Från Litsboken XXXVII 1987 sid. 73

Att lyssna på radio fordomdags

Av Allan Granström

Hösten 1986 berättade Kjell Stensson  ett teveprogram från Älvsjömässan om de tekniskt mycket avancerade teveapparater so kommer att finnas om några år. Då kan vi sitta i våra vardagsrum och i våra händer ha en knappdosa i en storlek som motsvaras av en gammaldags magasinsask för tändstickor. Med denna dosa kan vi vrida takets parabolantenn mot den satellit, vars program vi för tillfället vill se. Allt givetvis under förutsättning att vi köper den nya tekniken som dess marknadsförare hoppas och tror. Och det är kanske inte alldeles säkert, bland annat kanske priset lägger hinder i vägen.

Annat var det i min och radions barndom på 1920-talet. Min morbror var intresserad av tekniska nyheter och skrev till Clas Olsson i Insjön efter en kristallmottagare med nödiga tillbehör som antenntråd, nerledning, jordledning, hörlurar, isolatorer och små kontakter. När dessa varor kom var det inte bara att sätta in kontakten och lyssna. Först skulle två slanka granar, med en längd så att de nådde över hustaket, huggas. Granspirorna skulle grävas ner i marken så att de stod emot de höstliga stormarna. Mellan spirorna gick antenntråden, som tog emot ljudvågorna. En järnstake slogs ner i marken och utgjorde fäste för jordledningen. Så skulle nerledningen och jordledningen dras genom väggen och kopplas till kristallmottagaren. Den såg ut som en upp- och nervänd stekpanna utan skaft och var försedd med en ratt som man reglerade ljudnivån med. Den allra viktigaste utrustningsdetaljen var själva kristallen och dess skäggstråsmala nål. Hade man tur och fick ett bra läge för nålen i kristallen kunde man i hörlurarna lyssna till grammofonmusik, Farbror Sven och hans Efraim Alexander eller något annat intressant program. Var man många som skulle lyssna och hörlurarna ej räckte till alla, kunde man lägga dessa i en stor glasskål, som då förstärkte ljudet och fick fungera som högtalare. Men då fick man förstås vara tysta för att kunna höra något.

Men utvecklingen gick vidare också på den tiden. Efter några år vid morbror Karls kristallmottagare skaffade brännstämpel- och flugkroksfabrikören O M Norrby en nätansluten radioapparat med inbyggd högtalare. Tänk vilket framsteg! Och då blev familjen Norrbys lilla stuga på Drolbackens krön ett välbesökt ställe. Av oss yngre företrädesvis när det rapporterades om idrott och av de äldre vid söndagarnas högmässor. Det är många Vasalopp, olympiska skidtävlingar, landskamper i friidrott och fotboll som vi lyssnade till vid Norrbys radioapparat med högtalare. Alla blev vi delaktiga av familjen Norrbys gästfrihet. Fru Margareta bjöd ibland på kaffe, en sockerkaksskiva eller en karamell. Alltid hade hon något att undfägna oss med. Och jag tror trots allt de trivdes med våra besök fastän det många gånger blev trångt i deras lilla kök, där radioapparaten var placerad.

Om några år kan vi i våra vardagsrum ställa in parabolen mot en viss satellit och dess program. Ändå tror jag inte detta går upp mot de trivsamma radiostunderna hos Norrby med hans kommentarer till vad so sades i radion en också till andra händelser eller företeelser. Det kan ingen teknik ersätta hur avancerad den än är.