Så minns jag Husås - min hemby del 2
Litsboken XLVII 1997 sid. 9
av Anna Holmberg
Det är med stor sorg i hjärtat jag börjar skriva. Gertrud K Jonsson har för alltid lämnat oss. Hon var en eldsjäl för Hembygdsgården, för Husåsgården och för hela husås var hon en stor tillgång. Hon hade idéer och framtidstro. Hon kom ofta hem till mig och vi pratade om "gammal-tia". Jag känner stor saknad efter henne. Det är mycket som blivit annorlunda i byn på 1 ½ år. Gertruds bror Hans Urban dog den 3 april 1996 endast 44 år gammal. Riksspelmannen Karl Ersa som bodde i Östersund, Litsborna Wille Gisslén, John Gisslén och Karin Persson (född Vest) har avlidit under 1996. Edvard Granström, Östersund somnade också in under 1996. Under 1997 har Gun Granström, Östersund, Seje Sundberg, Lit och Birgit Persson (a' Birgit mä Erik Magnussa") från Sundsvall avlidit. Mary Wallin från Östersund (a' Mary mä Marstin") har också lämnat oss detta år.
Övrigt nytt är att Anita och Heike Hedlund flyttat in i Per Märta gården. Allt är pietetsfullt renoverat och det är så roligt att se hur det gamla går att omvandla i ny tappning om det görs med snille och smak. Gården är en riktig herrgård!
Ja, skolan har också fått en välbehövlig renovering i somras med ett nytt och ändamålsenligt kök. Sigvard Ottersgård är idékläckaren. Han är byns allt i allo. Han lägger ner många timmar och dagar för att just Husåsgården skall kunna bli till nytta som samlingslokal. Just nu används gården bland annat för bingo på fredagskvällarna.
Lit i september 1997 Anna Holmberg (Öst)
Vi följer den gamla vägen uppför backen och kommer till Gärda och Hilding Persson. De har två söner; Kjell som i huset nedanför, i "garaget", och Mats som bor i "Anton Jons Annas" hus i Prisgård. Gärdas och Hildings hus byggdes 1955 och de flyttade in i september samma år. Gärda har varit drabbad av många sjukdomar och hon blir skött på bästa sätt av Hilding, som alltid varit en arbetsmänniska. Han var anställd i mitt hem ända sen jag var barn. Pappa brukade säga att Hilding var den bästa chaufför som fanns och att han var ärlig och kunnig i allt - både hästar och bilar. "Garaget" var ett stort bygge på sin tid. Det byggdes 1939 - 40 om jag minns rätt. Erik Larsson fick där plats för både mjölkbil, buss och personbil. "Erik Larsa" var allmänt känd och han gjorde många bussturer där han underhöll passagerarna med sång och glada historier.
Vägarna var dåliga och bussarna var inte alltid i bästa skick. Ibland körde Erik Larsa till Norge och då passade han på att köpa sill i stora hinkar som han ställde under sätena. Bussen stannade på vår gård och han lastade ur varor av olika slag. Han ringde ofta hos oss och när han skulle ringa till Norge var det namnanrop; "Mollan och Volden"! En gång när vi var små kom Erik Larsa sent på kvällen. Mamma och pappa var i stan och skulle komma hem nästa dag. Den tant som skulle se till oss kom inte och vi lade oss i köket och somnade. Erik Larsa väckte oss och frågade om vi ville ha korv. Han hade en hel korvring, och han gjorde eld i spisen och stekte åt oss. Han övernattade hos oss och nästa morgon vaknade vi tidigt. Han var trött och vi dansade och sjöng och gjorde en hatt av en tidning som vi satte på Erik Larsas huvud "en Erik Larsa men"! Då reste sig Erik Larsa och sa: "Va tyst mä en dän stygglåten nu!" Erik Larssons familj bestod av hustru Anna (hon var så tyst och blid), Edvin, Ruth, Alvar, Britt och Valter. De flyttade in i nya huset, men när Erik Larsa dog flyttade familjen in till Östersund.
Till "Garaget" kom Eve och Arne Karlström med dottern AnnMari. De bodde där några år. Sedan kom Agda och Valle Vilhelmsson med sonen Reimert Torbjörn Vallentin Vilhelmsson. Jag sa till honom att namnet är längre än pojken själv! Johan Jämtsäter, Ruth och Lasse Johansson med barnen Inga-Lill och Torbjörn bodde där sedan. Ville Gisslén med mor Lisbet bodde också där. Tessan och Lasse Persson med barnen Ulla och Kenneth bodde där i flera år. Nu är Hilding Perssons son Kjell ägare. Kjells fru Doris kör posten, sonen Jörgen bor i Johan Slaktares hus och dottern Ann Christin bor i Lit. Kerstin och Lillemor heter Kjells och Doris övriga barn. Det såg helt annorlunda innan garaget byggdes. Vägen gick inte rakt upp som den gör idag utan den gick från landsvägen mitt emot Per Märta och upp för en liten backe. Där växte många träd och buskar samt en häck. För länge sedan stod ett hus där, men det var borta när jag var barn. Parken kallades "Lasse-Kröddgårn". Där satt gubbar ibland och spelade kort och jag minns hur fin lönnen var. Vi brukade ta hem lönnblad som vi pressade i gamla tidningar på hösten. Jag hade aldrig sett en lönn förut - de var ej så vanliga.
Vi går nu "gata" upp mot Ol-Ersa, numera Ottersgård, förbi Spruthuset på höger sida. Ol Ersa hade "handlen". Där fanns stor sortering. Många varor var i lös vikt och kaffet maldes direkt i affären. Varor hängde fullt runt väggarna och till och med i taket fanns det saker som folk behövde. Äldste sonen Nils-Erik kom med nya initiativ. Han kom till oss och demonstrerade persienner. De var inte så tunna och fina som dagens persienner, och de sattes på insidan av rutan, inte mellan rutorna. En gång kom han till oss med ett elektriskt våffeljärn. Han hade till och med med sig färdig smet! Mamma provstekte och hon tyckte det var lättsamt med ett eljärn och pappa köpte ett åt oss. Efter några år övertog brodern Stig affären och han var också omtyckt av kunderna. Då var det mycket folk i farten, många arbetade i skogen och både ryssar, finnar och norrmän köpte sin proviant hos Husås Diversehandel. När Stig var ägare hjälpte jag till ibland. En gång tog jag emot en nota där det stod "1 pkt Fin". Jag packade ned 1 pkt fin knäckebröd. Nästa helg kom beställaren in i affären och frågade om det var jag som hade gjort iordning provianten. Ja, det var jag. Då tittade han illmarigt på mig och sade: "Hur tror du de käntes te lägg en bröbit pyne läppen när je va sugen på finsnus!" Det var Edvard Olofsson - den store humoristen! Familjen Ol Ersa tog namnet Ottersgård . Dottern Katrina blev prästfru i Aspås och gifte sig med Arne Reslegård. Einar gick i samma klass som jag och han flyttade sedermera till Rönnöfors och gifte sig med Astrid Rönnögård. Sigvard gifte sig med Evelyn, också hon från Offerdal. Nils-Erik och Maj-Lis flyttade till Uppsala. Lika gjorde Britta som var yngst. Britta är gift och bor i Genéve i Schweiz. Gunvor och Stig flyttade först till Laxå, sedan till Sundsvall. På dessa båda orter drev de bensinstation. Affären i Husås såldes till Terese och Lasse Persson som blev de sista entusiasterna. Så stängdes "handlen" och folk fick åka till Ringsta eller Lit för att handla. Tant Anna (Ol Ersas hustru) var en duktig husmor. Hon gjorde fina handarbeten och hon spelade orgel. Hon lärde oss små sånger, särskilt Geje brukade sitta hos henne och lära sig sjunga. Hon var ofta sjuk och låg i sin lilla kammare. Ol Ersa (Olof Ottersgård) blev 99 år gammal.
Lite längre bort var Nickolaus Nilssons gård. Där bodde han med fru Emma. De hade inga barn. Emmas mor Ingeborg bodde i en kammare med egen ingång. Hon skötte sig själv och hon var så snäll med sitt milda leende. Vi gick ofta till henne; Barbro, Gun och jag. Vi kallade henne "Lidén Imbur". Vi bar in ved och vatten om hon ville. Hon bjöd alltid på något gott och ibland hade hon en kaka av avrje sort. Då hade hon själv blivit bjuden på kalas och burit hem de kakor hon själv inte orkat äta upp. Hon hade en skänk med många fina saker på. En gång visade hon en tillbringare med orden; "han e' ju gammal och sprötjen - men de' e' ju roleje ändå!" Nu är Gudrun Thornqvist ägare till gården tillsammans med sina fyra barn.
Hall-gårn, där bodde Anna och P.O. Hall i stora huset, sonen Anton Hall med hustru Emma och barnen Anna (gift med Haldor Jonsson), Bengt-Olof (gift med Linnéa från Häggenås) och Gudrun (gift med Hans Thornqvist) bodde i den röda stugan. Anna Hall d. ä. Kallades för Hall-Anna. Hon var min pappas faster och hon var finsömmerska. Jag minns henne så väl - hon var alltid så fin och prydlig. Emma Hall var en duktig husmor och hon fick en svår sjukdom och tvingades tillbringa mer än tio av sina sista levnadsår på Solliden i Östersund. Trots alla svårigheter lyckades hon tillverka många fina alster i sin vävstol. Anton skötte jord och skog perfekt. Han var rask i tal och gånglag och var rolig att prat med. Han dog före sin Emma på Fjällsätra konvalescenthem.
Bengt-Olof och Linnéa hade då flyttat in i det vita stora huset. De har en dotter Eva som bor i Västerås, och är gift med en mycket trevlig man som heter Lindgren om jag minns rät. De har två barn som heter Marcus och Maria. Ulla bor i Uppsala eller Stockholm. Hon är läkare. Pia har flyttat till sin morfars går i Häggenås tillsammans med sin familj. Bengt-Olof har sin snickeriverksamhet i f d ladugården. Han gör så vackra skåp och målar dem i passande färger. Bengt-Olof är en riktig konstnär - han är perfekt i allt! Gården har många hus och förr gick vi "gent" när vi skulle "hägna" och "sommarfause". En stor lada står på backen. Där var det dans när jag var ung. Platsen heter "Kall-haugen". Dit gick vår hyresgäst Jöns Hall när han ville se på "maj-elln" från andra hållet. Vi gick förbi en gammal smedja och kom till "Hall-fölänne". Det var en skogsdunge med otroligt mycket trast.
Så kommer vi till Per Pettersson - "Per Pettersa". Han bodde i en grå stuga där det var så rent och fint. Själv var han snygg och prydlig och han kokade gott kaffe och bjöd alltid in oss när vi kom förbi. Han hade köpebröd, vilket smakade så gott. Min mamma bakade alltid så det kändes så nymodigt att smaka bullar som kom från "handlen". Vårt "sommarfaus" låg lite längre bort och Per Pettersa brukade köpa mjölk av oss när vi gick förbi hans hus. Hans mor Pettersson-Märta bodde där och vår pappa sa till henne när han var liten att "När je vål stor ske je skjuss deg ti grava!" Ja, sa hon, kanske blir det så. Hon dog när pappa var 15 - 16 år och då blev han ombedd att skjutsa henne med häst och vagn till kyrkan i Lit. Vägen gick då över Gällsåberget och pappa berättade att det kändes hemskt att sitta där ensam och veta att Pettersson-Märta - som han tyckt så mycket om - inte fanns mer.
I nästa lilla stuga bodde Erik Olof Ask - "Asken". Asken hade en bror som åkte till Amerika. Han brukade ta ned den lilla jordgloben från hyllan och visa oss var Amerika var. "Han e' på andra sidan pölen, bror min" sa Asken. Jag undrar om Ask var ett soldatnamn? Den lilla jordgloben ägs idag av min bror. Pappa löste in lite smågrejer på en auktion. Där fanns en plåtburk med etiketten "Juckpulver". Detta väckte munterhet på auktionen och vi barn undrade varför det var så roligt med en sån liten burk! Asken var grovhuggen och vi gick till honom ibland och frågade om vi fick bära in ved. Han var dålig i sina ben och en gång kom han förbi hos oss tidigt på morgonen. Bussen skulle gå klockan åtta och Asken skulle åka till stan. På den tiden var det en stig över "lägdan" och Gisslén hade "sladdat" så det var slätt. Men det fanns ett dike och djupa hål under snön. Asken föll ner i diket och vi som skulle till skolan såg att han inte kunde resa sig. Vi hämtade mamma och Asken kom så småningom upp och kunde fortsätta sin långsamma vandring mot tingshuset och Norra Lits bussen.
I den lilla röda stugan som var kall och saknade alla bekvämligheter bodde sedan Andreas Eriksson med hustru Sara Sundelin och sonen Nisse" Familjen flyttade ofta och mot slutet av deras levnad bodde makarna Eriksson i Norderåsen. Där blev Andreas påkörd av tåget och dog. Han var mycket handikappad p g av en höftskada och han gick därför med käpp. Han fick öknamnet "Käpp-Andreas". Huvva vad hemskt - tänk vad folk kan vara elaka. Det var väl nog besvärligt för honom ändå! Namnet gick i arv; sonen Nisse blev kallad "Nisse käpp". Namnet hängde även med sedan Nisse flyttat till Lit. Nu är även Nisse borta sedan några år. Vi gick i skolan tillsammans och han var rolig att prata med. Vi brukade påminna varandra om roliga episoder. Nisse var gänglig och hade inget vidare bollsinne så han var inte så populär när det skulle väljas lag till brännbollen.
En gång var Nisse i mitt lag. Det kom en fin boll och Nisse stod med händerna knäppta framför magen. Bollen stannade där och Nisse skrek "Slyra!" (=lyra). Han räddade vårt lag, vi fick flest poäng och Nisse blev glad över det han åstadkommit. Han var fenomenal på cykel. Han bjöd på skjuts och det satt barn på ramen, styrstången och pakethållaren när han i full syra susade ner för Ringsta-backarna (på gammelvägen). Där gick det kor ibland och denna dag hade någon stängt av vägen. Där fanns gärdsgår och ett "lee". Nisse bromsade, men för sent och alla åkte av och ingen bröt mirakulöst vare sig armar eller ben! Nisse fick skador på sin cykel och det var inte så roligt att komma hem då precis. Mor Sara var lynnig och hade kort stubin. Hon ville ofta byta korkmatta och måla om saker. Nisse hade korkmattbitar på pakethållaren för att varorna skulle ligga kvar. Han skänkte ofta en ny bit korkmatta till oss flickor för detta ändamål. Nisse bjöd på åktur med motorcykel också. Hans mamma som då var gammal var hans första "spätta". De for till Östersund och en gång hade de handlat för mycket, bl a en säck potatis på Hemköp. Den hade han framför sig och Sara satt bak med väskan. På väg mot Kläppe blåste plastsäcken i ansiktet på Nisse som vinglade till och körde i diket. Sara låg en bit därifrån och hon klev upp, borstade av sig och sa att nu kör vi igen! En bilist ville hjälpa dem till sjukhuset men inget sådant "pjål" för dem inte.
Jag minns när Jöns Sandberg bodde där, i det grå huset bakom granhäcken. Det var flera barn av vilka jag kommer på Gerd, Johan, Olle och Nanni. Kanske var det flera. Agnes hette frun. Det var duktigt folk. De byggde sig ett fint hus i Hammerdal, där jag och mina föräldrar hälsade på flera gånger. Jöns slöjdade så skickligt.
Sedan flyttade familjen Erik Vestlund till huset. Där bodde Erik, Kristina, Agda och Henry. Agda och Henry stannade ofta hos oss efter skolan, då deras pappa var på arbete och Kristina var mest hos "momma" Lisbet Vest. En kväll skulle Henry sova hos oss. Han pratade halva natten och kom på att han skulle gå hem trots att det var mitt i natten. Lite rädd var han nog, att gå förbi hos Johan Larsson kändes kymigt! Men han stack iväg och nästa dag berättade han; "När je komme hejm var det mörkt, je geck fram o kacke på glase. Då syntes a' Stina baka gardin. Hu fråge; Håcken ere? Je svära; De e Tillberga-mördarn!" Detta var ett svar som Kristina inte gick på - om det hade varit den riktige mördaren hade han nog inte presenterat sig så! Tillberga-mördaren var förstasidesstoff det året. Henry flyttade till Dvärsätt, där han bodde med sin gamla mor och fru samt två barn. Agda bor i Västerås.
John Gisslén äger stället som ligger närmast. Hustru Britta har avlidit och John bor i Lit på vintrarna. Sönerna heter Stig och Thorsten. I huset bodde Karin och Helmer Vikström med barnen Magnus och Torsten på 1930-talet. Karin var duktig i hushållet. De flyttade via Kallsta till Aspås. När Karin blev änka flyttade hon till lägenhet i Lit. Honblev över 90 år gammal.
Nils Pettersa var en rolig farbror. Kristina faster var min pappas faster. Deras barn hette Helga (åkte som ung till USA), Helmer Vikström, Märta (gift Landström), Betty (gift Vestlund i Lundsjön), Britta (gift Gisslén), Anna (gift med Otto Jonsson) och Gärda (gift med Hilding Persson. Det var så hemtrevligt hos Kristina faster, Hon bakade så goda "krus" och hon virkade på de stunder hon fick sitta ner. Nu vet jag ej vad ägaren heter. Det är i alla fall ingen släkting till Nils Pettersa - Kanske är det någon stadsbo som har huset som sommarhus.
En bit från fasters hus bodde förr Jöns Olof Olofsson. Han hade tre barn. Viktor som bosatte sig i Föllinge och gifte sig med Britta Granlund. Svea, gift Karlström och Anna, gift Kempe. Anna var så vacker minns jag. Jöns Olof kom ofta till oss, Han pratade baklänges p g a någon sjukdom, och det blev för många rätt roligt. "N' Hans stod på korva och åt handlen - Olsén stod på såga och file handlen!" Hans skällko kom bort i skogen och då sade Jöns Olof; "Hu ha ju vö en bra e kubjäll en danna!" Vi barn tyckte det lät roligt. Efter Jöns Olof kom Märta och Eskil Landström dit. Eskil var från Stockholm, de hade djur och skickade mjölk varje dag. Mjölkbryggan stod vid "gata" ovanför vår gård. Eskil var alltid noga med att sopa av mjölkbryggan. Han var noggrann och snäll - duktig i trädgården. Märta var en mild och god kvinna. En julmorgon hade hon ställt ett stort skrin med rån i vår farstu medan vi var i fjöset. Hon gav bort av hjärtat och förväntade sig aldrig något i stället. Deras son och sonhustru dog unga - en sorg som ej kan beskrivas drabbade dem. Barnbarnet Maud och Helén var då små. Nu bor Helén i stan och Maud bor i morföräldrarnas hus på Landströms tomt.
Anton Vestlund d.ä. Med hustru Lina och barnen Siv och Vidar hade det lilla huset intill. Jag var där ibland när Anton var i skogen och Lina var sjuk. Birgit Aronsson och jag tog hem mjölkkrukorna och handlade och hjälpte till i fjöset. Vi kunde mjölka men Lina kom och kände efter om allt var riktigt gjort. Vi tyckte synd om henne - hon var snäll och tacksam för hjälpen. Hon väntade ett barn som dog och hon blev aldrig riktigt frisk sedan. Anton Vestlund åkte ner till Uppland för arbete med stormfällning. Där träffade han Gunhild Mattsson och kärleken. Hon lämnade sina två bröder i Örbyhus. (Jag har sett hennes hem när jag hälsade på bekanta i Skärplinge.) I Husås var Gunhild ens tor tillgång. Hon vävde så fina mattor och hon sydde tavlor i massor. Hon bakade som en konditor år folk och hon hjälpte till i gårdarna när någon önskade hjälp vid kalas etc. Anton blev så småningom sjuk och Gunhild tog så väl hand om honom. När Anton dött flyttade Gunhild till ett pensionärshus i Lit. Hon hann inte mer än installera sig då hon fick en förlamning och miste talförmågan. Hon vistas nu på Mariedals sjukhem på Frösön. Sonen Vidar har byggt ett nytt hus på tomten i Husås där han tidvis vistas.
Före Anton Vestlund d.ä. Bodde det en skräddare Vestholm med familj i huset. Han flyttade sedan till Tingshuset. På den tiden var det tjo och tjim på byn med olika nöjesevenemang!
I det långa grå huset bodde Johan Larsson, min farmors bror med sin synskadade hustru Britta. De fick en flicka vid namn Katarina som dog i unga år. Brittas ena öga var vitt och folk sa att hon "hade blejma på auge". Hon dog och Johan som var döv blev isolerad. Han var en duktig timmerman och han var hos oss i många år. Han byggde ladugård och stall och han timrade lador och härbren. Johan satt på soffan varje dag och vinkade åt oss från fönstret. I bland kom han ut på bron och ville bjuda på saft. Efter Johan kom familjen Karl Lindström från Ringsta dit. Huset har nu stått tomt i många år och vem som rår om det vet jag inte, det stod några stora tallar vid fjöset - undrar om de står kvar? I sommar skall jag gå väst över och minnas!
Nils Petter och Paulina Eriksson var nästa gård. Döttrarna Signe och Birgit gick i skolan - Signe två klasser före mig. Birgit två - tre klasser efter. Signe gifte sig Elfvendahl och Birgit som idag heter Schönberg bor inte så långt från mig i Lit. På samma gård bodde "momma". Det var min farbrors tvillingsyster, hon hette P.Orsa Katarina. Hon var så snäll. Min bror Geje plogade med en liten snöplog framför styrkälken mellan vedboden och stugan. Hon bjöd alltid på något gott. När vi ville ha vatten var hon noga med att vi inte hällde tillbaka den skvätt som blev över i skopan. "Dä får int suckul ti vattne häri byttn", sa hon. Det var rätt! Hon var ren och prydlig i klädseln och det kändes gott när vi fick något av henne.
"Momma" skötte om barnbarnen Ebba och Hilding och där bodde också hennes barnbarn från Landvågen; Per, Birger, Olle och Haldo. Dottern Emma Person hade sitt arbete på Husmon. När "momma" hade dött och Emma Persa bodde i stugan, då fick hon "dagaman" (egentligen "dagakvinna"!) Hon var expert på många områden; hon kavlade tunnbröd så tunt som en tidningssida. Handarbeten av alla slag utförde hon. Hon konserverade efter slakten, hon satte in innanfönster och hon hjälpte till vid vårtvätten i gårdarna. Hon ramlade ihop en dag vid bakbordet och vi som kände henne väl saknar henne mycket. Ebba och Edvard bodde kvar i många år och de flyttade för några år sedan till Lit. Ny ägare blev Birgit Elvström, bosatt i Stockholm. Hon besöker Husås så ofta som tiden tillåter. Hon har gjort så fint där och stugan är idag en riktig oas för en stressad stockholmare.
Östgården där bodde min farmor och farfar, Anna och Johan Olof. De hade sex barn, men farbror Erik och pappa Anton var de enda som överlevde. Erik Olof föddes den 21 maj 1896 och min far Johan Anton den 24 november 1899. Farfar var en stark man både kroppsligt och andligt. Han hade en väldig förmåga att förutse saker och ting. När han kom till gården fanns det små jordlotter där förrådsfolket bodde. Det var åtta personer som var gamla och orkeslösa och som skulle få sitt "för rå" från gården. De bodde i små dragiga hus på ofri grund. Potatis, kornmjöl, mjölk och vedbrand var saker som de hade rätt att få. Detta blev en stor skuldbörda för farfar. Han var duktig att arbeta själv och han fordrade också alldeles för mycket av barnen. De fick gå i häst-skog när de var 8 och 11 år och farmor var ofta rädd att det skulle bli för tröttsamt för dem. Men det var farfar som bestämde! När de var i just den åldern jag nämnde fick de i uppdrag att leta reda på hästarna i storskogen mot Lundsjön. Farmor sade att hon inte ville att de skulle gå till skogs; "Åtminstone n' Anton e då för liten" sa hon. Då brusade farfar upp; "Tuppa di e' för liten hu"! Farmor var lugn och aldrig svarslös'; "Hu ha nå röjte te för"! Inget svar kom på detta påstående och pojkarna gick till skogs och det gick bra. Farmor ville gärna väva och sticka men tiden ville ej räcka till sådant. Hon kunde glömma att det var så dags med maten, då farfar stack in huvudet och sa; "Du e då e rektu e Tuss-fru du"! "Ja, du e fäll Tuss'n du då"! Svarade farmor. Hon var snäll min farmor. Hon blev så småningom både blind och döv men hon var ändå tacksam och hade inga fordringar här i livet. Hon satt i sitt tysta mörker och stickade på en vante eller en strumpa och sjöng gamla visor; "I låga ryttartorpet", "Lejonbruden" och "I Apladalen i Värnamo".
Hon dog hemma hos oss i juli 1944. Farfar dog 1941. Då bodde de i Norderåsen. När farmor blev änka kom hon till oss och farbror Erik i Husås. Farbror Erik blev ägare till gården i Norderåsen. Farbror Erik och hans hustru Lava fick ta emot gården. Faster Lava kom från Norge. De fick fyra barn. Vi föddes varannat år - vi och de; Per Olof 1922, jag 1923, Arne 1924, Gun 1925, Linnea 1926, Geje 1927. Så småningom kom Gunnar "på sladden" hos Lava och Erik. Vi såg barnmorskan fru Lycke komma med raska steg förbi vårt hus. Vi trodde hon hade Gunnar i väskan. Ja, vi frågade faktiskt om det var sant. Kanske var det 1931, då var jag åtta år. Vi hade inte hört att det kunde gå till på något annat vis! Gunnar var inte hemma så mycket, han åkte söderut för studier och arbete och bor i Stockholm. Linnéa gifte sig Lindgren och bosatte sig i Trollhättan med make och två pojkar. Hon är kartritare. Arne var en äventyrare och flickornas gunstling. Han var så snygg och charmig. Han har bott på många olika platser, bl a i Tyskland, Guatemala och USA. Han äger en plastfabrik i Guatemala. Han har två barn med Marguerita, Johan och Katina. Arne är nu till åren kommen - men han vill inte lägga av på takten! Arne är en riktig äventyrare - och en riktig snygging!
Per Olof gifte sig med Margit Eriksson från Brevåg. De bor nu i Lit och sonen Mats är ägare till gården i Husås.
"Farbro Erik" fick tillbringa sina sista år på Solliden. Han tyckte om att prata och han hade ett mycket gott minne. Han kunde i timmar berätta om gamla tider och människor. Han var släktforskare på sitt eget sätt. Han skrev upp på lappar. Tyvärr finns inget av detta dokumenterat, synd för eftervärlden! Han cyklade och gick i många mil och dagar i ur och i skur med försäljning av exempelvis Litsboken. Han begav sig till Dalarna för att spåra upp farmors släkt. Han kom till Sollerön där en brand förstört kyrkoboken på 1800-talet. Han hittade ändå de efterlevande - några bor kvar än i dag i Nyby. "Fabros" längsta resa gick till Guatemala. Det var en upplevelse för Erik och han tyckte människorna var så vänliga där. Han var ensam hemma på dagarna när Arne och Marguerita var på sina arbeten. De enda Erik kunde tala med var hushållets två mörka unga pigor. Erik sa; "Ta å kok litte gott e kaffe, dä stårse"! Då skrattade de och svarade; "Coffe" och Erik fick sitt efterlängtade kaffe, starkt och gott. Han köpte sig en sombrero och jag måste berätta historien om den:
Det var en fin sommarmorgon och "fabro" gick med sin cykel genom skogen från Nyby där han övernattat hos släktingarna Viola och Bernhard. Han skulle till målartorpet. Där bodde hans kusin Linnéa. Hon var änka och huset hade brunnit så det stod en barack där i stället. Dottern och mågen hade kommit hem och de låg i ett tält där bredvid baracken. Linnéa som led av astma hade ringt taxi för att åka till Lit för att få hjälp. När "farbro" kom sade hon att han kunde gå in och ta sig lite kaffe som fanns i en termos på bordet. Hon skulle inte bli borta så länge. Erik gick in tog sig lite kaffe och lade sig till rätta på en säng för att läsa i tidningen. Skorna hade han ställt under en stol och hatten hade han placerat på stolen. Han somnade och då kom mågen in för att få sitt morgonkaffe. Han ställde sig bredvid sängen och betraktade främlingen i svärmors säng. (Till saken hör att Linnéa kvällen innan hade berättat att det var så svårt att bo ensam efter det att branden hade förstört alla saker i hemmet. "Första bästa karl som kommer får stanna och hjälpa mig", hade Linnéa sagt.) När Linnéa kom hem satt mågen på brosteget. "Det ligger en karl och sover i Din säng Linnéa, jag tror det är Evert Taube! Sombreron ligger på stolen men jag ser ingen gitarr - Kom får Du se"! De fick sig ett gott skratt och i detta deltog också "farbro" som då hade vaknat.
I nästa gård bor nu Arne Elvström ensam. När jag var barn bodde Olga och Karl Göransson där. Tant Olga dog när hon hade fött Ester 1927. Jenny var då några år. När Karl blev änkeman hade han olika hushållerskor. Jag minns speciellt Julia Lundström. Hon var så snäll och hon klippte ut hästar på fri hand som vi sedan fick måla. Sedan kom Britta Westman dit med sin dotter Maja. Då fick man passa sig - Britta var så sträng! Så flyttade de och då kom Anna och Erik Andersson och Emma och Hans Elvström att bo på gården. Det var duktigt folk och Erik var en perfekt bonde. Anna var en bra husmor och hon odlade så fina blommor. Efter deras dagar var det Emma som tog vid. Hon var lättsam och duktig att arbeta med allt som hörde till gårdens skötsel. Hans hade olika sorts arbeten. Några år hade han gengasvedhuggeri. Äldsta dottern Anna Birgit är fastighetsmäklare i Stockholm. Erik med familj bor i Jönåker. Sven bor i Linköping med sin familj och Arne bor hemma på gården och han arbetar i Lit. Det var våra närmaste grannar och det var alltid så rejäla - både de gamla och de yngre. Min bror Geje var inte så gammal då han sade till Erik Andersson att; "Dä eju snäll dä, för dä kast då int hackgreva bak i halan på folk dä int. Dä ha vö ömse förr henan"!
Nedanför lägdan bodde Kristina och Aron Kallsa. Deras barn Kalle och Berna bodde i Sundsvall, Anders i Högfors, Anna gifte sig Lövling i Häggenås och Allan som var yngst bodde hemma och övertog sedan hemmanet. Aron-Kristina var ett ovanligt dugligt fruntimmer. Med små medel klarade hon allt så galant. Hon var fenomenal på att laga mat, det var alltid ett problem att få maten att räcka till hela familjen. När hon var barn så bodde hon på vår gård med sin mormor och morfar. Det stod två rönnar framför vårt hus - dessa kallade Kristina "momma och moffa". Det var de som hade plantereat träden. Nu är de torra men det kommer små nya rönnar där de gamla stått. Kristina fick arbeta hos sin moster Anna "tant Bill" som bodde i Ålviken. Hon var gift med disponenten Bill som var sträng och hade stora fordringar på den unga Kristina som skulle lära sig hur servering av fina herrar skulle gå till. Det var stora skogsavverkningar och från Sundsvall med omnejd kom "trä-gubbar" - patroner. Kristina berättade hur hon fick gå ut med brickan två gånger - den tredje gången var det till belåtenhet. Bill vinkade åt henne och då var det ett fel begånget. Vad det var visste hon ej. Men hon fick lära sig disciplin och att umgås med folk. Hon gifte sig och bodde i Hotagen på Sanna. Hon berättade hur det var att bo ensam med två barn där. Aron var på arbete och kom ej så ofta hem. En dag bestämde hon sig - hon skulle gå till Husås där hon hade sin släkt. Där skulle hon kunna få ett drägligare liv. Sagt och gjort - hon satte barnen på en kälke och gick. Ibland fick hon åka med en hästskjuts en bit. Hon fick mat och husrum och när hon kom till Kron mellan Föllinge och Husås så stannade hon hos Daniel-Emma i flera dagar. Slakten hade just genomförts och Kristina hjälpte till med att ta vara på köttet. Hon fick också med sig en smakbit när hon fortsatte din vandring. Hon kom äntligen till Husås ochc så småningom kom hennes man Aron också. De fick tre barn till som de bodde med i den lilla stugan och de hade några kor och lite smådjur. Vattnet hämtades från brunnen i en lång hävarm och det gick en ränna in genom väggen till fjöset. Hon önskade ofta att hon skulle få in vatten i fjöset så att hon skulle kunna hålla till där med sin klädtvätt i stället för att stå ute när det på vintern frös till is på brunnskistan. Ja, jag skulle kunna skriva mycket om Aron Kristina. Hon är värd att minnas av oss som fick lära så mycket bra och praktiska saker av henne. Kristina hjälpte även min mor när hon som ung kom till pappas gård. Det fanns så oerhört mycket att göra - både ute och inne och Kristina hjälpte till och gav goda råd vilket min mamma var mycket tacksam för. Det var alltid roligt när Kristina kom till oss och när hon dog kände vi stor saknad. Hon var inte så gammal när hon gick bort.
Allan och Ester och barnbarnen Maud och Helén bodde i huset sedan och det blev så moderniserat så att det knappast går att känna igen från den gamla tiden. Ester bodde där när hon blev änka och nu är Häradsgården hennes hem. Ester och Allan bblev hårt drabbade när deras enda barn Wivi dog så ung. Hennes man Bo Landström sörjde så djupt att han själv gick bort en kort tid efter sin kära hustrus död. De små barnen Maud och Helén blev då utan både mor och far. De hade då mormor och morfar samt farmor Märta Landström som hjälp och tröst. Nu bor Maud i huset med två stora barn som heter Rebecca och Robert.
I Johan Westlunds gård bor nu Rune Ström. Han flyttade dit på 30-talet tillsammans med sin mamma Maria. De bodde på skolan förut. Westlunds hade många barn; Erik gift med Kristina Vest, Lars, ogift, Ida, gift med Johan Jonsson ("Slaktar Johan"), Anton, gift med Lina Wikman, Alfred, gift med Olga samt Johan som var sambo med Maria Ström. Flera barn dog i späd ålder i TBC, Likaså gjorde mamman. Det berättades att mamman låg i skåpsängen med ett litet barn på varje arm, hon låg i en fäll och skakade i frossa och hostade blod. Dessa små dog samtidigt.
Ante Westlund var min farmor bror. Han var en lugn man som spådde väder, vilket ofta slog in. Han sydde och lagade allt i läder som t ex selar. De bodde i ett rum, och det var just i detta rum som "Britta på badhuset" föddes, vilket jag tidigare skrivit om i min berättelse. När Johan blev ägare till gården och Rune och Maria kom dit - då byggdes "nystugan". De var så glada att få bättre husrum och Maria ordnade till ett trevligt hem. Vi barn var ofta där och de var så barnkära båda två. De var snälla grannar och den goda grannsämjan fortsätter nu när Rune bor där ensam. Det är nu som förr roligt att gå dit och hälsa på och Rune är alltid en glad prick!
Så kommer vi till Maud och Roland Norrman. Förr bodde Rakel och Lars Jonsa där. Lars Jonsa var sävlig i tal och gånglag. Han gick i gårdarna och sålde sill. Han hade alltid samma försäljningsargument; "De e no fin e sill, hu e go, dä ske få, ta häänn, mä åt i måranst!" sa' han med sin enformiga röst. A' Rakel var livlig och pratsam och hon kunde verkligen skälla på folk! Deras flicka Elsa var utvecklingsstörd och kom till Furuhagen i Bräcke för vård. En gång när pappa och jag var hos Lars Jonsa kom en granne vid namn Karl Forsén som bodde nere i "Drolet" (en liten stuga nedanför Lars Jonsa). Elsa sprang från fönster till fönster och pekade; "Kotte sén, Kotte sén!" Hon ville berätta att Karl Forsén kom. De andra barnen var Erik Larsa - busschaufföen och Jonas, Karl, Anna samt Paul. Paul drunknade drunknade när han bara var 20 år gammal i Messelströmmem i Hårkan. Karl och Johan Persson från Ringsta var på arbete tillsammans med Paul och de bodde i fäbodstugan i Messelströmmen. Där är strömfåran stark och isen höll inte varpå Paul ramlade i vattnet. Jonas skulle hjälpa honom men blev själv neddragen. Johan Persson kom till undsättning - men han åkte också ner i vattnet. Helmer Olander från Ringsta tog en stock och sköt ut över vaken. Men Paul blev kvar i vattnet och drunknade. Han kördes med häst till Husås och han fick ligga på ett sofflock i ladan på gården. Vi barn och flera vuxna gick till ladan och besökte honom flera gånger. Det var granris på golvet och ett lakan låg över honom. Han var så fin! Han hade tjockt mörkt hår. Vi sjöng för honom och vi tyckte att döden inte var så skrämmande. Det var nära mellan liv och död förr! Vi såg djuren födas och att de så småningom skulle dödas - det var något som måste accepteras fast det var svårt. Helst skulle alla få leva kvar men det gick ej. Rakel grät mycket - det var ett hårt slag för dem. Att mista det yngsta barnet - det var något som de aldrig kom över.
Jag minns Rakel när hon var i fäbodarna som låg på backen ovanför våra i Messelströmmen. Hon stod uppe på backen och "kauke på tjynnan". På den tiden gick alla korna till skogs och det fanns inga gärdsgårdar eller stängsel. En gång skulle Rakel åka buss från Husås och till vägskälet där "88-baren" ligger nu. Hon skulle besöka sin son Karl som bodde i Böle. Hon ville därför ha med sig sin gamla spark för att lättare ta sig dit. När bussen kom till Lit och stannade vid Hörnsta, kom en av passagerarna som hette Henry och ropade på chauffören; "Hör du Frandell - de e' bäre handtage kvär ta sparska hen Rakel!" Georg Frandell konstaterade detta faktum och meddelade Rakel. Då blev hon eld och lågor! Folk som såg henne i bussen sa' att "jipa på'n Rakel hong ner på bröste!". Hon hade en kraftig underläpp i vanliga fall också men nu halkade den ned extra mycket på grund av besvikelsen. Efter Lars Jonsa och Rakel har många bott i huset. Bojan och Nisse Johansson, Emy, Anna-Lisa med sonen Evert som var lekkamrat till min son Thomas. En dag när vi skulle åka till stan kom Evert och ville följa med. Jag bad honom komma tillbaka till oss när vi kom hem från Östersund, för annars skulle hans mormor inte veta vart han hade tagit vägen. Han blev inte så glad över detta men han lovade att gå hem. När jag kom hem tog jag på mig mina stövlar som jag hade ställt ute på förstubron för jag skulle gå till potatislandet och hacka upp lite potatis till middagen. Jag kände att en stövel var lite blöt så jag tömde ur den. Efter en stund kom Evert och frågade om jag var arg på honom. Han ville berätta att han var arg på mig först och därför "pinkade jag i din stövel" när du var borta eftersom jag inte fick åka med till stan! Jag fick mig ett gott skratt!
Jöns Hall, familjen Gustavsson och familjen Sundell har också bott i huset. Svea Sundell var otrolig på att odla grönsaker. Svea och Olle Sundell är borta nu. De var trevliga människor - de bodde i Östersund och hade Husås som sommarnöje.
Så kommer vi till Åsa och Sven-Erik Mattsson. Där bodde Ante Larsa och Anna. Jag minns Ante men han dog när jag var ganska liten. Familjen Axel Lundgren bodde där en kort tid. Familjen Gisslén hade fyra stora ståtliga pojkar. De gick i en lång rad förbi oss på väg till skogsarbete. Det ar Per, John, Olle och Wille. Farbror Gisslén "sladda" vägen för oss och vi gick alltid "gent" till tingshuset där busshållsplatsen fanns vid mjölkbryggan. Sedan kom Sigurd Pettersson och Anna att bo på gården i många år. Likaså Anny, Annas dotter, med make Folke Frid och barnen Sören och Sonja. De hade en stor hund som var så klok och deras kor bodde hos oss en vinter när deras ladugård färdigställdes. Anny och Folke var ett fint par och som de dansade! De var som Ginger Rogers och Fred Astaire när de flög fram i Ringsta Föreningshus! Gun Månström bodde på gården med sina barn Eva, Kent och Roger. De flyttade in 1962. Kent och Roger blev goda kompisar till våra pojkar på senare år. Sigurd Pettersson ägde då huset.
Strax intill låg ett hus på Lars Petter Erikssons jord där Per Nilsa och Imbur bodde. De kom från Ytterån. Tant Ingeborg var snäll - jag brukade sova hos henne ibland. Hon ville ej vara ensam. Hennes dotter Engla med friaren Manfred bodde där tidvis. Sedan flyttade Ida Aronsson och Anton Olsén dit. Tant Ida hade tidigare bott hos oss i nio år. Hon kom från Brynjegård och hon hade ett hårt liv. Hon skötte ladugården på flera ställen och hade skadat sin rygg varför hon tvingades bära en tung och otymplig läderväst. Hon var glad och livad och hon var enögd. Hon brukade säga att; "kom å sitt bresömme meg så så ske mä tala lite tri auga e milla!" En gång när hon var på "handlen" sade Ol' Ersa att det fattades fem öre för Ida. Ida svarade; "då tar je jästen för den då!" Man fick en större bit jäst för fem öre då än för 90 öre nu. Efter tant Idas död bodde Anton Olsén ensam kvar. Han blev så grubblande så han kunde inte leva. Nu är det röda lilla huset borta och likaså alla buskar och poppelträd som fanns runt stugan. Allt är bortstädat.
Ett långt, rött gammalt hus finns kvar - Det är Berglundsgården. Där har många familjer bott men nu är där tomt. Familjen Mårten Liström bodde där och flyttade sedan till Amerika. Julia blev gammal och jag känner inte till barnens levnadsöden. Familjen Kjellström bodde där sedan i många år.
Lars Petter Eriksson var en glad fyr som bodde i det gula huset med sin duktiga hustru Elsa. Sönerna Hjalmar och Bruno var så olika till sättet. Hjalmar var hos min far en tid föra att träna bilkörning innan körkortet skulle tas. Han var alltid så artig och trevlig, tyckte mina föräldrar. Det var ordning och reda på Lars Petters gård och att få vara med på potatisplockningen på hösten - det var något vi såg fram emot. Det var som ett julbord som stod dukar för "perflockaran". Nu står huset tomt sedan många år men under sommaren brukas det nog av barnbarnen. Bruno kom in vid flyget och har bott i Täby i många år. Han är gift med Mary och de har en dotter Pia och barnbarn. Hjalmar gifte sig med Karin Magnusson och bosatte sig i Lit. Han dog 1994. Han klagade aldrig trots svåra sjukdomar.
Sonen Lars Åke med familj bor i Lit. Lars Åke är tandläkare och har en stor dos av humor och han kan verkligen"tala till bönder på bönders vis". En gubbe som var patient till Lars Åke blev tillfrågad när de möttes på byn; "Ja, hur trivs du mä tanngåla denn då - känns n' bra?" ("tanngål"=protes). Gubben svarade; "Jo, tack han daug bra - särskilt när je ske blister på hunna!" Kaarin och Hjalmars dotter Barbro är gift Jansson och bor i Östersund.
Nu går vi till postgården. Jag vill spara Göranssons gård till slutet av min berättelse. Postgården var full av liv och rörelse när jag var barn. Posten delades ut i gammelstugan av Erik Jonsson. Emma Jonsson var lärarinna och dottern Kickan studerade och blev också lärare. Hon var den första från Husås som tagit studenten! Det var 1932 och byns folk samlades vid Tingshuset där bussen stannade. Så kom Kickan i vitt! Hennes dopkamrater Olle Vest och Olle Larsson sade; "Så får vi lov att bära Kickan!" Och i gullstol bars hon uppför backen med lövklädd äreport till sitt hem. Det bjöds på saft och kaffe och var festligt värre! Vi sjöng "vi gå över daggstänkta berg, fallera" när vi gick i en lång rad. Kickan arbetade på olika platser och hon hade sin sista tjänstgöring vid Ringsta skola varifrån hon sedan pensionerades. Nu bor Kickan och maken Seje på Häradsgården och postgården finns nu i släktingars ägo. På gården finns många hus, bland andra lekstugan som vi brukade titta in genom fönstrer på när vi gick för att hämta posten. Det fanns också en stor vedbod mitt på "gata" som saknade portar. Det såg hemskt ut när det skymde! Vi trodde att det stod någon därinne och lurade. Vi hade alltid "Erik Jonsa Vassgåln" som mötesplats när vi följdes till vägs. På den tiden var det pigor och drängar i gårdarna och postgården har nog rekord i antal anställda; Karin Vest, Britta Rodin, Ellen och Oskar, Britta och Vilhelm samt "Tias" (jag tror han hette Mattias). Han gick barfota så han fick "hackmejsen" på ben och fötter. Han gick på de skördade åkrarna utan skor när det blev kallt.
Alla gårdar hade utskiften - och Erik Jonson hade Storflobuan. Där var det olika fäbodtöser under året och i höst-buan vid landsvägen där höll Emma Persson och Erika Olsson till. De hade så fint i stugan och de kylde mjölken i en kallkälla till dess att mjölkbilen kom. Den sista "bu-stårsa" som var där hette Inga.
Det finns nästan ingenting kvar som minner om fäbodlivet. Sommarfjöset håller på att rasa ihop och ingenting är längre som förut. Jonte-buan kommer nog aldrig att brukas igen. Det är slut på de duktiga, starka och arbetsvilliga kvinnor som tog på sig ansvaret att sköta djuren åt bonden för en ringa penning. Arbete, arbete - något som var helt naturligt för folk förr. Djur fanns i alla gårdar och även de som hade några få djur skickade iväg mjölken till mejeriet. Semester - det visste man inte vad det betydde!
Jämtlands norra domsaga höll till i Tingshuset. Det var ett fint hus där allt kunde hända. Det var något alldeles extra med ett torn på taket och klockan i tornet ringde då ting pågick. Både klockan och tornet togs tyvärr därifrån så småningom. Domarestolen lånades ut till Lars Enarsson från Raftälven när han kom till byn för att fotografera folk. Det blev stiliga foton med den stolen. När jag var barn var alltid Tingssalen pyntad för barnfest, bio, baptistmöten, Frälsningsarmén, vävkurser med mera. Det brukade arrangeras dans och maskeradbal. En maskerad som det pratades länge om var den när "Johan Slaktare" klädde ut sig till kvinna. Han fick många danser med en lång och stilig yngling och när de skulle svalka sig på den långa bron, då passade kavaljeren på att stjäla en puss! Det gillades inte - utan Johan gav kavaljeren en örfil varpå masken åkte på sned och där stod Nils Magnusson - kompisen! Roligt tyckte både Johan och Nils.
Frälsningsarmén var mycket omtyckt. Soldaterna bodde på Tingshuset och det kom stor skaror till deras möten. Folk skänkte generösa gåvor till skördeauktionerna, där man fick köpa "åror". På dessa förättades dragning vilket var spännande för oss barn. Löjtnant Sandberg var populär och han berättade en gång att han tyckte om ungdomarna från Husås. En kväll när han skulle ställa in sin cykel hörde han hur ungdomarna sjöng hans körer i stämmor; Jag är så lycklig". Han såg inte sångarna - men han hörde dem desto bättre från landsvägen. Kaptenen och löjtnanten var stationerade i Föllinge och de cyklade mellan byarna. Det kom även andra religiösa talare. En gång kom en missionärsfamilj Eckerwall som hade bott i Kongo. De hade med sig en ung man vid namn Daniel Bokange som hade blivit frälst. Han var så mörk i skinnet - han var den första färgade människa vi sett! Vi ville känna på hans hår och då skrattade han. En gång kom en lappfogde med kolt och trumma. Han sjöng och spelade på trumman och detta var något nytt för oss. Han var konstigt klädd och sjöng högt. Vi fick medverka vid julfesterna. Kickan, Karin i Fjäl och Katrina Ottersgård tränade oss i sång och tablå, små teaterstycken, och så fick vi göra ringlekar. Det var roligt - gammal som ung var med i "skära, skära havre" och "sju vackra flickor...". Hilda Pettersson blev ägare till Tingshuset och drev affär där. Petrus Nilsson hade sedan affären i många år. Då blev det alltså två affärer i Husås och två i Ringsta!
Det bodde många hyresgäster på Tingshuset. Familjen Ernst Andersson, skräddare Westholm, Stina och Per Gisslén med dottern Elsa, Olle Vest, Algot Nilsson samt Anny Frid hade alla sitt hem på tingshuset under olika tider. En trappa upp fanns häktet på den tiden det ar ting där. Norra Lits bussen hade sitt garage där. Det var alltid mycket folk kring Tingshuset och det var alltid ett nöje "gå at bussa". Det var bara en tur till Östersund och returen kom 19.30 på kvällen. Chauffören hade långa listor med beställningar. Pelle Nilsson som så småningom gifte sig med min moster Thyra berättade om en ung, blyg flicka från Ringsta som beställde en locktång; "men han ske vä grov!" Pelle tyckte hon sade "lackstång". Han gick runt till olika pappershandlare i stan men ingen hade en grov lackstång. Till slut hittade han dock en. När han stannade bussen i Byom för att lämna paketet till Astrid Engstrand så skyndade hon sig in till sin syster Anna för att göra lockar till lördagsdansen. På måndagmorgon stod hon åter vid landsvägen och vinkade. Hon ville lämna lackstången i retur. Pelle fick på nytt uppdraget att försöka hitta en locktång. Det var tydligen viktigt att tången var grov för annars blev håret inte så småkrusigt som det blev med vågtången. Tyger, skor, hattar köpte han och han fick smakråd av expediter på Linnemagasinet, Standardtyger och Märta Elmgrens. Min pappa som körde lastbil med mjölk på förmiddagen fick beställning på tio kanapéer. Han visste inte vad det var riktigt och han gissade att det rörde sig om blommor. Då fick han höra på Cavallins att det var kakor. Då fanns det på Wedemarks. Korselett och reformliv köpte han bara om han visste omfånget i centimeter. Mestadels blev det tillbelåtenhet. Han brukade säga att en bra BH skall vara som Frälsningsarmén; "Den både lyfter och stödjer!" Folk åkte inte in till stan för att fixa med småsaker på den tiden. Det tog hela dagen och det blev så "hinnersamt". Särskilt för en husmor.
I slutet av 1950-talet köptes Tingshuset av Eve och Gunnar Lundgren. Det helrenoverades så att det nu inte går att känna igen. Storsalen, packboden och häktet har nu fått nya användningsområden. Idag står stora lastbilar och traktorer parkerade på gården. Alla tre pojkarna Roger, Christer och Sverker kör lastbil. Gunnar får nu vara "friherre". Men lite av det ståndsmässiga finns kvar i alla fall - Gunnar är nämndeman också - det hör liksom till huset.
I Björksells gård bodde Selma, Anton och på senare år även Edvard. Det var duktigt folk och föräldrarna var arbetsamma människor. Björksell var urmakare och Britta bakade mycket gott bröd - hennes "rallarbullar" var omtalade. Selma var ej så kärvänlig i sättet, hon talade fort och var hastig ("snarsp") i vändningarna och hade en gnällig röst. Anton var liksom sina bröder mycket stark. Han bodde för sig själv i fjöskammaren - han hade många idéer, och en gång kom han till oss när vi var i "fause". Han såg att min mamma hade på sig ett säckförkläde och han gav henne rådet att runda av hörnen lite mer, för annars lade sig flikarna på förklädet ner i gödselrännan ("måkuromme") sade han. Alldeles rätt. Anton var en gång i Messelströmmen på arbete. Lill-Herman Hermanssson körde av vägen och stod rådvill. Anton stod där i sitt förskinn, han ställde två hästskor stadigt i marken, spände fast sina skor på dem och sög i med den kraft som bara en Björksell kan prestera - och upp på vägen kom bilen! Anton Björksell var snäll och gjorde aldrig någon människa något ont. Därför blev jag ledsen när folk retade honom genom att knacka på det lilla fönstret till hans kammare. Då han kom ut för att fråga avd de vill möttes han av flabb och skratt.
Axel och Edvard Björksell levde i USA. Axel var otroligt stark och satte många rekord i tyngdlyftning. Han uppträdde under artistnamnet Fulton. Edvard körde buss mellan Hammerdal och Östersund i några år och när han kom till USA fick han mjölka kor och jobba på en farm. Han blev chaufför åt rika människor och levde ganska bra. På min fråga om han hade hittat någon kvinna svarade han ; "jo, ibland kunde det vara rena ladysen!". Men han kom hem utan lady. Jag tror han kom hem 1936-37 och han berättade om en uppfinning som kallades television. Det fanns en låda i ett hörn av lokalen där det visades bilder och ljud och det var olika program - till och med boxningsmatcher från olika delar av staterna. Men då sade en av byborna att nu fick han sluta ljuga - detta var helt omöjligt! Television - det lät så fint i Edvards amerikanska uttal - ett nytt och spännande ord. Men folk som aldrig varit utanför bygränsen och som aldrig sett något nytt - de trodde inte på detta. Det brukar heta att de aldrig varit längre hemifrån än att de hörde grötvattnet koka!
Anton, Axel, Selma och Edvard var alla ogifta. Anna blev gift med "Standard-Persson", innehavare av Standard Magasinet i stan. Jag träffade Anton och Edvard när de bodde på Häradsgården på olika avdelningar. De ville prata om Husås och de hade reda på busstiderna. En stående kommentar var; "Nu har buss'n te Husås gått!" De önskade sig tillbaka och de ville att jag skulle följa dem. De ville att jag skulle sköta korna och maten åt dem båda. Anton sparade allt. Han samlade medicinmuggarna och rullade in dem i långa korvar. "Dom kan va' bra å ha' nå'n gång!" Det var ju ett sådant slöseri med engångsartiklar - jag håller med om detta. Och all denna tvätt av folk och kläder - vilket slöseri på vatten! Ja, de fick verkligen leva annorlunda förr i tiden. Både enklare och sparsammare - och naturligtvis var det svårt att acceptera allt det nya - speciellt för Anton.
Göransson gård är en gammal fin gård. De gamla på gården hette Hjalmar och Kristina. Sonen Georg var gift med Kerstin och dottern Elsa med Lars Petter Eriksson. Till denna gård kom min manna 1920. Hon skulle bli fjöspiga där och Anna Lundblad skulle vara inne-piga. På gården fanns dräng och dagsverksfolk - mycket arbete skulle utföras både ute och inne. Mjölkkor och smådjur, hästar i stallet. Mamma hade aldrig varit på en sådan stor gård tidigare och det kändes omväxlande och roligt tyckte hon. Den allra första natten när hon anlände fick hon tillbringa i det hus som sedan 1964 är mitt hem i Lit. Oscar Göransson bodde i huset då och han var farbror till Georg Göransson. Min mor kom från ringvattnet, Alanäs socken, och hon kom med tåg från Strömsund till Lits station där hon möttes av pigan och blev hemskjutsad till Hulda och Oscar Göransson. Mamma sov i kökssoffan till ackompanjemang av en morrande hund vid fotändan. Pigan kom in från ladugården (där min make Olle nu har parkering för sin Volvo) och Georg Göransson kom med häst och trilla. Mamma tyckte att Georg såg snäll ut och de gav sig iväg till Husås - den by som kom att betyda så mycket för mamma - först som piga och sedan som husmor på pappas gård. Det var roligt att arbeta på Göranssons gård. Där fanns så många ungdomar. Kerstin som var pigg och glad och retades med mamma genom att fråga om hon hade någon "fjås". En kväll när inte mamma var hemma lade sig Kerstin i hennes säng på övre våningen. När det började skymma smög sig friaren upp för stegen och lyckades få upp fönstret. Han satte sig på sängkanten och strök flickan över håret. Då satte sig Kerstin upp - och de båda fick sig ett gott skratt. Friaren - min blivande far - hade som vanligt med sig en strut karameller som han bjöd på och han fick sedan ta vägen nedför stegen. Nästa dag visste Kerstin att det var n' Anton Öst som hälsade på "ny-piga"!
Nu har det gått över 70 år. Anna Göransson bor ensam på den stora gården. Hennes dotter Gunilla bor i Lungvik och barnbarnen Patrik och Fredrik är nu vuxna. Anna blev änka 1979. Hennes make Hjalmar dog under älgjakten och han efterlämnade ett stort tomrum. Han var så fyndig och lättsam. Den dag då han dog sade han till min svåger Calle; "Ja, vi delar ljuvt och lätt vi - Carlsson", när de delade matsäcken. Hjalmar dog alldeles för ung. Han var bara 58 år. Stina, Hjalmars syster, bor i Östersund där hon är gift med Nisse Englund. De har barnen Kerstin och Anders och två barnbarn.
Många kommer nog ihåg Göranssons loge i Husås. Där har det varit mycket livat. Bjudningsbaler med artistersom medverkade. Jag minns gubben som berättade att; "Där bort i slänten fann jag och Sölve Strand varandra" och så höll han upp sin kvarting och såg glader ut. Sammanhållningen var god i byn vid den här tiden. Alla hjälptes åt att skura, sätta upp björkar, koka kaffe och baka bröd till stutar och kaffebröd. Det var roligt då! Gammal och ung hjälptes åt att med enkla medel skapa lite nöje i byarna. Tänk när det var bjudningsbal och vi åkte till Raftsjöhöjden, Österåsen och Landvågen med flera byar. I Landvågen bodde det inte så många människor - men att arrangera minnesvärda kvällar - det kunde de.
Jag minns aldrig att vi barn hade långsamt. Vi hade djur i vrje gård och jag hade vissa kor som jag kallade mina egna. Korna hade olika egenskaper och min kalv "Örsvart" var snäll och lugn. På vintern var vi ständigt ute och vi åkte skidor och kälke. Gustav Hedlund ar eldsjälen när det gällde backhoppning och i "Hans-Petter backen" byggdes ett hopp där rekordet var 17 meter. Bengt Henriksson var också duktig på att hoppa. Hjalmar Eriksson, Hjalmar göransson, Bengt-Olov Hall och Viktor Magnusson åkte längdskidor bäst av pojkarna. Bruno Melver kunde simma bra. Det var kallt och tvärdjupt i Hårkan och vid Aspnäset ar det bäst att bada för där var det långgrunt. Ingen ville vara kvar i vattnet särskilt länge - huvva va kallt det var för jämnan!
Så har jag bara vår gård kvar. Pappa fick överta gården 1918. Farmor och farfar flyttade sen till Anders-gård i Norderåsen 1929. I lillstugan där de tidigare bott kom det under åren att bo många olika hyresgäster. Betty och Olof Vestlund med sonen Enar flyttade till Lundsjön där de skaffat en gård. Tant Ida (Aronsson) bodde i stugan i nio år med döttrarna Emmy och Birgit. Emmy gifte sig med Hasse Forslin och de hade charkuteriaffär i Sveg. Birgit blev min kompis. Hon var stark och robust som en pojke i tagen. Vi var tillsammans i "Sonn-buan" (Sonna") och i "Gammal-buan". I "Sonna" var det mycket att göra. Många kor skulle mjölkas och juvren skulle smörjas med hemkokt salva. Fjöset skulle rengöras och mjölken separeras. Mycket disk blev det. Tant Ida gjorde god ost, hon kokade mese och gjorde kvastar - fina "vitlimar" där vi barn fick hämta björkris. Hon fick inte mycket för sina välgjorda kvastar eller vispar. Birgit lärde mig att sätta ut krokar i "Slöa". Det var ett bra ställe där kanske en kvarn eller en såg stått. Det fanns lämningar i bäcken av grovt timmer.
Där stod småöringarna - vilka läckerheter - stekt bäcköring med riktigt hemgjort smör! Jag längtade alltid till den tid då birgit skulle komma tillbaka. Mina syskon och jag gick ofta in till Birgit. En gång hade tant Ida främmande men min bror Geje gick ändå in för att hälsa på. Det var kanske inte så passande att gå in - så Geje stannade vid dörren och sade; "De lukt små knäckbita henen - tant Ida". Imponerande att avgöra storleken via lukten - Tant ida slog knäck på en plåt och klippte till små bitar med sockertången. Vi som kom så ofta fick därför mindre bitar än främmandet. Ja, tant Ida skrattade och sade; "Du kan då få te e' du pöjk!".
Så kom Jöns Hall att bo i ett rum och kök i många år. Han hade så många minnen - både ljusa och mörka från lillstugan. Han bodde nämligen där som nygift. I stugan fanns ett rum till där Karl Paulsson och även Gustav Hedlund bodde en tid. Våra drängar Nisse Isaksson, John Jonsson och Kjell Åslund från Gäddede bodde i stugan. Georg Frandell som körde lastbil åt Erik Larsa huserade också där en tid. Stackars Jöns Hall som gammal - det blev inte så tyst och lugnt precis att bo vägg i vägg med olika ungdomar - men han tyckte för det mesta att det gick bra. Det var dock en grammofonskiva som han tyckte liknade pest, nämligen "Tiger Rag" med Nisse Linds trio. Det ver en populär skiva som spelades hela kvällarna på högsta volym!
Rummet hade tidigare använts som verkstad. Där tillverkades skurkäppar som fick namnet "Assistent". Egentligen en bra uppfinning! Ett långt skaft som impregnerades och en klammer som skulle hålla fast borsten. Om man vände på käppen fanns en bit rågummi, en slags list som man skrapade torrt med. Käppen fungerade mycket bra och i ladugården användes den ofta. Cementgolvet blev torrt och fint. Som uppfinnare tecknade sig Ernst Andersson. Olle och Wille Gisslén var i verkstaden ibland och även flera andra unga pojkar hjälpte till med tillverkningen. Jöns Hall var också aktiv vid snickarbänken. Nu finns nog ingen käpp kvar - alla är väl utslitna vid det här laget.
Ja, tant Ida och Anton Olsén flyttade till den röda lilla stugan på Lars Petters mark, den som Per Nilsa och Ingeborg bott i. Stugan är riven nu. Olsén hade det svårt sedan han blev ensam. Han hade aldrig tid när mamma ville bjuda honom på kaffe. Alltid på väg - till affären eller hemåt. Han fick konstiga idéer, han ville t ex köpa ett halvt kilo av allting så handlaren fick dela sockerpaketen i två delar och väga upp även andra varor så att det blev ett halvt kilo. Olsén led nog av religionsgrubbel och han var inte så glad som förr.
Det var alltid mycket folk hemma hos oss - och när pappa köpte en halv lastbil av Oskar Kopka - då blev det livat! Många unga män ar ju villiga att hjälpa till med lastning av kastved som skulle köras till Östersund. Allt sköttes för hand - pålastning såväl som avlastning och ofta skulle veden plockas in i vedkällare där det var trångt om utrymmet. Pappa hade många privata kunder, men även större kunder som Frösö sjukhus. Pappa fick inte sova mycket. Det hände att lastbilen hade kört in till stan med ett stort lass ved, lastat av och kommit tillbaka till Husås före klockan sju på morgonen. Klockan sju skulle nämligen mjölkkrukorna hämtas på mjölkbryggan. Bilarna var med dagens mått dåliga. Bakaxlarna gick ofta av, däcken var dåliga och under krigsåren fick t o m järnhjul användas. Det knastrade högt när bilen kom åkandes. Bränslet var gengas och det fanns både kol och ved. Pappa hade ved själv och han gjorde små fyrkanter som fylldes i kagen bak på bilen och sedan var det bara att köra på de dåliga vägarna. Chaufförerna var otroligt skickliga - de kom ofta fram i tid svarta av sot.
Oskar Kopka bodde hos oss med sonen Åke som då var 5 år. Oskar flyttade och sålde sin andel till pappa. Det var olika förare på lastbilen och en del lärde sig köra för körkort då. Jag gjorde också det och när jag började på körskolan i Östersund sade bilskolläraren att jag inte behövde dubbeltrampa när jag växlade. Han såg att jag var van vid att handskas med lastbil och det gick snabbt att ta körkortet. Mamma hade mycket att stå i. Det var alltid mycket folk, mat som skulle lagas, bröd som skulle bakas och allt konserverande. Det blev många burkar att bära till källaren som var kall på sommaren och lagom påvintren. Både höst och vår var slaktperioder. Pölsa, leverkaka och blodpudding gick väldigt bra att konservera. Burkarna satt igen så att de fick bändas upp. Burkarna fick dock kollas noga så att de inte gått upp under konserveringen. Då gick innehållet inte att äta - det luktade också vedervärdigt (eller "pyton" som man säger idag!).
Mamma var alltid så fin till till vardags, snygg och prydlig i vitt förkläde och "plågg" (snibb på håret). Hon lagade god mat och var alltid så noga att det skulle vara fint dukat. Aldrig en stekpanna på bordet utan allt låg prydligt på karott och på fat. I ladugården var hon likadan. Hon var en stor vän av djuren och höll tiderna precis. Korna var så lugna och förnöjda, det var rofyllt att få vara i "fause". Jag trivdes allra bäst i denna miljö. Varje ko hade sin egen "personlighet". Det gick inte att höja rösten och att knuffa på och skråla. Då såg kon förnärmad ut och tårarna trillade. Man fick klappa och prata lite innan det var glömt!
En gång när min bror Geje var fyra år följde han och jag vår pappa "till vägs". Vi åkte med pappa som skulle till Messelströmmen. Han var där hela veckan för att köra timmer. Pappa stannade bortom Kalle Vestlunds och sade att vi skulle gå hem. Geje tyckte det var tråkigt och att det inte fanns något att göra hemma. Då sade pappa; "Du kan ju ta å tjöder tuppen idag!" (dvs sätta fast tuppen i ett tjuder som kalvarna hade när de var på bete). Vi gick hem, Geje försvann och mamma frågade om någon sett honom. Ingen hade sett pojken. Så småningom kom han dock in lortig och svettig. Mamma ville veta vad han sysslat med - men inget svar. När mamma på eftermiddagen kom till "fause" låg det fullt av dun på golvet. Tuppen hade mist några stjärtfjädrar och hönorna såg skrämda ut i buren. På den tiden var hönsburen uppe i taket och man fick kliva över griskätten för att ta sig dit. Ja, ingen visste vad som egentligen hade hänt och saken glömdes bort så småningom. Minst ett år efteråt skulle pappa använda en skinnväska då han upptäckte att remmen som skulle stänga locket var borta. Pappa frågade om någon visste orsaken till detta. Jo, Geje visste, det var den där gången när han skulle tjudra tuppen som han med stor möda med kniv skurit av remmen. Tuppen lät sig dock inte fångas. En annan gång när pappa skulle iväg och matsäcken var i väskan såg Geje en påse med patentknappar. Det var ett dussin och det gick ju fort och lätt sätta i dem. Geje tog en liten hammare och knackade ihop alla knapparna två och två och lade tillbaka dem i påsen. När så pappa en dag skulle fixa en knapp som fattades gick den ej att använda. Då sade Geje att "je ville liksom gära domklar åt deg, sir du!".
Våra fäbodar Messelströmmen hade något alldeles särskilt över sig. Där var det roligt att vara. På somrarna ar det härligt med korna som gick på storskogen och när hösten nalkades trivdes korna speciellt eftersom de då kunde äta av den rikliga svampfloran. Om det var mycket "åt", dvs flygfän, då kom korna hem tidigare. O' så mycket "sväda" (knott) det fanns då. Det blev alldeles svarta små moln kring djuren. Mjölken skulle vara klar klockan sex och pappa hade tillverkat en bra låda med fyra fack och en lucka som gick att öppna och stänga. Lådan var nersänkt i bäcken som hade kallt och gott vatten. Mjölken kyldes fort på detta sätt. Det kändes lättsamt att få skicka iväg mjölken. Tidigare hade allt arbete med ost och smör tagit hela dagarna i anspråk. Det var så roligt när mjölkbilen kom. Ofta följde det med någon bekant och det kom tidningar och godsaker hemifrån.
Mest var det moster Thyra som var i buan och jag fick ofta vara hos henne. Det hände att det kom ungdomar dit per cykel. En gång kom en bil förbi och jag hade möjlighet att få åka hem. Men jag ville inte åka - jag trodde aldrig att den som körde skulle kunna hålla sig på vägen så jag ville hellre gå. Men när moster var med och jag fick hålla mig i hyllan fram - då gick det bra. Nu är inga barn gråtfärdiga när de bjuds på bilskjuts minsann!
Det är konstigt med minnen. Man ser liksom allt i detalj och det är nästan så att man känner lukter. Åren går fort - alldeles för fort - och nu bor jag här i Lit i mitt "drömhus". Jag drömde en gång om ett hus där jag gick in. Det fanns två balkonger på huset. Det var för att skulle se solens upp- och nedgång. Jag hade aldrig sett en balkong i verkligheten förrän jag såg "nystugan" hos Emma och Erik Jonsa. Det kändes som balkong var något som mer hörde ihop med husen ine i stan. I Husås var det bondgårdar och där var plantringar av träd mest bakom huset. Gårdsplanen skulle vara öppen - det va' bara så!
Ja, soluppgången ser jag ju när jag tittar ner mot Fjäl i olika röda nyanser. Men aftonsolen ser jag inte lika tydligt. Det är lite för lågt här - och då får jag tänka på min hemby - för ingenstans är solnedgången så vacker för mig som i Husås - min kära hemby!
Minnesord: Anna Holmberg (Öst)