Så minns jag min barndoms by

Nästa gård var Ol-Isakgården, som också var ett av mina utflyktsställen. Där hade jag många, som pratade med mej och Olle-Kristina var en väldigt trevlig och pratsam kvinna och kunde "ta barn". Och hennes dotterdotter (senare gift Göransson) var den som jag kallade på, när det inte gick som jag ville baka bua, där jag hade en vidlyftig lekplats med stor gård. Där var fina stenar kor och tallkottar får o. s. v. Fast Olga var äldre, var hon inte omöjlig, när jag ville hon skulle hjälpa mej i nån kinkig situation.

Grannen till ovannämnda gård var "en Nils på Backa", men dit var jag inte nån gång, som jag minns. Ja, där fanns ju inga barn, bara "Jens", och han var ju äldre än jag.

Och ej heller var jag till gården nedanför, Per Jonsas, för där bodde bara han med sin Anna. Men i mina tidigaste år bodde jag med mina föräldrar i den gården, men det har jag inte något minne av.

I nästa gård var jag många gånger. Där bodde Per Påscha med sin son, Nils Persson. Ibland hade de nån s.k. hushållerska, som det gick många roliga historiere om, bl.a. en från Östersund, en riktig "nippertippa", som var så bekväm av sej, att när silvergräddkannan blev igengrodd, så gick hon ner till Per Påscha och ställde den där och tog hans glaskanna i stället. Bekvämt!

Och nedanför backen låg Svenssons gård. Där kommer jag bara ihåg Märit och de tre pojkarna samt dottern. Sen var det två små stugor. I den första bodde Marja Olsson med sina barn, Anton, Erika och Maria. I den andra stugan bodde Johanna Andersson med, som jag minnes, döttrarna Maria och Erika. Johanna var jag som lite närmare bekant med, därför att hon brukade gå "dagaman" hos morfar. Hon var alltid så skojfrisk, så därför har jag henne i gott minne.

Mittemot bodde gubben Hilmo, och han var ju en pratsam gubbe, Kristina, hans dotter, var en av mina vänner. Fast hon var mycket äldre, så tyckte hon om att leka med mej. Det var klart att man uppskattade sånt. En jul hemma hos oss höll vi på att leka och det bar sig inte bättre än att min arm gick ur led, så pappa fick spänna för hästen och köra mig till Kallsta till gubben Hed. Han drog armen till rätta. Farligare var det inte.

Uppi backen bakom Hilmos stuga låg ett ställe, som hette Lugnet. Där bodde Lars Olsson och hans fru, Karin. De flyttade till Ringsta, och sedan bodde Andersson med sin fru Beda där. Deras barn var nog yngre än jag, för jag gick ej i skolan med någon av dem.

Uppe på höjden bodde Henrik Simonsson och hans fru Anna-Märta. Och då levde "Sima-Kari", som nog var rätt gammal, när hon dog. Där var jag ibland och lekte för Anna och jag var ju jämnåriga och senare skolkamrater, Karin och Simon var äldre. Senare fick gården något annat, som jag var intresserad av. Anna-Märsta ropade in mammas ko, Rosa, på konkursauktionen hemma. Jag var väldigt förtjust i den kon. Det var en bra ko, som mamma fick pris för vid premieringen, som jag minnes hölls vid nuvarande Anton Östs kornlada. Premieringssedeln överlämnade jag till Anna-Märsta på senare år, då den hittades i mammas syskrin.

Intill denna gård låg Maglena-gården. Den ägs nu av Gun och Calle Carlsson. Dottern i gården dog ju för en kort tid sedan och hennes bror, Anton, tidigare genom olyckshändelse.

Granne med dem var Nils West. Jag minns mycket väl hans mor, Kersti, en pigg gumma, som uppnådde hög ålder. På ägorna byggde Lars-Erik och Lisbet. De tog emot telefonstationen, som till dess varit hos Björksells. Om jag inte minns fel, så var den stugan flyttad från Erik Olssons gård i Prisgård, där den stod nästan vid norra ändan av hans lagård. Jag tror, att hon, som bodde där hetta "Anka".

Ovanför Westgården låg en gård, som dåförtiden gick under namnet "Erikapöjkan". Den ägs nu av Britta och Martin Eriksson. Det är gamla bekanta för Britta var min "guvernant", när jag gick i Emma Jonssons skola. Under tiden hon mjölkade i morfars lagård, så förhörde hon mej i katekesens rätt svårlärda budord och "vad är det". Hon hade det nog inte så lätt, för mina tankar var mest på andra ställen.

En bit längre bort bodde Jonas Johansson. Där hade man många att leka med, fast det blev sedan jag börjat skolan och hade Magnus (dog i unga år, liksom hans syster Märta) Karl-Georg och Oscar till mina skolkamrater. Johan och Olov (förolyckade) var äldre än jag.

Fortsatte man vägen till "Fjället" och "Sonna" så kom man till Hans Perssons torp. Där var jag ofta och fann alltid ett visst nöje att gå dit, för där blev man så väl mottagen. Där var mycket att se, som man inte var van vid. De ar så händiga att göra leksaker samt kunde hitta på trevliga lekar.

Jag kommer också ihåg att på Fjället låg en stuga alldeles framför första ladan. Där bodde ett gammalt par, som jag tror hette Lill-Per och Sofia.

 Mittemot, där nu Olga och Alfred Westlund bor, bodde också ett äldre par. Jag tror att de hette Fräns å Ann. Ovanför detta ställe låg en gammal stuga på ungefär samma plats som Maria och Olle Anderssons gård nu ligger. Där bodde först en gammal gubbe, som var väldigt elak. Han var så ofärdig, att det kanske inte var så konstigt, men sånt förstod man inte då. Han hette Lars Johanssa. Jag träffade honom senare på "Hemmet" i Söre. I ovannämnda stuga bodde sedan en gammal gumma, som hette Söder-Katrina. Hon var ej heller så pigg att se oss smågrabbar, för vi hade väl våra "hyss" för oss.

Ovanstående kort togs 1905 eller 1906 och då fanns det ett 70-tal ungdomar inom byn över 15 år. Bakgrund: Tingshuset i Husås. Översta raden: Martin Eriksson, Olof Ström, Jöns Sandberg, Johan Jonsson, E. O. Magnusson, Jonas Magnusson, Johan Magnusson, Andreas Olsson, Erik Andersson, Magnus Magnusson, H. P. Svensson, Paul Magnusson, Rupert Göransson, Erik Eriksson, Lars Erik Olsson, A. O. Magnusson och Nils Pettersson. Mittraden: Märta Magnusson, Emma Högmark, Erik Göransson, Kristina Hilmo, Per Henriksson, Karolina Jonsson, Anna Johansson, Maria Göransson, Albertina Göransson, Kristina Sandberg, Anna Magnusson, Ada Danielsson, Lava Enarsson, Emma Olander och Erik Persson. Tredje raden sittande: Jonas Jonsson, Anders Ersson, K. O. Eriksson, Eugen Nilsson och G P Göransson.

 Granne med henne bodde "en Daniel å a Katrina". Han var en glad kille, men Katrina var nog inte så lätt att tas med. En gång kom jag, min kusin Henrik och min morbror Per med en ko, som skulle till Sonna. Min morbror, som hade ett äende till Daniel, gick in på gården där Katrina satt på bron och stickade. Han frågade om Daniel var hemma. Då steg hon upp och ropade till Daniel - En Per Hinnersa e her mae ku. Tydligen gillade jag inte henne, för en gång, det var våren 1914, så skulle jag gå ett ärende till Sonna, och då jag kom nära deras gård, såg jag Katrina gå in på dass. Vipps flög en idé i mitt huvud, jag sprang fram så fort jag hann och vred om nyckeln och kastade den i kornåkern, och jag vet inte hur länge hon fick sitta där, innan någon kom och släppte ut henne. Så när morfar, som då flyttat till Lit, fick reda på detta, satte hon en stor plåtbit över låset på avträdet på Björkudden. Men min morbror Per tog saken lugnt, för när Daniel kom till honom och talade om vad jag ställt till med, så fick jag förståss "lite skröft" (skäll) men när Daniel gått, så fick jag 50 öre, men det var oss emellan, sa han.

I en stuga ovanför Daniels bodde "Annersorsa-Anna", som senare kallades Olkalsa-Anna, sedan hon blev omgift med Daniels bror Olle. Där var ett av mina favorittillhåll, ända sedan jag var rätt liten. Där var det lek och glam, både när dottern Anna och även sedan Birger blev ensam hemma. Där var alltid folk och roligt. Anna var enastående glad, men jag antar att hon inte alltid hade det så trevligt, men det märkte man ingenting av. När hon kom till morfars och bakade eller tvättade kläder, så var det som en extra helgdag, tyckte man, för det var lite extra liv och rush. Jag är glad att jag var och hälsade på henne strax för att hon gick bort. Fast hon var då ganska gammal, så var hon lika pigg. Men jag satt som på nålar, för en liten mus kilade fram och tillbaka, så det raspade i korkmattan. Jag var rädd, att den stackarn skulle kila upp efter benen på mej. Jag är inte rädd av mej, men råttor gillar jag inte. Men Anna brydde sig inte om den. Hon satt och stickade på en strumpa och pratade om gamla minnen, ja, en trivsam kvinna var hon.

Nära granne var Olle Karlsson, en glad fyr. Han trallade och var alltid på gott humör. Han köpte pappas spelbord, ett rätt stort bord, som när man lyfte på locket och drog upp en fjäder, så spelades en vacker låt. Jag undrar om han har kvar bordet.

När man gick därifrån mot byn passerade man "Äls-Nilslon", som var den tidens nöjescentra i Husås. Där höll man bjudningsbaler och vanliga "skrammelbaler" och så teater av Husås berömda amatörer. Här såg jag mitt livs första teaterföreställning och där uppträdde Elsa Eriksson (född Göransson), Elsa Paulsson (gift Aronsson), och hennes syster Paulina (gift Eriksson), Berna och Anna Aronsson, Erika Söder, L. P. Eriksson, Georg Göransson, Nikolaus Paulsson m. fl., som jag inte kommer ihåg. Det var säkert ingen barnpjäs, men jag fick följa moster Betty och morbror Erik. Jag var inte lite stolt över att få gå på ett sånt evenemang. Kommer så väl ihåg de trevliga kulisserna, och jag undrar vem som hade gjort dem.

Sedan kom man fram till "Äls-Nilsgården", där numera alla gamla hus är borta och nya är uppbyggda. Där var jag också ibland. Lisbet var ju en sån trivsam kvinna med ett glatt och naturligt sätt, och dottern, Kristina, gift Göransson, var ju min skolkamrat. Vad jag särskilt minns från den gården var att de hade en stor vit bock, som jag beundrade men inte vågade gå för nära, för han hade stora horn. Så hade de ofta smågrisar och en stor sugga. Det var intressant att se de små grisarna tävla om att hitta spenarna.

Nedanför den gården bodde bysmeden Ol Larsa och Karin. Han var en snäll farbror. Jag hade i många år en slidkniv i miniatyr, som han smitt. Jag var mycket förtjust i kniven, men tyvärr har jag förlorat den. Det var alltid så intressant att stanna vid hans smedja, när man gick till Sonna och titta på, när han höll på att arbeta, särskilt när han drog pusten så gnistorna från härden flög runt honom. Och ibland skodde han en häst, och det var också något som fångade intresset. Karin minns jag ej så mycket av, men jag minns att hon dog en sommar i deras fäbodar vid Föllingevägen.

Och ovanför Äls-Nilsgården låg P. O. Halls gård, och dit var jag ofta. Det var ju inte så långt från Styv-Larsgården, där vi bodde, och "Hallan" var en som kunde ta barn, så där trivdes man finfint. Ja, även Per Olof var snäll och skämtsam. Jag kommer också ihåg dottern i huset, Britta, men hon var sjuklig och dog en sommar, och jag minns, när de körde hennes kista till Lit en lördagskväll.

Fortsatte man genom den gården ett stycke, så kom man till en glad gumma. Det var "Pettersson-Märsta". Jag brukade följa Birger dit ibland i något ärende, och alltid fick man något krus eller e fiik. Jag tror aldrig att jag såg henne, utan att hon hade stickningen med sej. Om hon satt eller gick på vägen, så stickade hon. Såg när jag tog en promenad genom byn, att det torpet var borta. Hennes granne var Asken. Hans stuga var också borta.

Nedanför honom bodde på den tiden Sandbergs. Det var en stor familj, men sjukdom härjade svårt i den familjen, och många gick bort. Där hade jag inga jämnåriga.

I nästa ställe bodde gubben Wickström. Men honom har jag inget särskilt minne av, annat än att det var en vital gammal gubbe. Alldeles intill bodde hans dotter, Kristina, gift Pettersson. Där var jag mycket och lekte med flickorna, Betty och Märta. De var ju i min ålder och deras mor var alltid så glad och pigg, och det var hon även på äldre dar.

Granne med henne var Johan Larscha och Britta. Jag kommer ihåg när deras ställe byggdes. De hade också en dotter, som hette Katrina, men hon dog i unga år.

Nedanför låg två torp. I det bortre bodde min "hovskräddare", Söder-Olle. Dit fick man gå med en gammal rock, som han sydde ett par bastanta byxor av. Då skulle det inte vara "jeans" och inte fick man vara så noga heller om byxorna inte satt så perfekt. Huvudsaken var att de var starka.

Innan man kom till Olle, gick man genom gården hos ett gammalt fint par, "en Per Perscha och hans Äls". Han var en snygg gubbe med sitt vita skägg, och hon var en prydlig gumma, som levde till hög ålder.

Bortom Johan Larscha låg Östs gård, där han bodde med sin Anna och sönerna Erik Och Anton. Öst var en drivande karl och i farten från ottan till sena kvällen, och han hade inte svårt för att prata.

Mitt över vägen byggde Ol Erscha (Ottersgård) en stuga åt sin hushållerska, "Gunbor". Jag kommer ihåg, när han satte upp stugan där Erik Annerscha och Anna bor. Samtidigt revs en lång gammal byggning med "matsäck". Den låg mitt emot lagården. Ol Erscha och Gunbor var mina närmaste grannar och där var jag förstås dagligen. Båda var väldigt bussiga, och fick man inget annat, så bjöd Gunbor på "e draupufik". Hon var ett drivande fruntimmer och hade talets gåva med en slående humor.

 Som jag nämnt förut bodde vi i den gamla Styv-Larsgården. Vi bodde i den lilla trivsamma stugan på gården, vilken ännu finns kvar. Den stora har nuvarande ägarna, Selma och Anton Öst, rustat upp till oigenkänlighet, modern och trivsam. Där bodde jag med mina föräldrar tills min mor blev sjuklig och jag flyttade till morfars. Under mina år i Styv-Larsgården bodde det olika familjer i stora byggnngen, bl.a. Erik Göransson och Lava samt Magnus Erscha och Märgit. Under den tid de bodde där hade jag en god vän i deras dotter, Ida, gift Göransson. Hon var så snäll och lekte med mej och hos dem var det fullt med folk jämt, så där trivdes man. Senare bodde där också en familj, Sjödins, där, hon vävde jämt, jag tror att det var vadmal, åt en firma i stan, vilken hette Carlssons. (Ang. Styv-Lars se Litsboken IV, 1951, sid. 104, XVI sid. 22.)

En bit från mig låg dåtidens enda industri i Husås, "Jäns Olschas Snickeri". Det kallades för "Verkstan" och finns fortfarande kvar.

I Ottersgårds f. d. lanthandel bodde en trappa upp Jäns Olscha och Erika och nere bodde Henrik West och Katrina. Ibland brukade det vara bjudningsbal där och andra nöjestillställningar, bl. a. grammofonkonsert med en stor grammofon med jättetratt. Den drogs upp med handkraft. Det var ju långt förrän elkraft kom till byn. Mest var det Hultmans sånger på repertoaren. Folk var inte så kräsna på den tiden.

När det var bjudningsbal dansade man ett par tre dygn, nästan utan uppehåll, särskilt höst och vår, när pigorna och drängarna skulle byta jobb och de var lediga. Det hette visst friveckan, som väl var den tidens semester. Jag fick ju inte gå på bal. Till det var jag för liten, så jag minns, att mamma kom och drog mej från dörren, där det nu är fönster på kontoret. På våren var det alltid så roligt att leka där, för det var som en sjö runt ingången, och där trivdes man.

Fortsätter man bygatan neråt, så kommer man till Postgården. Där bodde min lärarinna, Emma Jonsson och hennes man Erik Jonsa samt hans mor Jonte-Kristina, som var en vital gumma. Där har väl posten varit i många år och är väl där fortfarande. Posten kom inte så ofta som nu. Jag tror, att det det var tre gånger i veckan som Björksell med sin vita häst kom med posten från Lit. Fanns det plats så fick man åka med från Lit eller tvärtom. Det var den enda offentliga trafikförbindelse med Söre på den tiden. Den fungerade mycket bra, men fort gick det inte. Men det var lugnt och trivsamt, för i Björksells sällskap behövde man inte ha tråkigt. Han var fullspäckad med historier, som han nog ibland själv trodde på. Det var i alla fall en trivsam gubbe, som man minns bara gott efter. Likaså minns man bara gott efter Emma och Erik Jonssa. Han var visserligen lite tyst av sej, men en snäll man. De gjorde mycket gott i det tysta. Synd att ungdomen gjorde så mycket rackartyg på gården på helgdagsnätterna. Emma var en snäll och naturlig lärarinna, som vi gillade. En enda gång fick jag sitta kvar, men då hade jag ju uppfört mej oförskämt. Jag hade pinkat i vattenbyttan i farstun, och flickorna skvallrade på mej. Men de ungar som skulle gå förbi morfars bad jag vänta på mej vid Erik Jonssas vedbod, så att jag skulle komma med de andra barna ner genom gårdarna. Och ingen märkte något.

En bit därifrån och på samma sida om vägen låg byns pampigaste byggnad, Tingshuset. Det tyckte man var något alldeles extra med sitt torn med klocka i. Den ringde endast när pågick ting. Det var nog inte så ofta, men jag hade i alla fall en viss respekt för detta hus.

 Jag minns en gång, att jag gått dit olovligt och såg att det stod ett par fotbojor på bron, några klumpiga saker, som jag antar att det inte gick att ta många steg med. Det fanns två celler på vinden och sängarna finns kvar än i morbrors gård. Johan Ström var vaktmästare på tingshuset och hans döttrar, Maria och Kristina bodde där. Kristina dog rätt ung. Domarestolen, som stod i tingssalen, var ett omtyckt objekt att bli fotograferad i. Det ar nog inte många av dåtidens ungar, som undgått att få sitta för "Enarsson" i den stolen. Jag undrar vem som löste den på auktionen? Årligen kom Enarsson till Husås. Han bodde hos Styv-Ante och där hade han sin ateljé. Det var ett tält uppsatt vid gaveln av byggningen. Korten är roliga att titta på.

På den tiden var Ante änkeman, det var en pratsam karl och han var en mycket anlitad auktionist med ett bra munläder.

Granne med honom bodde då Per Berglund och Anna Lisa samt deras fyra flickor. Gårdens stall och lagård är nu rivna och en ny uthuslänga uppförd, som jag tror inte är helt inredd. Berglund skötte om byns "undergång", han var nämligen en duktig skomakare, och dit var jag ofta.

Nedanför Ante uti Drolan låg en gammal stuga. Där bodde ett tag, under min barndom, Jörn-Britta. Jag brukade gå dit, för Georg och jag var skolkamrater. Hon var glad och lätt att umgås med. Hon bodde också en tid i ett torp nedanför Östgården. Detta torp är rivet för länge sedan. Torpet låg alldeles intill där Allan Aronsson nu bor. Och även i den stugan bodde Britta och Georg. Det var den första stuga, jag sett, som var hopbyggd med en lagård.

Strax intill bodde Ante Westlund med sin stora familj. Där härjade sjukdomen svårt och många dog. Han var en duktig väderspåman och säker på sin sak.

Granne med honom bodde "Gammal-Äls", ett rivigt fruntimmer, som inte var rädd för någon. Hon var t. o. m. ner till Stockholm och ville tala med kung Oscar II, men det gick visst inte så bra. Så nog var hon företagsam, för att på den tiden fara till Stockholm var ingen lustresa. Men hon ville ha rättvisa, och då var det väl kungen, som hon trodde mest på. Jag vet inte hur det gick, om hon fick någon reda på sina bekymmer. Hon var ofta till min mamma och var väldigt förtjust i kaffe. Om inte kaffepannan kom på fort nog, så gäspade hon allt vad hon orkade och sa -Du ha huskut blank e kaffepann, Maria. En fin vink! De som hade gården då var hennes måg Lars Jonssa och dottern Rakel.

Så kommer vi till Göranssons gård i Prisgård. Det var väl den största gården i byn på den tiden. Då bodde gamla fru Göransson och hennes piga där i ena änden på den stora byggningen. Jag tror, hon hette Ida. På den andra änden bodde Kristina och Hjalmar med barnen, Elsa och Georg. Där var det alltid full rush, fullt med kor i lagården och det var väl den enda gården här, som hade särskilt grishus. Och så fanns det många hästar. Och en sak som jag var väldigt intresserad av var en vällingklocka, som satt på lillstugan intill lagården. I den ringde Hjalmar-Kristina, när det var dags för folket ute på ägorna att komma och äta. Jag minns hon ringde så vackert med en viss rytm. Ringningen hördes långt ut över byn, litet beroende av vindriktningen. Hjalmar tillhörde mina vänner. En gång så höll jag på att baka och det var klart att alla som kom skulle smaka mina "krus". De flesta tackade nej och hade olika undanflykter. De kanske märkte att degen inte arbetats med allt för rena händer och att jag tappat den i golvet ibland. Men Hjalmar tog emot och tackade och det glömde jag inte i första taget och när han t. o. m. berömde "krusen" och sa, att de var de bästa han ätit, då förstår man att han låg bra till hos mej. Ja, han var så glad och trevlig och man hade nöje av att umgås med honom även sedan man blev äldre.

Mitt emot nuvarande huvudbyggningen låg en gammal stuga, som väl egentligen hörde till en annan gård. Den var väl bibehållen och där dansade man ibland. Den är riven för många år sedan. Nere vid vägen låg ruinerna av en sten-lagård, vilka nu är bortröjda.

Längre ut i Prisgård låg Ol Annerssas och Kerstis gård. Dit var jag aldrig. Men till grannen, Jo och hans Anna var jag flera gånger. Anna var jag rätt god vän med. Vi blev vänner i Millestgårdsbodarna, då jag och mina föräldrar var i morfars bodar. Då var Jo-Ann i Erik Erssabuan. (Därom senare i mina minnen)

Nästa ställe var Janne Högmarks gård. Janne flyttade från byn och Anton Jonsson köpte gården. Högmarks syster, Sara, gifte sig senare med Nils West.

Ovanför denna gård låg Erik Magnussons gård. Den är ombyggd, utom den lilla stugan. Jag tycker att det är en av de snyggaste gårdarna i Husås. Hit var jag ofta, dels för att jag var släkt med barnen där, och dels för att jag trivdes så bra med Emma, Magnus (död i unga år), Anton och Nils. Vi hade mycket roligt tillsammans. Denna gård blev senare gästgivaregård, och som sådan den sista i Husås. Förut hade Göran Nathanaelsson hand om gästgiverirörelsen.

 I nästa gård bodde Anners Erssa och Anna med barnen Erik och Emma samt "Goffa". De är också mina släktingar och Goffa var min morfars styvfar. Goffa var en gubbe med krut i. Anners Erssa var lugnare och lite gladare, fast visst kunde Goffa också ha sina ljusa sidor. Men det är klart att han gillade inte, när man levde bus och gjorde ofog. Men sånt förstod man inte då.

 Hos Erik Olscha och Karolina i Prisgård var jag också rätt så mycket, för deras son Olle och jag lekte tillsammans. Men man fick hålla sig undan Karolinas vakande blickar. Såg hon något misstänkt, så vipps var hon över oss. Blev hon arg, så var hon inte att leka med. Då levde Erik Olschas mor, Sära, och efter hennes död flyttade de stugan och byggde om den. Johan Johansson bor i den gården numera.

Strax intill bodde Magnus Annerscha och Ann med sina sex barn. Då var alla ogifta, och där var alltid livligt. Magnus-Ann var glad och pigg, men han ar tystare. Dottern, Märta, brukade ofta vara "dagaman" hos morfars, så hon gillade jag. Det var förresten hon som lärde mej dansa. Hon trallade och vi flög runt fähusgolvet så det bara rök omet. Ja, hon var glad och god och de var snälla och vänliga allesammans.

Granne med morfar söderut var Göran Nathanaelsson. Gästgiveriet flyttade då dit från morfars, kommer jag ihåg. Görans hustru hette Katrina, men hon dog, och han gifte om sig med Karolina Jonsson. Där var man ju inte så mycket, för det fanns ju inga jämnåriga att leka med. De hade ankor och dom var jag mycket intresserad av. De var lättretade, så man vågade inte gå dem för nära, för då bet dom en i baken eller var dom kom åt.

Till Björksells var jag ofta. Britta hade bageri och han var ju byns urmakare. När man kom dit blev man bjuden på kakor. Hon brukade baka olika sorters djur, kycklingar var det oftast med röd färg och mycket socker på. Dem gillade jag. Björksell och Selma brukade skoja med mej. Pojkarna Axel och Edvard var ibland hos morfar och hjälpte till och alla som brukade vara där, tyckte jag, att jag liksom hörde ihop med. Allting var så enkelt på den tiden.

En gård som jag sparat till sist är nuvarande Jonas-Brittas gård. På den tiden var den obebodd. Jag minns bara, att det fanns en bod och en lagård där. Vem som bott där vet jag inte. Nedanför gården låg en smedja med bostadsrum på övre våningen. Där bodde Jonsson och Anna med barnen Vilhelm och Märta. Senare bodde där en ensam gumma, som hette Lill-Märit. Hon dog senare på Hemmet i Söre. Hon hade en fosterson, som jag glömt namnet på. Ett tag bodde min moster Kristina i denna smedja, men morfar körde bort henne. Ja, hon hade nog inte så roligt alla gånger, men hon teg och led, som det heter. Det var i alla fall hon som fick ta hand om omvårdnaden av morfar på gamla dagar. Hon fick sedan ärva Björkudden efter honom. Där hade hon lugnt och trivsamt på ålderns dagar och fick god omvårdnad av min kusin Henrik och hans fru Gerda.

Kommer ihåg att jag glömt ett ställe, som revs när jag var barn. Det låg ett torp efter gamla vägen mot Ringsta. Det kallades för "Ante-Imbor stugu" och låg på Göranssons ägor. Längre upp i backarna låg en odling, som de kallade för "Kalldrol-Lisbethägna". Lisbet brukade visa sig ofta efter sin död. Hur det kan vara med den saken vill jag inte ge mej in på. Jag har i alla fall inte sett henne.

Ja, det här var några minnen från byn och dess innebyggare på den tiden. Många av gårdarna och fastigheterna är ju ännu kvar i samma släkts ägo, men en del nya ställen har byggts upp och en del är rivna eller har kommit i andras händer.

LIVET PÅ GÅRDEN HOS MORFAR

(Bild i Litsboken XI, 1960 sid. 119 av morfar och mormor)

Livet på en bondgård på den tiden och nu är helt olika. Kommer man nu upp till Husås, så verkar det vara en helt annan by än under min barndom. Då var det liv och rörelse överallt. I alla gårdar fanns gott om hästar, kor, får och getter. Numera får man nästan söka med ljus och lykta efter hästar, men bilar finns det gott om. Det är ju "tidens melodi", som det heter i tidningarna. De unga vill inte med lantbruk och de gamla orkar inte längre. Då är det ju bara ett att göra, sälja djuren.

I min barndom var det fullt i alla lagårdar och hästar i stallen. Morfar hade 8 - 10 kor, 4 - 5 hästar och 12 getter, men ingen bock och inga får. Morfar gillade inte får, varför vet jag inte. Mormor fick köpa ull, och kvinnfolken höll på hela vintern och gröpte och kardade ullen, som mormor sedan spann på en egendomlig spinnrock. Den var som ett bord och jag vill minnas att den var köpt i Norge. Den finns ännu välbehållen på Björkudden. Alla kvinnfolken satt och stickade strumpor så fort de hade en ledig stund. På vintern hade de ju litet lugnare än de andra årstiderna. Arbetet räckte nog till ändå: att sköta djuren, laga mat m. m. Det var rätt många i maten, särskilt under tiden morfar hade gästgiveriet. Och ofta var det någon hantverkare, som skulle ha sin passning.

Skomakare, skräddare och sömmerska kom och var kvar i veckor och lagade och sydde nytt, så att allt skulle vara klart till våren, för då hade man inte tid med sånt. Skomakaren hette Gissel-Jonas och skräddaren hette Jonte. Sömmerskan, Stina Lif, var en av mina speciella vänner. Hon var fantastiskt snäll och jag gillade henne mycket. En annan sömmerska kallades för "Spar-Olle-Ann". Hon var nog den sista hemsömmerskan. Hon var hos morfars och sydde till mammas begravning. Ibland kom det även sadelmakare och såg över selar och sånt, som hörde till stallet och hästarna.

Veden var också ett stort kapitel på den tiden. Ved kördes i veckor och fram på vårsidan skulle den kapas och klyvas. Det var en väldig hög, som sedan den torkat skulle travas in i vedboden. Det var ett småpojksgöra, men då jag var hos morfar slapp jag detta jobb. Ett annat vårjobb, som ej heller var så roligt var stenplockningen. Det skulle gås över vareviga plätt och plockas i hinkar, som tömdes i stenrös eller i en brukskärra. Att det kändes på en pojkrygg, kan ju vara, men det var väl värre för de till åren komna. Ja, numera är nog både vedladning och stenplockning ett minne blott. Arbetslönerna är så höga, att det bär sig nog inte.

Det bakades över en vecka. Det var hela sommarbehovet, som skulle fyllas. Man bakade pickebröd, kornbröd, ärtbröd och paltbröd. Det sistnämnda bakades av blod och i väldigt tjocka kakor med hål i mitten. Dessa kakor hängdes på stänger i lillstugan för att torka. Ibland kunde det hända att en kaka torkat ihop så den sprack, så man fick den i huvudet. Men inte var det vidare hygieniskt. Tänk så mycket damm det skulle lagras på kakorna. Men trots detta är paltbröd med hemfläsk och mjölksås min älsklingsrätt.

En annan numera bortlagd sedvänja var bryggningen av svagdricka. Mormor var duktig på att brygga dricka. Det var en omständlig procedur, som tog flera dagar. Det var ett friskt och mustigt dricka, som hon bryggde. Gott att ha, när sommarsolen gassade och alla utearbetena började. Tunnan med drickat rymde väl omkring 200 liter. Och det behövdes nog till allt slåtterfolket.

Slåtterarbetet som nästan allting annat var olika mot nu. Då skulle ju varje strå tas vara på. Man började så smått med "småfore" hemma runt husen, dikesrenar och små plättar mellan buskar i ängsmarkerna. Sedan fortsattes det med slåttermaskin, släp- och balansräfsa. Och så skulle det räfsas noga för hand med "härva". Till detta jobb behövdes många rakstrar. Det var en stor hop, som drog iväg utåt hövallarna, när höbärgningen sattes igång. Vid måltiderna fick de äta i omgångar, först karlarna och sedan kvinnfolken. Vid måltiden mitt på dagen fick alla vila på maten ett tag. Man hade fyra måltider samt kaffe två gånger om dagen, så nog hade de som stod för mathållning och disk det dom gjorde. Dagens sista måltid gillade jag inte, ty den bestod av gröt. Vidare gillade jag inte det sätt på vilket den serverades. Det sattes ett stort fat med gröt mitt på bordet. Var och en fick en spillkum eller djuptallrik för mjölken samt en träsked. (Träskedarna har jag förresten kvar som minne). Sedan åt man på så sätt att man doppade skeden i mjölken och tog sedan en bit gröt och så lite mjölk till. Man fortsatte tills man var mätt och då var grötfatet precis som en karta med "vikar" efter var och en runt fatet. Den överblivna gröten gavs inte till grisar och höns, utan den sparades till nästa dag, då man fick den till frukost med uppkokt mjölk, inte varje dag men ganska ofta. Jag fann det inte vidare hygieniskt, men det praktiserades ganska allmänt. En rätt, som jag gillade, men som man inte får numera, var "flottmilja". Man lade tunnbröd i en tallrik och slog över varmt köttspad och så tillsattes mesost. Det smakade bra.

Jag nämnde bakning förut, men glömde vetebrödsbakningen samt bakning av "hälvtjuckbröd", som bakades av hemmalet rågmjöl. Då eldades bakugnen i lagården upp och då den fått lagom värme gräddades en stor vetedeg och därefter fortsattes med rågbrödet. Det var en riktig festdag och då höll man till i lagården hela dagen och "hjälpte till". Jag antar att man mest var i vägen, men det var min goda vän Kari Kalssa, som hade förtroendet att baka, och hon visste ju inte hur snäll, hon skulle vara. Jag minns så mycket gott efter henne under alla år, som hon var hos morfar samt även från senare tid. Av vetebullarna gjordes rejäla långskorpor, tre fulla klädkorgar, så det räckte fram på höstkanten.

Ja, allt, som kunde förarbetas i matväg, gjordes undan på våren eller tidigare. Kött och fläsk röktes eller saltades ner. På den tiden var nog en rejäl bondgård självförsörjande i allt, utom när det gällde specerier. I regel slaktades väl ett par grisar per år samt flera kalvar. Så hade man ju höns, varför ägg ej behövde köpas. Man gjorde ost och kokade sötost och messmör. Från fäbodarna fick man ju hem getost och mesost. Smör kärnades varje vecka, för då fanns det ju ingen möjlighet att bli av med mjölken till mejeri. En hel del mjölk såldes visserligen till dikare och avverkare, men det blev ju över till ost- och smörtillverkningen. Mjölken kostade inte många ören på den tiden. På vintern kom det fiskhandlare och på sommaren fiskades det i Hårkan. Fisk var omtyckt, som omväxling i den ganska ensidiga kosten. Sill var vanlig mat då för tiden, och den var visst väldigt billig.

När de flyttat med korna till Sonna och getterna till "Nils-Lisbet" i deras fäbodar, så skulle lagårn tvättas och kalkas, så det var fint som i kyrkan. Sedan var hönsen och grisen ensamma där. Hönorna hade en särskild utgång på baksidan av lagårn, för att de inte skulle smutsa ner. Det enda som gjordes i lagårn på sommaren var kokning av grismat samt uppvärmning av skur- och badvatten, som värmndes i murpannan och togs in. Vid badning hade kvinnfolken förtursrätt och sedan blev det karlarnas tur. Men sommartid så gick man till ett badhus, som Göran Nathanaelsson hade vid "Bäckerkällan". Det var en enkel men effektiv anordning, man hängde en hink med massor av hål i botten på en ränna och så släppte man på vattnet. Men jag vill inte påstå att det var något tempererat vatten. Jag tyckte det var iskallt, men morfar gav ingen pardon, han höll mej kvar där tills han ansåg att jag var ren och sedan slapp man ifrån den pinan. På sensommaren var vattnet varmt och då gick vi smågrabbar dit "frivilligt" och badade. Men mest så levde vi väl bus där. Det fanns ett likadant bad till, som låg på morfars skifte vid hästhagen vid en bäck, som hette Bäckdrolbäcken. Men det låg väl långt bort från byn på vägen till Sonna. Jag antar att detta badhus som mycket annat är förfallet och oanvändbart. Det är väl inte så ofta någon går den vägen numera, sedan vägen till Millesgårdsbuan byggdes. Sonna var en trivsam vall och där såg jag min första älg, ja, det var tre, en hel familj, som en morgon gick och betade på den gamla vallen på andra sidan gatan. Den tillhörde visst Ol-Isakgården, men den ägs nu av Sunds Trävaru AB.

En annan hemtillverkning var årsbehovet av kvastar och tvagor samt vispar. Det var Hans Perssa-Märsta, som var mormors pålitligaste leverantör av dem, och hon var erkänt duktig att göra dessa saker från skogen. Det var rejäla och hållbara saker, Märsta gjorde.

En person, som kom till morfars nästan varje sommar var "Magnus-Pe". Alltid var det något, som skulle målas. Han var mångsidig i sitt yrke, så det spelade ju ingen roll om det var en skänk, stol, bord, skåp, lador eller andra hus, som skulle målas. Med samma glada sinne satte han igång jobbet, visslade och sjöng och sa på sitt oförargliga sätt "inte roligt".

En annan hantverkare, som också rätt ofta kom till morfar var Jonas Jonsson i Ringsta. Han var en riktig finsnickare. Ibland var "Lars Erik" där och snickrade.

Snart gick sommaren sin kos och det var dags att skörda korn och råg samt ta upp potatis. Kornet slogs väl med lie. Jag tror inte, att de använde maskin. Rågen skar de med skära och ett fruntimmer gick efter och band kärvarna för hand. Det var ett tidsödande arbete och inget lämpligt jobb för personer med anlag för ryggskott.

Potatisen hackades för hand och gallrades på åkern. Småperan skulle grisarna ha. En del av potatisen skulle malas till potatismjöl. Det var ett ganska tidsödande arbete. Särskilt sköljningen av perrevet. Hos morfar höll de till vid kornladan. I den fanns en perkvarn, som kopplades till tröskvandringen, så malningen gick väldigt fort, och tack vare att det vid ladan fanns en källa, så gick sköljningen av perrevet ändå ganska fort. Efter ombyte av vatten flera gånger blev permjölet färdigt att tas upp och torkas och därefter kavlas och hällas i mjölkistan. Vi barn var väldigt förtjusta i "glöhoppor". Man lade bitar av det råa permjölet på glöden i spisen, och sedan satt man och väntade på att det skulle smälla, för då var "hoppan" färdig att ta's ur och ätas. Den var väldigt seg, men vi tyckte att den smakade mums.

På hösten tröskade man. Det skedde på olika sätt. Jag vet, att i ett par gårdar tröskade man med slaga. I en gård användes en bult, fullsatt med tränabbar. Bulten kördes runt över halmen och pressade kornen ur axen. I en gård såg jag, att rågen tröskades för hand på så sätt, att de slog rågkärven mot en harv, som var upprest mot en vägg. På så sätt fick man halmen hel, för den skulle ju sen läggas i sängbolstrena. Till detta användes ibland även kornhalm. Det var skönt att ligga på halm, och jag har hört, att det även skulle vara hälsosamt.

Morfar hade ett hemgjort tröskverk, som drevs av en vandring, vilken drogs av två hästar. Det var ett riktigt nöje för en grabb i mina år, att se hur säden försvann in i tröskverket. Ibland kunde det hända, att man fick köra vandringen. Det tyckte man ju att det var höjden av manlighet och då var man "kärut". Jag var aldrig med och trampade halm i "hälmbun", men däremot fick jag vara med och trampa hö i ladorna, när höet kördes in. Det var ett tungsamt jobb. Roligare var det, att fara runt på "jolbersstelom" och plocka i sej dessa härliga smultron. Det fanns ett bra ställe på gården i en brant backe ovanför en lada, alldeles nedanför kornladan till vänster. Men det bästa stället var på "stobbhägn", som tillhörde Magnus Annerssas. Där var de finaste bären. Hallon fanns det gott om runt lador och stenrösen, härliga söta bär. På gränsen mot "Göran" vid Bjäkerkällan var ett väldigt bra ställe, men där fick man akta sej, så man inte trillade i den stora och säkert djupa tjärnen.

På hösten var ett väldans jobb med att plocka hem så mycket bär som möjligt. Det plockades både i dagar och veckor. Först var det hjortron, som dock inte gick till alla år, men en del år fanns dom så att man kunde plocka "såvis". En del år fanns inte ett enda bär. Sedan kom blåbären och sist lingonen. Hemma i trädgården fanns svarta och röda vinbär, krusbär och jordgubbar. Kvinnfolken hade mycket att göra som skulle ta reda på allt detta vid sidan om alla löpande göromål, men de var ju uppe tidigt på morron och fick ändå sena kvällar.

"BUFLÖTINGA" OCH LIVET I BUAN, SOM JAG MINNS DET

Det, som jag saknar väldigt mycket, när jag sommartid kommer till min kära födelseby, är det glada livet och trevnaden i buan. I min barndom var det inte en enda buvall som var tom. Det var liv och rörelse i varje stuga och kreatur i varje lagård.

För att börja med morfars gård så ar det mormor som styrde och ställde med flyttningen till Sonna, som ju är en av de närmaste buvallarna. Men allt förbereddes mycket omsorgsfullt, ingenting fick glömmas. Och snart randades den dagen då mormor satt högt upp på kärran med gamle Grålle förspänd. Och så bar det iväg med kor och kalvar och efter gick pigan, som såg till, att djuren följde med. De var rätt vilda efter att ha stått inne mest hela vintern. Fast på den tiden var det vanligt, att de större gårdarna släppte ut korna då och då även på vintern, för att de skulle få motion. Det var nog ingen dum idé, för då var de lite lugnare, när det bar iväg till buan.

När man kom fram till Sonna släpptes korna till skogs och upp-packningen tog vid. Ved samt rengöringen av stuga och lagård var avklarat förut. När allt var på plats lämnade mormor buan och pigan fick ta hand om det hela. Sonna var en väldigt vacker fäbod, åtminstone på den tiden, med en rejäl stuga. Här fanns också massor av reklambilder för olika varor från morfars lanthandel. Så det var alltid intressant att se på alla dessa fagra donnor. Jag minns, att de från cigarreklamen var finast. Dessa bilder fyllde väggarna i ett stort rum och andra bilder fanns att titta på i "ett litet hus" bakom stallet. I bustugans inre rum fanns separator, matvaror och diverse redskap. På vallen fanns en bra källare med valv av gråsten. Jag tror, att den finns kvar ännu. Här förvarades sötmjölk, långmjölk, grädde, smör och ost. Fast det saknades getter så gjordes ost. Dels gjordes vanlig vitost, som det blev gammalost av, samt dels mesost av vasslan. Kumeseosten användes till bakning, för den var för stark att äta direkt.

Men i bodar med getter var det mera liv och rörelse, men dessa bodar låg ju mycket längre bort. För att börja söderifrån, så var det Hjalmar Göransson, som alltid hade fullt med getter samt de egna korna i sina fäbodar. Vidare fanns Kälen och Gammalbuan. I den senare var Elsa Göransson, sedan gift med min kusin, Lars Eriksson, samt hennes svägerska, Kerstin Göransson, född Mårtensson, bujäntor. För Postgården, Erik Jonssons, var Annersorsa-Anna, senare Olkalsa-Anna bujänta i Storflobuan. Hon hade sin dotter, Britta, som lillbutös. För Per Olov Halls gård var Marja Olsson butös i många år. Jag tror att hon hade det största getantalet, som ibland kunde gå upp till 200 st. Jag blev mycket förvånad, när jag på en turistutställning i New York, den gällde hela Europa, fick syn på en förstoring av en bild, tagen i Byggets fäbodar av Olle Ottersgård, med Marja Olsson omgiven av massor av kor och getter och sin lillbutös, dottern Erika, senare gift Lybeck.

 Ett år minns jag, att jag var i Millesgårdsbuan. Mamma var där med några kor, och då var Jo-Anna i Erik Erssabuan. Hon hade sina egna kor och getter samt några andras. Där var jag ofta. Hon hade gott handlag med barn, och så gjorde hon djur och troll av ostmassa, som hon torkade i solen och dekorerade med röda sidenband. Detta var något, som man som barn uppskattade mycket.

I vallen intill var stugan flera hundra år gammal. Den är nu nästan tillspillogiven.

I alla de övriga vallarna var det gårdarnas egna kor. Det var inte någon vall, som var tom på folk och fä. Men nu är alla dessa vallar öde. Min kusin Henrik och hans fru Gerda for med mej runt i bil mellan de flesta av dessa gamla vallar. De är numera förfallna eller upprustade till fritidsstugor. Lagårdar och kokhus är i de flesta fall för länge sedan nerrasade och endast hörnstenarna visar, att det stått ett hus där en gång i tiden. Att se detta är vemodigt, men det är ju tidens melodi. Man vill inte offra tid och pengar för att hålla alla husen i stånd. Synd att denna underbara epok skall alldeles försvinna. Jag är i alla fall glad över, att jag förunnats att leva under denna tid, och att jag har alltsammans i så gott minne.

Ja, så var det väl inte så mycket mer att tillägga om mina minnen från min barndoms by, dit jag så gärna återvänder. Vid varje återbesök, finner jag, tråkigt nog, att skaran av mina vänner minskat. En efter en går bort. Snart är det bara gårdarna kvar, men med nya ansikten bakom rutan. Men så är livets gång och livet måste gå vidare.