ord i Norra Lits- och Norderåsbygden och används när man vill påminna någon om att något håller på att ske. Slutet på historien, hur Anders reagerade när han såg sina förkolnade vantar, hör man däremot sällan. Arg och förtvivlad sa han till bror sin: "Om du ha vö en utlänning nu, så ha du ligge dö på stelan".

Som redan nämnts blev äktenskapet mellan "Anna Maja" och Lars Gisselsson barnlöst. Inte heller här omtalade Anders, Jonas och Ida efterlämnade några barn. Med de sistnämnda försvann alltså namnet Gissel.