Så minns jag Husås - min hemby. del 1

Litsboken XLVI 1996 sid. 39

Av Anna Holmberg.

Det finns mycket att glädjas åt i skapelsens rikedom. Det blir liksom roligare för varje år, tycker jag, när den ljusa tiden kommer och man ser hur naturen vaknar och spritter av liv. "De känns bra när man sir att dä sprätt ti gammelhagan", var det en i Husås som sa'. Det är underbart med skapelsens växlingar, rikedom och mångfalden i människors utrustning och gåvor.

En lång rad av ansikten skymtar förbi mina ögon och jag blir varm om hjärtat. Minnen från gångna år. Där fanns de blyga och fåordiga. De snälla och vänsälla. De begåvade och kvicktänkta. De trogna och tröga. De tåliga och eftertänksamma. Hemmadottern som aldrig syntes men som hela livet skötte en besvärlig anförvant. Husmödrar med evigt enahanda slit. En del som fått göra just det som är deras särskilda gåva. En del som av människors oginhet hindrats, men som ändå kämpat tappert. Själv fick jag lyckan att växa upp i ett kärleksfullt hem med otroligt snälla föräldrar. För mig blev det en ofantlig rikedom - som en sommaräng i alla färger med lysande blommor.

Allt format av samma skapare som menade något särskilt med var och en. Och allihop med oändligt mycket att tacka för.

Klass 5-6 Norra Lit den 16/5 1936.

Rad 1: Stina Göransson, Märit Husander, Anna Granström, Hildur Engstrand, Gerda Olsson, Kerstin Lindström, Barbro Mårtensson. Rad 2: Birgit Aronsson, Anna Öst, Agda Vestlund, Katarina Danielsson, Ragnhild Andersson, Karin Magnusson.

Rad 3: Lärare Artur Ericsson, Ossian Eriksson, Einar Eriksson, Jonas B Jonsson, Gösta Jönsson, Axel Svensson, Leo Andersson, Arne Öst, Stig Östlund, Einar Johansson, Per Olof Öst. Rad 4: Eje Lindström, Bertil Bengtsson, Valter Nyman, Bengt-Olof Hall, Lars-Olof Olofsson, Olle Husander.

Skola 1932 - 1937

Länge har jag tänkt skriva om mina tankar och minnen från min skoltid och även litet senare. Småskolan i Husås - lärarinnan Emma Jonsson. Där bodde Emma Ström med barnen Anna, Karin och Rune. Jag brukar tänka på atta det inte var så noga med husnummer för folk då. Att bo vägg i vägg med detta stoj - och vilken städning! - då var det ingen som tog av sig skorna minsann! Emma Jonsson skulle också sitta inne hos Maria Ström varje rast. Maria var fjöspiga hos lärarinna och hade kanske behövt få vila en stund också! Ni som går till Husåsgården ser själva köket som på den tiden var Marias hem. Ja, ingen avundsvärd lott för tjänstefolk precis!

Mellanskolan var i det lilla fula huset på skolgården i Ringsta. Vi fick Birgit Lindström från Västerås som lärare. Vi var hennes första barnkull. Som vikarier hade vi Gunnar Bohlin och John Naeslund.

I det stora huset var storskolan med lärare Artur Ericsson. Vi tyckte skolan var så fin och vi fick städa på tomten och hade varje vår med oss en liim (=kvast) med vilken vi fick ställa upp oss i rader och sopa gården. På schemat fanns gymnastik med lek och idrott och vi hade gymnastik i skolsalen. Vi flyttade bänkarna och klättrade på ribbstolar - höfter fäst, mage in och bröstet ut! Det var inte så noga med gymnastikdräkt - alla hade inte så de kunde byta. Blå tygskor med gummisula. Ingen behövde kivas om vem som skulle vara först i duschen då inte! Det var nog inte så mycket tvättning på den tiden. Vi hade en kran med kallvatten i avklädningsrummet för att vi skulle kunna dricka.

Min by som jag minns den

För mig är Husås en mycket vacker by som ligger högt och blåsigt - både vinter och sommar. Det känns i bröstet som en klump när jag vid Sandbäcken ser mitt älskade föräldrahem på avstånd. Jag går i minnet den gamla skolvägen från Ringsta skola. Vägen gick utför de ganska branta backarna. Den första gården jag kom till var skomakare Berglunds. Där bor nu Inger och Göran Mårtensson. Berglund var en snäll farbror, men när han med kännarmin tog emot våra skor kunde han kommentera: "Du ha skorre bra nog på de hennan. Du ske va rädd om skon Din!" Berglund bodde tillsammans med yngsta dottern Bojan och hennes man Nisse Johansson. Hans flickor hette Laura, Anna, Ida och Bojan. Det luktade friskt av läder och skosmorning i hans kök och han satt alltid vid bordet och framför sig hade han lästar och verktyg, pligg, sulor och en hög gamla skor. Alla halvsulade sina skor på den tiden. Han gjorde ett fint arbete och han var billig. Jag tyckte alltid att han hade ett ändlöst och trist jobb - att sitta så varje dag och jobba på folks undergång! När han någon gång skrattade, då var han högljudd och slog sig på knäna.

Ovanför Berglund bodde Anton Jons-Anna, Hon var änka. Mannen hade varit skräddare men han var död sedan många år och två flickor växte upp hos Anna. Märta, med lingula flätor (hon var rund) och Hilda som var mager. Märta flyttade från byn och blev och Hilda blev gift Vest och flyttade till Lit. Jag minns en gång hur systrarna blev osams och brottades då mamman ropade: "Märta - Hilda - Hilda - Märta ( hon sa egentligen Märsta) titt på skon deck!" Det blev grönska på deras nya tygskor som de ju skulle vara rädda om. Jag minns en historia berättad av Jarl Stolt i Gravbränna. När han var ung var han i Husås ibland och denna gång var han tillsammans med Nils och Anton Magnusson med flera. De skulle gå "ut på" hos Märta och Hilda. Med möda fick de upp ett fönster på kammaren och kom in. Men de kunde inte hålla sig för skratt så dörren öppnades med ett ryck och där stod mamman. Hon sa att de fick ge sig i väg - alla sprang mot ytterdörren och Jarl blev sist. Han hade bråttom och såg bara med ett öga och han sprang omkull pottan som stod vid sängen. Väl ute kom Anton Jons-Anna ut på bron: "Var e du som stöft ut potta mi?" Jarl förklarade stammande att: "Vål int sint ti de hänne, vänt te hälja - då ske du få e heil e bytt ta meg Du". Stugan var på den tiden liten och röd. Många har bott där sedan dess, bland andra Iréne och Rune Östlund. De sista som bodde där hette Gustavsson. Då brann huset ned. Det blev ett nytt hus på tomten med olika ägare genom åren. Nu bor där en infödd Husåsbo - Mats Persson med familj.

Bredvid Berglunds bodde tant Anna. Hon var alltid enastående snäll. Där var jag mycket ofta och alla var välkomna och alla fick alltid något gott. Alma var ordningssam och det var rent och fint överallt. I huset bodde Karl-Georg Jonsson (Almas man), Gunnar, Gunni, Gösta, Barbro och sedan också Solveig och Bertil (han var trilling). De andra två dog, men lill-Bertil överlevde. Han var fin och en hejare på att spela dragspel. Han åkte till andra byar och spelade med sin pappa, klädd i bygdedräkt sydd av Barbro. Barbro blev sedan sömmerska och är bosatt i Östersund. Gunnar och Gösta spelade också och det var alltid och barnen hade alltid många kompisar hemma. Jag kommer ihåg julgransplundringarna där vi fick dansa.

På somrarna var hela familjen i "buan" och ibland fick Barbro och jag vara ensamma där. Vi mjölkade och skickade mjölkkrukorna med bilen tidigt på morgonen. Det var roligt att få göra saker själv! Vi cyklade mycket på den tiden och jag fick låna mammas cykel när jag blev tillräckligt stor. Innan dess prövade jag pappas cykel genom att krypa in under ramen. För övrigt fick vi gå - och det kändes aldrig långt att skolvägen t ex. På gården bor nu familjen Granlöf.

Ovanför Karl-Georg och tant Alma bodde Anna och Erik "Annersa" med dotter Emma som då var fästmö till Hans Elvström. Vi såg hur de ibland stod under "jällbrua" och pratade med varandra. Dom "frii!" sa vi. Erik Andersson hade sin far "Anners Ersa" boende hos sig och en gammal gubbe som låg till sängs i lill-stugan - "n' Goffa". Jag har ett minne från min första dag som försäljare av 1:a majblommor från just denna lill-stuga. Barbro, som kände familjen som granne, visste att de ville köpa av henne. Hon sade till mig att jag skulle gå till "n' Goffa" - Han låg i sängen och var så döv att när jag förklarat mitt ärende - då ville han ej köpa, utan snarare sälja en gammal majblomma till mig! "För som du ser så har jag många här" sa han och pekade på väggen där majblommorna satt i en lång rad på den gamla tapeten. Det blev alltså ingen affär! Barbro skrattade - hon hade sålt fyra stycken och till och med fått kakor av tant Anna. Nålarna kostade 10 öre. Familjen flyttade så småningom och blev granne med oss. I gården bor nu Arne Elvström, Barnbarn till Anna och Erik.

Anna och Paul Annersa, Gösta, Aina och Stina och fostersonen Sixten flyttade till arrendegården. Det var också duktiga människor. Anna hade så fina blommor och Paul Annersa var så mysig. Han hade en stor tjur till vilken många gick med sina kor. Det var ofta så att barnen fick följa med och "raka på". Ibland tog det tid. När jag blev större tyckte jag att det var lite genant att "gå mä ku"- Ibland kunde man ju möta någon pojke som var retsam och frågade om det blev "rektut gjort". När Anna och Paul var borta flyttade Anna och Haldor Jonsson dit. Barnen Gertrud, Bengt-Håkan och Hans Urban. Anna dog för snart 10 år sedan, Haldor bodde kvar så länge han kunde. Nu är även han borta.

Nedanför backen var Erik Magnussons. Det var en gård med anor - Just nu till försäljning. Sista ägarna var Elvida och Karl "Ersa" - riksspelmannen, känd i olika sammanhang. Det har till och med gjorts en film om honom och hans släkt och hem i Hucksjöåsen. Hos Erik Magnusson var det alltid mycket folk. Gården har varit Gästgivaregård och om detta vittnar den stora byggnaden och ladugården. Det fanns ett bageri i ett mindre hus och där bakade Rosa (sedermera sonhustru - gift med Viktor) de härligaste wienerbröd och "borgmästare". Min bror Gerhard ("Geje") frågade om det fanns kanter och småbitar till salu. Han fick en hel påse för 50 öre. Då blev det fest! På gården bodde Amanda och Erik, barnen Emma (flyttade till Östersund), Anton, Nils, Viktor, Birgit och Karin - min skolkamrat.

Alla kunde spela och sjunga och Karin och jag spelade fyrhänt och sjöng ibland. Tant Amanda var så snäll och mild och hade snälla ögon. Jag var där och plockade potatis en höst och vi fick så god mat vid det stora köksbordet. Allt var sort - köket och rummen - och i salen fanns ett piano. Birgit brukade sjunga och spela och jag tyckte hon var vacker. En trappa upp blev ett av rummen en pinans bostad. Tandläkaren från Lit satte upp en mottagning där och många små patienter skakade i benen när tandläkare Olle Ernst satte igång tortyren. Jag glömmer aldreig Henry som satte sig till motvärn: "Nu gär Du int ill me, för nu e je sint!" Det fanns också en mindre stuga på gården där Erik Magnussons föräldrar bodde - Marjet och Magnus Ersa. De blev mycket gamla. Huset är i dag flyttat till Finnsäter och det ägs av Viktor.

Alldeles intill låg ett rött hus och ladugård där Erik Orsa och Karolina bodde med sina söner Olle och Ecke. Olle flyttade till Hammarstrand och Ecke bor i Östersund. Efter Erik Orsas dagar kom Johan Slaktare till gården. Johan Jonsson med hustru Ida. Dottern Mildred ("Millan") föddes och hon bor nu i Huså, Kall, där hon gjort sig känd för sina goda ostar. Johan var anlitad som slaktare. Ofta kom han med sparken på vilken han hade placerat skålltråget. Vi tyckte det var otäckt när slaktar Johan kom eftersom vi förstod att något av de djur vi älskade skulle dö den dagen. Det var varmt och ångande i fjöset och vi fick hjälpa till att röra i blodhinken så att det inte skulle levra sig. Hinken stod i snön och kring vispen hängde en stor klump. Då kändes det svårt att tänka på detta lilla djur som inte längre fanns kvar i sin kätte och de övriga djuren verkade inte så lugna och stillsamma som vanligt. Men det måste ju vara så - det gick ju inte att spara alla bara för att de var lekfulla och fina. Johan blev änkeman och flyttade till Stockholm. Efter hans död har det bott många olika sorters människor i gården. Nu är Jörgen Persson ägare.

På backen ovanför Johan bodde "Magnus-barna". Det var fem syskon i mogen ålder. Stugan var rejäl - timrad och grå. Ladugården hade plats för några kor. Alla hjälptes åt med olika sysslor. Märta och Paulus var humoristiska och glada. Anna och Jonas var tystare. Anna var senfärdig och att se henne diska separatorn - det tog tid! Hon diskade ofta i kopparbaljan som stod kvar på spisen och hon hade på detta sätt varmt vatten att diska i. Anders Olov var gårdens ägare men han gjorde ej så många sysslor där. Han var den ende som gifte sig. Hans hustru blev Hilda - affärsinnehavare på Tingshuset. När jag var liten gick dessa fyra syskon ofta förbi hos oss på väg till myrodlingen"väst i byn", som hörde till deras gård. Paulus och Märta med lie och räfsa gick lite raskare. Jonas med lie och Anna med kont med matsäck och liten hämtare med någon dricka. De stannade ofta och pratade en stund och de var så gemytliga. Sådana människor har det tagit slut på - de finns inte längre! Jag kan se dem framför mig nu, karlarna som var seniga i hemvävda och hemsydda kläder och kvinnorna i klänningar och förkläde och halsduk ("plågg") på huvudet. De var solbrända och Märta hade röd näsa. Anna hade så fina och mjuka händer. Hon gick inte till fjöset där Märta var och mjölkade. Vi kunde stanna hela tiden och medan hon gjorde klart kunde vi barn sopa golvet. Hon lärde oss också att dansa. "Tjo, nu tar ma oss en liten hambo" ofta var melodin "Jänta å Ja" som vi taktfast trallade tillsammans. Jonas kunde spela fiol. När folk skulle till Norderåsen brukade Paulus eller Jonas ordna med "båtskjuts". Man kunde ropa "båt!" vilket då hördes upp till deras gård. Någon telefon fanns inte på den tiden. Märta och Jonas dog på samma dag. Anna och Jonas dog senare. Jag måste berätta hur deras mor Magnus-Anna förutspådde de fem barnen framtid:

A' Märsta - prostinna

A' Anna - grevinna

N' Jonas - apostel

N' Paulus - profet

å n' Anders Olov - bonn

Ägare till gården är i dag Hildas dotter Mary Melver, Täby.

I ett litet hus nära vägen bodde Erik Göransson. Huset byggde han och inredde själv. Han hade piano och kunde spela "Die Donau Welle" och vackra wienervalser. "Som varje liten pärla Du bär om Din hals" var Eriks älsklingsmelodi. Erik hade skadat sina händer i någon olycka men de flög lätt över tangenterna. Han klippte håret åt folk och när han var yngre körde han droska. Han var tyst och lugn - men alla var inte så snälla mot honom. Själv var han aldrig elak och han var varmt religiös och en duktig träsnidare. Nu är Ingrid Karlsson med make Egon ägare. Ingrid är Erik Göranssons brorsbarn och huset är mycket fint renoverat och tillbyggt.

Göran Natanaelsson, Barbara, Anton, Engla och Elof bodde i det stora huset på gården. I början av 1900-talet var där gästgiveri och mycket folk kom med hästskjutsar på den tiden. Det var ting för Jämtlands Norra Domsaga och Tingshuset låg på andra sidan vägen - så mat och husrum fanns på Gästis. Göran var från Köttsjön och talade annorlunda än vi andra i byn. Han var humoristisk. Han var den förste som talade om rönnbärens nytta och vi tyckte han var konstig! Barbara var alltid snäll, hon skötte telefonväxeln ibland trots det stora hushållet. Vi satt ofta på soffan och vi tyckte att de hade det så fint i huset. Anton och Engla sjöng så vackert och i ett hörn stod pianot som sonen Erik Göransson fick ta till sitt hus. På nedre våningen bodde sonen Per Göransson, gift med Stina, och barnen Gun, Ivan, Åke och Ingrid. Telefonväxeln flyttades ner till familjen och det blev mycket mer arbete särskilt för Stina. Hon var en duktig husmor - gästfri och alltid generös med sina goda kakor. Gun fick lära sig alla förekommande sysslor och hon blev till stor hjälp både i växeln och i hushållet. De hade bondgård med olika djur, och här kommer en liten sann historia om Ingrid. Närmaste grannen var "Per-Märsta". En stor, fin gård med mjölkkor och hästar. Ingrid hälsade på där en dag och ville se det lilla fölet som just var fött. När hon kom hem berättade hon för sin mamma om hur fin den lilla fålen var. "Kan inte vi också få ett föl?" "Nej, sa mamman, vi har inte en sådan häst som kan få föl." Men Ingrid ville inte ge sig så lätt. "Kan vi inte lägga en surhäst då?" Ingrid hade ju varit med om att lägga ägg under en "surhöna" och fått se hur kycklingarna kläcktes.

På äldre dagar flyttade Sina och Per till lill-stugan. Det stora huset såldes och konstnären och tecknaren Rolf Karbelius bodde där i ett antal år med sin familj. Sedan kom familjen Thure Persson, dottern Gun med maken Edvard och nu bor där familjen Bertil Mårtensson. När jag var barn bodde Ada och Mårten Mårtensson i det lilla huset. De hade ett fosterbarn som hette Vidar Larsson. Han var så go, tyckte jag! Alla är nu döda - även Vidar. Tant Ada var så pimpinett med sitt lockiga hår och sina veckade kjolar (ovanligt på den tiden). När Stina och Per hade bott i huset en tid så brann det nyrenoverade huset ned. Stina hade gjort i ordning paket med handarbeten till barn och barnbarn och bakat inför julen. Vilken tragedi att mista hela sitt hem med alla minnen som ej går att ersätta! Den som inte själv drabbats av en sådan olycka kan inte förstå vidden av det hela.

I granngården bodde som tidigare nämnts "A' Per Märsta" - Märta Henriksson - tillsammans med sina barn Henrik, Ingrid, Maria och Bengt. Henrik flyttade till Björkudden, Lit, Ingrid till Stockholm och Maria och Bengt bodde kvar. På gården bodde också Albert Andersson med familj. Albert var svåger till Märta och var en livlig och pratsam karl med många och yviga gester. Han pratade alltid trav och religion och han hördes över hela bussen när han lade ut texten med både Guds ord och starka eder. Alberts bästa häst hette Hallas och han var på travet i Östersund. Albert sa: "Jag ska plocka dom, som bönderna plockar fisk ur en balja!" (Han menade de andra travkuskarna). Anna och Artur gick i skolan och Holger var vuxen. De hade en vit samojedhund som hette "Kabb". Han var tjock och hade ingen svans. Vit till färgen men alltid lortig bak. Han tålde ej maten och då är det inte så lätt att hålla sig ren bak. Vi tyckte så mycket om denna hund - han var så snäll och lugn - och när han skulle avlivas ringde min bror Geje till växeln och ville tala med "Ballbara". Han trodde då att det var "rätt" Barbara för Alberts fru hette också så. Men det var Barbara Natanaelsson som svarade. "Ere a' Ballbara?" "Ja", svarade hon. "Lava att int slakt n' Kabb för je vill ha'n je." Barbara Natanaelsson kände ju inte till dödshotet så hon menade att det nog skulle ordna sig. Men Kabb fick dö - ingen benådning där inte. Han var inte frisk, men vi fick sorg, särskilt Geje.

Hos Per-Märsta var det ombyte av folk och så småningom kom Ernst Andersson och Anna till lill-stugan. Det fanns alltid ett lill-barn där och det var så kallt att de vuxna frös om fötterna. När man satt på soffan kändes draget. Det var roligt att vara där. Anna var otroligt snäll och glad och hon bjöd alltid på kaffe (d v s om hon hade förstås!) Jag minns en söndag när jag var där och Anna sade att det skulle vara gott med kaffe nu, men vi har inget. Jag gick hem och berättade för min mamma. Hon slog kaffe i en burk och socker i en påse och jag gick tillbaka till Anna. Vilken fest det blev! "Jädrar va de henne smake bra", sade Ernst. Han var mager och senig och såg sliten ut. Det var en glad prick, sorgfri och inte så pålitlig, men han var duktig på att arbeta med alla grova och tunga arbeten. Anna skötte mjölkningen vilket på den tiden skedde helt utan maskinell hjälp. Hon fick också mocka och utfodra själv. Jag tänkte: "Hur orkar denna lilla människa?" Arbetet i fjöset gav lite avkoppling trots allt tyckte Anna. Tänk alla dessa barn; Ragnhild (min skolkamrat), Siri, Kurt, Bror, Yngve, Öjvind, Siv, Seth och Stefan. Några föddes senare förstås - och då hade familjen flyttat till Johan Ström-stugan. Innan dess bodde de på Tingshuset i ett rum och kök. Anna blev gammal, liten, tunn och blind. Ernst och Anna hade duktiga barn. Bror t ex var hos oss och hjälpte till med olika sysslor. Han sparade de pengar han tjänade och min pappa hjälpte honom att köpa en kostym som han blev väldigt fin i. Yngve och Öjvind hjälpte mig ibland att såga gengasved. Jag sågade, Öjvind sorterade på bandet och Yngve tog bort säckarna nedanför huggmaskinen. Först gick de i skolan och sen jobbade de. Alla tre pojkarna körde buss när de blev vuxna och så gjorde även Seth och Stefan (bil och varubuss). Siv var skojig. När folk frågade hur gammal hon var så svarade hon: "Lik gammal som krige - då kan Du räken själv!" Hon var alltså född 1939.

Den lilla stugan är nu renoverad av nye ägaren Heike Hedlund, barnbarn till Märta Henriksson. Nya spröjsade fönster och på taket är det "spånspjelan". Ingen bor där i gården nu. Maria var Heikes mor och hon var så vacker när hon gick med sin dansande gång. Det finns nog ingen som minns Maria som sur - hon skrattade alltid. Hon flyttade till stan och gifte sig med Gustaf Hedlund - mjölkkontrollanten. De har en dotter som heter Bodil och är konstnär. Hon bor i Stockholm. Sonen Heike blev känd inom skridskoåkningssporten. Han tävlade på olika håll, bl a i Ryssland. Han är nu skogsvårdskonsulent på Skogsvårdsstyrelsen.

Ett nytt enplanshus är byggt nära Per Märstas. Där bor familjen Joelsson. Herr Joelsson är från Edsbyn och hustru Lilian är dotter till Inez och Erik Jonsson. John-Erik ("Jonke") har arbete i skogen och Lilian driver blomsteraffär i Lit.

Badhuset står ej långt därifrån. Det byggdes 1939 - 1940. Att få bada bastu och bli borstad på ryggen av baderskan - det var verkligen efterlängtat och uppskattat! I hemmen fanns ofta enbart handfat att tvätta sig i. Eftersom de flesta hade ladugård med djur och de höll på med tunga arbeten så svettades det mycket. På senare år renoverades gårdarna och badkaren kom i bruk. Badhuset fick inga kunder på grund av denna utveckling och när skolbarnen började åka till Lit för att simma då stängdes Badhuset. Övre våningen inreddes och dit flyttade Britta och Vilhelm Persson med barnen Maj Britt och Anders. Britta var den sista baderskan. Anna Larsson var den första och Britta Hansson hade också detta arbete en tid. Britta bor kvar på Badhuset tillsammans med sonen Anders.

Anders lider fortfarande av de skador han fick i samband med en skoterolycka 1995. Britta är över 80 år - hon är pigg och rask och hon åker gärna på bingo. Hon är den enda människa jag känner som blev skyldig grannen 25 öre när hon föddes! Brittas mamma Olga skötte om karlarna i sin svärfar Ante Westlunds hem. Där bodde det många personer i ett stort kök. Olga blev sjuk och karlarna var ute på arbete. Det kom bud till Aron-Kristina som just var hos Rakel och bakade tunnbröd. Hon sopade av sig mjöldammet och sprang till Ante Westlunds där hon hjälpte Britta att komma till världen. Britta lindades i trasor och lades i sängen hos mamma Olga. När detta var avklarat var det bara att skynda sig tillbaka till "stöjpa" och Rakel som var irriterad över uppehållet i bakningen. På kvällen låg det 50 öre bredvid gröttallriken och Rakel kom med en sur kommentar: "Je drar ta 25 öre för den tid det tog mä barnongen i dag!" Britta är oerhört duktig i handarbeten och det är en egenskap som ligger i släkten. Alla är praktiskt lagda. Pojkarna kan mura och snickra och flickorna är duktiga på handarbeten. Britta kan väva, virka, sticka, knyta makramé och hon har själv komponerat mönster till näversöm i vilken hon varit kursledare i flera år. Ett riktigt energiknippe är hon - a' Britta Persa. Mer än 80 år ung är hon alltid hurtfrisk. Hur många tusen fina tunnbrödskakor hon kavlat i sina dagar vet hon nog inte själv!

Nästa hus byggdes 1951 som ett så kallat "barnrikehus". Dit flyttade Inez och Erik Jonsson med barnen Kurt-Åke och Lilian (gift Joelsson). 1957 flyttade Gunvor och Rune Lif till huset och där föddes Bertil och Roland. När familjen Lif sedan flyttade har under årens lopp många olika familjer bott i huset. Nuvarande ägare är familjen Lars Andersson.

Så till det lilla huset på tallbacken. Det byggdes av Anna och Otto Jonsson och där bodde de på äldre dagar. I huset bor nu Inger och Rolf "Texas" Holmgren. Anna och Otto Jonsson köpte huset av Helmer Vikström. Otto, som var från Köttsjön, kom till Husås i samband vägarbete ("A K-arbete"). (Vägen mellan Husås och Anviken i Föllinge är en sådan väg). Anna var dotter till "Kristina faster" och Nils Pettersson och de bodde då närmaste grannar. De flyttade dit från Martin Eriksson och Tord, Ingrid och Gerd föddes där. Flickorna var tvillingar - så lika och så gulliga - de satt ofta i gungor som hängde från taket. När vi kom dit för att hämta eller prova kläder som Anna sydde till oss - då kunde vi få sitta med flickorna i famnen en stund - det var roligt! I huset hade min farfars far Wikström bott. Han bodde tidigare i ett långt timrat hus på backen på vänster sida om vägen i Gravarevågen ("Bortre Kron" mellan Husås och Föllinge). Där föddes många av barnen. Ante flyttade till Opdal i Norge, Jöns till Västerbotten, Kristina bodde i Husås liksom Anna ("a' Hall-Ann"). Karolina bodde i Byom i Ringsta, Erik åkte till Amerika och farfar flyttade till Öst-gården där nu Mats Öst och Madeleine Malm bor.

Åter till Ottos-Anna. Hon var konstnärlig och hon försökte sig på allt möjligt. Hon sydde kläder och skinn, tapetserade och målade, klädde om möbler och lärde sig baka. När hon och Otto köpte huset av Algot och Nils så började de med bageri i gammelstugan. Anna kunde också sjunga och spela och hon och Otto var med i Baptistförsamlingen som höll till på Tingshuset. Vi saknade Anna och Otto. Hon var en ljusglimt och var ofta hem till oss. Anna dog så hastigt och Otto bodde ensam tills hälsan satte stopp och han slutade sina dagar på ålderdomshemmet i Lit.

I det stora huset bodde Algot och Nils Nilsson. De var bröder och blev som tidigt föräldralösa uppfostrade av sin farmor Nils-Märit. Hon hade gnällig röst och var mycket krokig. Nils var chaufför på mjölkbil och buss och flyttade till Östersund. Algot blev kvar i huset - bodde ett tag på övre våningen då Otto Jonsson var ägare och flyttade sedan därifrån. Algot körde under många år lastbil åt min far. Det gällde transporter av ved, mjölk m m. Nu bor Algot, eller "Acke" som vi alltid kallade honom, på servicehuset i Lit.

I gammalstugan som ännu finns kvar på gården bodde Karin och Lars Orsa. Hon var snäll och han var tyst och såg trumpen ut. En dag kom en gårdfarihandlare till Karin som var ensam hemma. Handlaren hade lite av varje på sin vagn. Han slog porslinsskålar mot en stolkant och de höll trots denna omilda behandling. Karin köpte en karottsats med minst 4 - 5 skålar inuti varandra. Skålarna hade samma färg och dekor. Hon var så glad över köpet. När Lars Orsa kom hem ville Karin visa skålarnas okrossbarhet så hon hivade i väg den ena efter den andra skålen efter golvet. De landade mot stolsben och väggar - och gick sönder! Då sade Lars: "Töcke dann ha je sitt förut je" och Karin torkade tårarna i förklädet, sopade ihop skärvorna och ångrade affären. Nuvarande ägare av gården är Kerstin Backström och Johnny Rösth.

Så bär det utför backen till Anna och Per Jonsson med sonen Jonas Bertil. Han var min skolkamrat. Liten till växten men livlig! Han var inte så frisk och blev inte så gammal. Gården såldes till Maj-Lis och Nils Erik Ottersgård och där bor också deras två söner Håkan och Lars. De hade stordrift och många djur att sköta.

I stora huset i Lindbergsgården bodde då Emma och Teodor Lindberg. De kom från Trekilen och de hade fyra flickor; Hulda, Nina, Dagmar och Stina. De var duktiga att jobba och de var klädda i karlkläder. Nina och Hulda var mina skolkompisar. Stina gifte sig och flyttade till Kläppe, Dagmar till Åre och Nina och Hulda till stan. Så köpte Jonas Jonsson gården och där bodde då Signe och Jonas. De var arbetssamma människor som prövat på att bo på platser utan bekvämligheter. De kom från Laxsjöhöjden - ett kolonat där de hade byggt, murat och fött upp många barn. Jonas var skämtsam och jag vill berätta om när han skulle på "handlen" för att köpa julmat. Han tog med sig "lappen" som Signe skrivit och när han kom hem och snörde upp ryggsäcken så lade han två förpackningar med småkakor på köksbordet. Då sade Signe: "Du ske väl int kööp töckedänn - Du vejt väl att je baka ti jul." "Men Du ha ju skreve på lappen - så je köft ju de som Du skreve opp!" "De ha je int!" sa Signe. Då räcker Jonas fram notan och vänder andra sidan upp; där står "KRUSA" med stora bokstäver. Men detta var från när kossan Krusa var till Pe-Jonsa-oxen sist - och det var en helt annan historia det!

En sann historia som Signe berättade för mig angående hur det gick till när Ove skulle till lasarettet. Det var tidig morgon och det var sommar. Klockan var bara fem på morgonen och Signe och Jonas spände för hästen för gummihjulskärran för att köra till buan och mjölka. Signe mjölkade och släppte ut korna som fick gå till skogen. Jonas mockade och det blev så småningom hemfärd med mjölken. Det var mycket som skulle göras. Frukost skulle ordnas och så skulle något lagas som Jonas kunde värma till middag. Detta ställdes i skafferiet. Ove skulle kläs på - han skulle till läkare. Erik som körde droska skulle till stan och de skulle åka med honom. Själv tvättade Signe sig och bytte kläder, tog Ove och väskan med sig och åkte i väg. I droskan kammade hon sig och vad fick hon se? Jo, hon hade fjösskorna på sig! Det var tygskor "afterski", svarta med blixtlås men nu helt vita av mjölk och lite koskit. Bilen stannade vid I 5 och Signe och Ove satte sig i slänten. Ove fick en slant för att gå och köpa ett par silkesstrumpor till Signe. Hon tog av sig strumpor och skor och spottade på strumporna och gned på skorna. Hon hade spottat så att hon inte kunde prata. På med de nya strumporna och de fläckiga skorna och iväg till lasarettet med Ove! Den resan glömmer jag aldrig, sade Signe och skrattade gott. Signe och Jonas äldste son Erik fick överta gården. I det stora huset bor nu barnbarnet Berit Joelsson och Stefan Olsson med lilla dottern Frida. I det lilla huset som nu är moderniserat bor Inez och Erik Jonsson. Jag minns när n' Pe Pårsa bodde där. Han hade byns första kristallmottagare. Bussen stannade på vår gård på den tiden och Pe Pårsa hämtade batterier och ibland fick vi höra susningar, illtjut och ovanliga röster från Pe Pårsas apparat.

På backen nära vägen bor nu Marita Wikström och Stig Lundgren. Huset har fått ett helt annat utseende sedan den tiden vi kallade det Strömstugan. Där bodde Johan Ström. Han gick och gick och var glömsk och trodde han tappat nyckeln till sitt hus. Han hade knäppt fast nyckeln på västen en gång när han bad grannen om husrum för natten. I detta hus har Anna och Ernst Andersson med alla barnen bott. Jöns Hall och Algot Nilsson har också bott i huset under många år. Förr fanns en stor vattensamling vid huset "Sima-loken" kallades den, och där fanns alltid grodyngel på våren. Jag minns hur vi tog med oss yngel i en glasburk till skolan för att studera utvecklingen - det var spännande.

Hans Petter Svensson bodde ner i backen. Kristina hette frun - och hon pratade svenska! Hon hade varit kocka på båtar. Hans Petter var smårolig och han "for med trösken" klädd i vadmal och med sina otroligt stora fötter. Man hade alltid hans fötter som måttstock när det gällde något stort. Nästa nummer var skidor! De hade inga barn. Det var aldrig städat och fint där och i det stora köket luktade det något konstigt. Det var nog en lukt av blöta kläder, mat och seldon och en gång när jag kom dit satt en höna på stolsryggen! Jag fick ta en annan stol så jag inte skulle skrämma "Lillfrökna", sa tant Kristina. Både sommar och vinter hade Hans Petter en smal halsduk om halsen. Den knöt han så det blev "atränna" - liksom en snara. "Hans Petter knutn" sa folk. Hans Petter flyttade till Fjäl och hans bror Gotthard bodde på gården i många år. Han var humoristisk och lugn. Efter Gotthards död ärvde Berta och Lasse Larsson i Mörsil gården och de har fått till det trevligt i det gamla huset.

Den sista gården efter den gamla vägen var Ingemar Kristinas. Hon var änka, storvuxen och arbetsam. Hon var "baxtra" och kavlade så tunt och fint och såg så kraftfull ut. Jag minns att hon var "agasam". Jag vill berätta om när logen Sundhetshemmet hade logemöte och julfest på skolan i Husås (numera Husåsgården). Det var många medlemmar i logen. Det skulle läsas en rimmad vers innan man fick ta för sig av risgrynsgröten. Karlarna bad att Sigurd Pettersson skulle läsa en vers för dem alla. Han skaldade: "Denna gröt är kokt av gryn, men ej av ägg, den får inte ätas av den som ej har skägg!" Bra, tyckte bröderna! Så steg Ingemar Kristina upp, Hon talade för kvinnorna: "Denna gröt är kokt av ägg, men ej av höns, mä ha fell skägge mä å, fast int dä söns!" Så fanns det en liten stuga på andra sidan vägen. Där bodde Marja. Jag kommer så väl i håg när pappa och jag åkte häst till våra "buan" Messelströmmen när vi stannade till vid Marjas stuga. Då träffade vi Kristinas far. Han kunde nästan inte gå utan stödde sig på två hemsnickrade käppar. Nu är Ola Gerhardt ägare till stugan. Olle Henriksson eller "Olle mä Hinrik" hette han i skolan.

Så fortsätter den gamla vägen nedför "Bukallbackan" ner till vattendraget Kalven. En tragisk händelse inträffade efter denna väg under 30-talet. Min pappa hade anställt en timmerhuggare som hette Gustav Gräsberg. Han bodde i en koja på Ante-Kälen ovanför Messelströmmen. Han hade varit in till stan och sov över i mitt föräldrahem. Mamma bar alltid in en korgsäng där hon bäddade åt dem som behövde sova över. Gräsberg var nedstämd och fundersam. Mamma gav honom frukost och han skulle få skjuts senare på dagen. Pappa var ej hemma och mamma gick till fjöset för att stänga för korna. Då stack Gräsberg iväg. Han gick vägen förbi Ingemar Kristina och sedan gick han in i en liten lada där det fanns lite hö som han satte sig i. Han försökte ta sitt liv genom att skära sig i båda handlederna. Det var kallt - och han förfrös sina båda fötter. Han somnade av blodförlusten och vaknade av att någon som sett att dörren stod på glänt och att spåren ledde till ladan talade till honom. (Denne man minns jag inte namnet på.) Gräsberg kom till lasarettet och fick amputera bägge fötterna och kom till oss på försommaren. Jag minns att skinnet var ljusrosa och att mamma smörjde hans förstörda ben. Han hade en säck med sig från lasarettet. Där låg hans nedblodade kläder som ingen hade tvättat på flera månader. Hemskt! Gräsberg var från södra Sverige. Han kom till ålderdomshemmet i Lit och ligger begravd på kyrkogården här i Lit. Han har ett enkelt kors och jag brukar tänka när jag står där att det följer en människa ända in i döden. Den som är ensam och bortglömd i livet - han har bara ett litet kors som markerar var han vilar. Stora stenar - stora män - men kanske har denna stora, rika människa inte gjort något gott för någon medmänniska!

Det sista stället där det bodde människor var Niclas buan. Där bodde Inga och Nisse Sundin med barnen Stina, Herman och Thure. Conny föddes senare. Vilket husrum! Ja, det var ju en fäbodstuga och Inga berättade hur hon satt vid spisen som eldvakt hela nätterna. Nisse var liten och tunn och arbetade i skogen. Barnen gick i skola i Husås. Familjen flyttade senare till Ringsta till ett husrum som kanske var något bättre. Stina, Herman och Thure flyttade söderut , till Dalarna och Conny bodde i Ringsta tills han kom till Lit och sedermera till Mariedal på Frösön. Han dog där 63 år gammal. Han kunde spela dragspel när han var yngre. Nisse dog på Häradsgården. Han var så snäll och fridsam. Jag träffade honom varje dag när jag arbetade där och jag minns hur han gjorde många, många goda dagsverken åt min far. Vi brukade prata om gamla tider. Hans kinder var magra och han hade så snälla ögon. Armarna var långa och händerna stora och seniga. Han ville jag skulle dra upp fickuret som sedan skulle hängas på spiken ovanför hans säng. Han grät ibland när vi sade god natt - han var en utsliten man. Nicklas buan användes senare som fäbod på somrarna av Stina och Per Göransson. Nu finns det inte den minsta lilla bebyggelse kvar. Kanske finns det några stenar som minner om tider då det var liv och rörelse kring stugan, fjöset och kokhuset ("skåla"). Ägare då var Emma och Nicklas Nilsson.

Ett stycke därifrån mot byn igen fanns "Rathägna". Det var en öppen plats bredvid landsvägen med skog runt om på tre håll. Platsen fungerade som fotbollsplan för byns pojkar. Där höll de till så fort det blev vår. Ernst Andersson sade inte "Rathägna" - han kallade stället "Skräphagen".

På backen finns en fin gård. Då Hinrik Simonssons - nu är barnbarnsbarnet Christer Lundgren ägare. Anna-Märta och Hinrik Simonsa hade barnen Simon, Henrik, Karin, Anna, Hildur och Olle (nu Ola Gerhardt). De var musikaliska och Hinrik spelade orgel så att grannarna kunde njuta av musiken. Pojkarna spelade fiol - och Ola Gerhardt blev riksspelman. Han var en vacker yngling (liknande Alf Kjellin). Axel Lundgren kom till byn från Väja i Ångermanland. Han ar en duktig arbetare och när han tillsammans med Karin flyttade in i huset - då kom de gamla att bo i gammelstugan. Barnen Gunnar bor i Husås, Inger gift Larsson bor i Sollefteå, Vilmer bor i Lit, Bert bor i Skåne (han blev flygkapten vid SAS). Mamma Karin berättade hur det kändes när han kom flygande över gården. Han hade lovat att flyga lågt och sakta - något som han tyvärr ej kunde hålla när det blev passagerare med i planet.

Lite längre bort på ägorna låg Stor Ante-torpet. Där bodde Stor Ante och Britta, min farmors syster. Han sydde skor åt henne "tussan" med runda sulor så att det såg ut som björnspår när hon gick. De flyttade till Byom och senare till Nyby. Släkten kommer från Sollerön. Det finns några stenar kvar och buskar där huset stod, och nu ligger det på min syster Guns ägor. Det finns också en lada där som kallas "långlau" (dubbelladan).

Ovanför Lundgrens bor min syster Gun Carlsson i Magdalenagården. Huset är 110 år gammalt och köptes 1952 av min syster Gun och Calle Carlsson och deras dotter Lola som då var sju år. Gården ägdes på denna tid av Anna Olsson som var änka efter Anton Olsson. Anna och Anton hade en hyresgäst på andra våningen. Det var Erik Danielsson, son till Lisbet Vest. Han var målare och kunde även reparera gamla saker vilket han gjorde så noggrant. Han var liten och mager och han var ofta "dagaman" hos oss och jag minns honom vid bordet. Han frågade om mammas recept, smakade och smackade: "Ja kanske lite mera salt!" Han rökte pipa och hade en liten ettrig hund som hette Felix. Det var roligt att hälsa på Erik. Han hade fint och bjöd på kaffe. Vår egen lilla hund Musse hade för vana att besöka Erik Danielsson för där vankades det alltid kaffe med grädde och gott bröd på ett fat! Anton Olsson gjorde en resa till "Färilagubben" och dog där. Anna bodde kvar på övre våningen. Hon hjälpte till med alla bestyr som gällde skötsel av djur och gård precis som hon alltid gjort. Hon hade ju bott där i hela sitt liv.

Anna och Anton byggde hus lite längre bort på ägorna - där bor nu Per Zackrisson. Per bor ensam sedan hans mor och bror Uno avlidit. Annas bror Anton omkom i en olycka vid Sågen endast omkring 20 år gammal. Anna och Anton hade sina djur i buan några kilometer från byn. Det var en mycket trevlig fäbodvall med stuga, kokhus, ladugård och ett "sommarfjös". Jag skötte deras djur där en vecka så att de fick göra en tågresa till släkten i Stockholm. De hade roligt och det hade jag också! De var så tjocka båda två att jag undrade hur de kunde rymmas i samma säng. Det var kraftigt virke i sängbottnen förr i världen! De var barnlösa. Calle fick bo där han trivdes så bra i 42 år. Han var alltid glad och generös och mycket känd genom sina auktioner vida omkring. Jag saknar honom mycket och det känns så tomt på gården nu när Calle är borta.

Anna och Anton Olsson sålde först huset där Per Zackrisson bor till Vinge från Östersund som hade huset i några år innan han sålde det till våra första "gröna vågare", Laila och Axel Nilsson med sonen Rune. De kom från Östersund och var fullständiga noviser på gård och djur. Men de hade framtidstro; "det var så roligt att bo på landet, där åt de så gott och skar tjocka ostskivor" - det var något som Laila hade hört. Ja, inte blev det några större variationer i maten där inte. När de inhandlat ost och något mer därtill, då gick Axel till affären och bad att få återlämna det som blev kvar för att få pengar åter. Men den gubben gick inte! De kom ofta till mitt hem och ville att pappa skulle köra hem saker till dem med häst. Det var t ex inte plogat från bussen och genom byn. Då sa Axel: "Vill du taga stora släden och lägga på staketet så varorna ej ramlar av". Han menade : "tjorman på slään." De kunde inte sköta sina djur och grisarna blev aldrig slaktfärdiga, de var magra som hundar. "Slaktar-Johan" som var lejd att sköta slakten i gården han lade grisarna på pakethållaren på sin cykel och tog dem hem till sig för styckning. En höna låg död på golvet en dag. Då gick Laila till en grann och beklagade dödsfallet. "Hon var nog sjuk - Jag har ej sett henne pinka på flera dagar nu". Jag undrar om någon sett en pinkande höna?

Vi flyttar oss till Jonas och Karin Johansson. De byggde där familjen Göran Lindberg nu bor. Jonas hade så vita mustascher minns jag. Deras son Oskar Jonsson bodde i gården nedanför. Han var gift med Aina från Hammerdal. De hade barnen Age, Gunnar, Helge, Einar och Ando. Hela familjen flyttade till Upplands Väsby.

Henrik Vest och Katarina med barnen Olle, Hugo, Karin, Hilma och Ada bodde där Signe och Sven Hedman med barn bor nu. Hos Henrik Vest var det roligt att hälsa på, där var många unga människor samlade som alla fick kaffe med dopp. Katarina var så snäll - hon hade så mycket att göra hemma men hon gick ändå bort och bakade tunnbröd. Hon kavlade så tunt och allt gick så lugnt och fint. Till Vests fick man gå och "skriiv ätt". Katalogen var antingen från Oscar Ahrén eller Åhlen & Holm. Det var flera i byn som hade kataloger och alla hade "sina" kunder. På somrarna var familjen Vest i buan och dit åkte vi och hälsade på. Där var det så trevligt och bodarna låg så högt och vackert. Olle och Hilma är döda. Hilma blev gift Bergerhag och bodde i Storåbränna. Olle var ogift. Han tyckte om barn ochhan var så snäll. Han var en stor humorist - en riktig Janne Vängman! Han kom ofta och hälsade på och han hade alltid något roligt att berätta. Mina två pojkar kom en dag och höll om varandra. "Hen får du si en änkeman och prästen i Landvågen" sa de till mig. Jag frågade vad en änkeman var för en sorts karl. Då svarade Claes: "De e' e sorts yrke!" Vem som hade lärt dem förstod jag direkt. Olle var i mitt hem i många, många år och han var till stor hjälp för min far både på bilen och på gården. Han lämnade ett stort tomrum efter sig och jag tänker ofta på Olle Vest. Varför är det ingen nu för tiden som likt Olle Vest går in till folk och pratar bort en stund? Folk har ju tid - men det skall ringas och bestämmas om var och när det passar med påhälsning. Jag saknar detta otvungna sätt att umgås - men det är visst slut på alla original nu - allt skall vara så slätstruket och ingen törs vara annorlunda. Jag själv pratar hellre än jag arbetar!

Efter Henrik Vest kom Alfhild och Bror Eriksson att bo i på gården i många år. Alfhild blev änka och dottern Signe med make muraren Sven Hedman från Aspås övertog gården. Alfhild bodde i Lit i flera år, men hon var inte så frisk och är nu död sedan några år.

Ingen mer bodde på denna sida vägen. Mer än en kilometer ner i skogen bodde Britta Hansson med Märta, Hans och Edit. Edit gick i skolan i Ringsta samtidigt som jag, och jag tänker på hur det kändes för henne de gånger som det var oplogat genom byn på vintern. Tänk på Edit som skulle gå minst två kilometer ofta alldeles utan väg. De var tåliga och klagade aldrig. I torpet hade de några djur och Britta gjorde dagsverken. Det var bara tunga arbeten. Hon var butös på sommaren och gjorde smör, ost, mese, kvastar och lövkärvar. Barnen fick hjälpa till. Märta och Edit flyttade båda till Häggenås. Hans gifte sig med Emma och bodde senare granne med oss. Torpet finns kvar - men det ser ödsligt ut där nu.

Olga och Alfred Westlund, barnen Lilly, Alfhild, Britta, Emma, Anton, Kalle, Gunnar och Gunhild bodde i en liten stuga. 1958 brann huset ner. En barack flyttades dit och så fanns "baxterkammaren" att bo i. Vid tiden för eldsvådan var barnen utflugna så det var bara Anton Och Gunnar hemma. Anton var vid detta tillfälle i Norge men bodde annars hos sina föräldrar. Gunnar och Alfred bar vatten från brunnen. Kalle kom och hjälpte till med att rädda några få saker på nedre våningen. På övre våningen brann det för fullt och vävstol med tillbehör och många gamla saker blev lågornas rov. Elden började på övre våningen i en stock som var för nära muren. Stocken hade tidigare behandlats av Oskar Jonsson men det räckte inte. Många eldsvådor på den tiden uppkom på detta sätt. Även i mitt hem fanns en stor stock som var inmurad bakom kakelugnen. Den rasade samman när huset revs 1950.

Efter branden fick familjen Westlund ett Mockfjärdshus på plats och eftersom alla var duktiga snickare fick de till ett nytt hem genom förenade goda krafter. Alfred kunde timra hus och Olga var duktig i allt. Hon bakade tunnbröd hos oss i många år. Nu bor Anton ensam kvar och Emma, Lilly och Alfhild är döda.

Ovanför bodde "Ol Annersa" och Maria. Deras son Egon bor i Lit där han är gift med Edit från Boda. Dottern Eve är gift med Gunnar Lundgren och bor på Tingshuset i Husås. Erik Elvström från Jönåker har i många år vistats i stugan och nuvarande ägare heter Gunvor Sundin.

Elma och Karl Nilsson med döttrarna Kerstin och Elsa bodde i det röda huset mitt emot Henrik Vest. Elma och Karl bodde på Häradsgården i många år. Kerstin flyttade till stan och Elsa till Fjäl. Hon är ägare till föräldrahemmet idag.

I ett litet fint hus vid skogsbrynet bodde då Ol Kals Ann och Birger, hennes son. N' Ol Kallsa var död. Han var hagastängare - kanske den siste?! Han hade långa armar. Han var nog också den siste trallaren. Förr i tiden fanns det inte musik i alla byar och då gick det bra med ett par trallare när det skulle bli logdans. Birger var invalidiserad, hade puckel på ryggen och var blek och mager. Jag kan se honom framför mig - huvudet satt liksom på axlarna. Han kunde inte vrida på det, utan vred hela överkroppen. Han var ren och fin och klippte håret åt folk. Han rullade ihop trasmattan och lade ett skynke på den långhårige. Han var noggrann och efteråt bjöds det på gott kaffe och hembakt bröd. 50 öre fick folk betala. Tänk att det gick att klara sig under dessa betingelser! Mamman Anna var änka och hade fem barn i två äktenskap. När hon nämnde de yngsta barnen sa hon: "A' Britta mi - n' Karl våår!" Birger hade ett fint trädgårdsland där han odlade olika sorters grönsaker. Det fanns också jordgubbar där, och som vuxen skämdes jag över att vi barn frågade om vi fick smaka jordgubbarna. Det fick vi! De hade ju behövt sina bär själva, men det sa Birger aldrig. Det var inte så vanligt med jordgubbsodling då. Stugan stod på ofri grund och det var snyggt och prydligt både ute och inne. Anna var "baxtra" och hon fick gå hemifrån i djup snö tidigt på morgonen och hem sent på kvällen. Hon var liten och mager och dagpenningen var även den liten. Vilken fantastisk liten människa - hon klarade allt och var inte i skuld till någon. Hon fick höra mycket när hon bakade i gårdarna, men hon skvallrade aldrig; "Inga ord ätt meg", sa hon. Anna (född Eliasson) kom frön Lövsjön. Hon fick ett hårt levnadsöde till skillnad från sina systrar Ingeborg och Britta vilka jag lärde känna under några år. Dessa två förblev ogifta och kunde berätta om sina liv. Ingeborg hamnade hos en trädgårdsmästare på Frösön och Britta blev kokerska på Frösö sjukhus. De köpte ett hus i Föllinge och fick en fin ålderdom tillsammans. De var friska och dog vid hög ålder. De tyckte att deras syster Anna hade så många sorger och bekymmer redan vid unga år. Först Birger som blev sjuklig och annonsen på nästa sida kan ge en inblick i hur spanska sjukan härjade i familjen.

Ej långt därifrån bodde Karin och Karl Karlsson (Olsson) med barnen Ann-Britt och Evert. Karin kom till Husås som piga hos Georg Göransson. Karl dog och barnen flyttade. Likaså gjorde Karin som fick komma till en modern bostad på Frösön p g a ohälsa. Familjen Mårtensson bodde i huset något år, men nu står det tomt. Nuvarande ägare är Bertil Olsson.

Det stod en smedja ej långt därifrån som ägdes av min farmors bror Ol Larsa. Han var en duktig smed som trots gammalmodiga och otympliga verktyg kunde göra fina arbeten.

Pappa hade knivar som Ol Larsa hade gjort av fint stål och med konstnärligt skurna skaft med slingor och drakar. Hans son Lars Erik blev också en riktig tusenkonstnär. (Mer om honom senare.) Döttrar var Katarina (Vest) och Erika Olsson. Stugan där Ol Larsa bodde, där bodde senare Karl Göransson med hushållerska Britta från Gunnarvatnnet och barnen Jenny och Ester samt Brittas dotter Maja. Efter deras avflyttning bodde familjen Lennart Wikström där. Sedan kom en ny familj och nu bor familjen Larsen där.

På andra sidan vägen låg småskolan där Emma Jonsson var lärarinna. Emma var mor till Kickan Sundberg. Jag gick där i två år. Min syster Gun fick följa mig dit en dag. Hon fick en bit modellera som hon med ivriga små händer formade till råttor. Vi hade högläsning och den som läste stannade vid ordet dal-kjusa. Lärarinnan började berätta om ordets betydelse och en stjärna längst ned på sidan förklarade =trång dal. Lärarinnan frågade om någon visste vad dal-kjusa var. Gun sträckte upp handen - lade ifrån sig råttan - reste sig och sa: "De betyder pusses!" Allmän munterhet och Gun såg glad ut att hon hade klarat en fråga i skolan.

Det låg en stor vedhög vid uthuset på skolgården, det var vår och fint väder. Jag såg från min bänk att mina två syskon, Gun och Geje, satt högst upp på högen. Det tog inte lång stund förrän Geje stack in huvudet i skolan (han hade en grå toppluva) och ville träffa mig. Läraren frågade om ärendet. Jo, han ville få en "nätelenål", d v s en säkerhetsnål av mig för Gun hade rivit sönder sitt förkläde i vedhögen. Ja, det var många barn som gick i Husås skola. Skolan hade funnits för flera generationer barn. Min pappa hade gått där och han hade samma lärare som jag. Det står ett litet hus på tomten i dag "Spruthuset"- Detta hus stod efter "gata" förr. "Gata" kallades vägen från bussgaraget förbi Ottersgårds och väst över. I "Spruthuset" förvarades lite brandredskap och vi brukade mötas där när vi skulle följas åt "te vägs" under mörka kvällar. Vi tyckte det var lite kusligt - det fanns ju ingen gatubelysning då i byn.

Skolan stod på Martin Erikssons jord och i "Marstin-gården" bor nu Erik och Gunhild. Då bodde Britta eller "Marstin-Britta" som hon kallades. A' Marstin-Britta bodde tillsammans med "n' Marstin" och barnen Mary, Ingrid, Gunhild, Ruth och Erik. På övre våningen hyrde Otto Jonsson med familj, d v s hustru Anna och barnen Inez och Gunvor. "A' Marstin-Britta" var en arbetssam kvinna med humor. "N' Marstin" såg snäll ut och var alltid fint klädd och pratade tyst. När han på gamla dagar blev dålig i sina ben stod han ändå på vedbacken och travade ved så fint. Han berättade för mig att min pojke Thomas en dag kommit på sin trehjuling på väg till moster Gun. Han stannade vid ladugårdsväggen och frågade; "Du Marstin som int ha så mytje te jära kan väl hack opp stejn som gär att de går så ont för meg te cykel henen!" Ja, de stenarna var nog inte så lätta att rubba, men Thomas fick så småningom en större cykel och då blev problemet mindre. Både Britta och Martin blev över 90 år gamla.

Mary och Stig Östlund med sonen Jan och sondottern Emily bor i huset där Sara och Nils Vest bodde förr. Dottern Mary Vest bodde på övre våningen. Mary var en duktig sömmerska. Sara hade "priskurant" från Bröderna Vennerlund och där köpte folk det de behövde i klädväg. Det var inte så ofta man åkte till stan för att köpa saker på den tiden. Sara och Nils flyttade till lillstugan och Mary gifte sig och flyttade till Östersund där hon fortsatte att sy kläder. Anna och Magnus Sjökvist med dottern Mary blev ägare till gården. Magnus och Anna bodde i Lit i många år. Anna är på hemmet och nu är Mary Östlund husmor på gården. Mary och Stig är fantastiska som grannar åt min syster Gun. De erbjuder alltid hjälp av olika slag. Tänk att det finns sådana människor som de två - i dessa dagar då folk har nog med sitt. Det är inte så vanligt i dag med hjälpsamhet och medmänsklighet.

I ett gammalt hus som nu står tomt bodde Lisbet och Lars-Erik. Verkstaden finns kvar med förspikade fönster och i huset bodde i många år sonen Olle Larsson. Olle bodde i huset så länge han kunde för att sedan flytta till Häradsgården i Lit. Han var charmig när han var ung och han körde mjölkbil och buss. Många kvinnohjärtan stod i brand för hans skull. (Han va' "jängs"!) Lars-Erik var tusenkonstnär och han kunde laga allt mellan himmel och jord. Den kände Husåsprofilen Henric Hall samlade en gång alla sina trasiga saker, t ex dockor utan huvud och ben i en påse. Han var då fyra år och han travade i väg med sin påse när hans far Jöns Hall frågade var han skulle gå. "Till Lak-Eka - han kan laga han!" Lisbet var så gästfri. Det satt folk på soffan för jämnan och alla fick kaffe och vänligt bemötande.

Klass 2. Ringsta skola 1967.

Lärare Brittmarie

Från vänster Björn Hall, Roger Lundgren, Eddi Sörgård, Roland Lif, Elaine Vikström, Marie Jonsson, Lotta Olofsson.

Vi barn gick dit på söndagarna. Vår mamma bad oss att vi inte skulle gå dit så ofta så att det skulle bli för betungande för Lisbet. Vi gjorde uppehåll på några Söndagar innan vi gick dit. Då frågade Lars-Erik; "Va komme te att dä int häls på oss?" Vi berättade om mammas förmaningar. Då sa Lars-Erik; "Häls a' mor deck, att hen raka mä int ut folk, så de så!" Lisbet berättade att hon bet ut en tand i sin protes men att hon inte vågade berätta detta för Lars-Erik för då skulle han ha snickrat "en ny tandgård åt mig!" Lisbeth blev åderförkalkad och Olle fick skriva små lappar åt henne; "Vi har inga kor", "vi har ved inne så det räcker". Lisbeth gick annars "ner i backan" för att mjölka eller för att ta in ved som hon travade överallt i köket.

Det gula huset på backen ägs nu av familjen Per Erik Nemby, Östersund - barnbarn till Britta och Jonas Jonsson med barnen John, Märit och Erik. Erik gick i samma klass som jag och han dog på Solliden i unga år. Märit gifte sig och flyttade söderut. John bodde i många år tillammans med sin mor som blev blind. John kom sedan till Häradsgården och jag läste just i dag i tidningen att Märit Nemby avlidit i Partille den 19 januari 1996.

Gården nedanför är nu Gerda och Kalle Westlunds. Förr bodde här Gerdas föräldrar Maria och Janne Olsson. Maria var snäll. Jag var ofta där för Gerda var min bästa kompis. Olle - Gerdas bror - var också en snäll människa. Han dog för några år sedan i en drunkningsolycka i Hotagen. I ett rum bodde Jannes mor "Olle Kristina". Hon var alltid frågvis. I den lilla stugan bodde Jannes bror Andreas tillsammans med "Imbur". Andreas var en mycket lång karl. Efter dessa bodde Erika Olsson med sonen Harry och fostersonen Sven Persson där. Hon var tystlåten och duktig som handarbeterska. Jag har mattor som hon vävt - de är gamla men håller än. Nu är huset vänt och det är så uppsnyggat så det inte går att känna igen sig från förr. Nu bor Eva och Sune Wikström från Sundsvall i huset.

Lit i januari 1996 Anna Holmberg (Öst)

Som "nygammal" Husåsbo tycker jag att varit fantastiskt roligt och intressant att få läsa Annas minnen från Husås. Eftersom hennes komihåg och berättarkonst är beundransvärd har hennes berättelse blivit så lång att vi kommit överens om att fortsätta skildringen i nästa års Litsbok. Förhoppningsvis blir det då också en uppdatering av första delen.

Husås november 1996 Gertrud K Jonsson