Till Buan

Från Litsboken XXVI 1976 sid. 109

Till Buan

Av Erik Öst

En solvarm försommardag söker sig en pojkspoling fram genom skogen till fäbodvallen. Spännande och roligt är det alltid att vandra stigar i skogen. I dag är det extra spännande eftersom det är första gången han ensam går den långa sträckan. Trots att han ett par gånger fått följa sin far upp till vallen, är det ändå inte så lätt för honom att hitta rätt bland alla villsamma stigar. I synnerhet därför att det är så mycket annat att intressera sig för. Just som han hoppar över Märanackbäcken pilar en storöring över strömfåran men stannar helt plötsligt upp. Den breda stjärtfenan glänser mot skuggan under den motsatta landtorvan. Det gnistrar av sländornas sköna färger, där de i djupa dykningar och stigningar leka tafatt över dammen vid vadstället med de ljusgröna småbjörkarna. Men se, en rävlya! Försiktigt smyger han sig närmare och får för första gången se en kull rävungar leka i sanden framför grytöppningen.

Men färden går vidare. Efter hela stigen är det liv och rörelse, småfåglarna flyger kors och tvärs i färd med att mata sina ungar. Det dundrar i fjädervingar. Och spillkråkan trummar i torrtallarna, som långa, mäktiga reser sig med släta, blågråa stammat mot höjden. Det rasslar och susar i Bjurhuskälens trädkronor. Från hackspetthålen i de höga torrstubbarna hörs fågelungarnas kvitter och pip. Solen strålar högt, luften är fylld av värme och sommardoft, och framme vid vallen blir det stora famnen av fäbodtösen, som nästan är mer än en mor för honom.

Ack dessa minnen. Åren går, nu är han en grånad man som vandrar den välkända stigen upp mot fäbodvallen. Stigarna har mestadels blivit blockerade av bråte från avverkningarna eller igenväxta och utplånade, eftersom de inte längre trampas av betande kor och hästar. Men tack vare den goda lokalkännedomen hittar han ännu i den stora Bjurhuskälen, som förändrats till kalhyggen och gles ungskog. Solen skiner lika varmt och vackert som förr. Men den ger inte längre något välstämt färgspel. Allt har blivit så tomt, så tyst och så trist. Fisken i Märanackbäcken har minken tagit. Skogsfågeln är borta, och den storvuxna skogen har fallit och förts bort. När han nu vandrar fram kommer en känsla av att något oersättligt dyrbart tagits från honom.

Framme vid fäbodvallen sätter han sig ner och ser att det verkar skövlat och ödelagt. De flesta husen är borta, även ladorna med initialer och hela namn inskurna i stockarna. Förutom vanliga bokstäver användes även en sorts runskrift, som han så småningom lärde sig och som han nu i minnet ser framför sig. Gärdesgården omkring vallen har för länge sedan ruttnat ner, och på välkända fläckar inne i vallen sticker barrskogsplantor upp. Minnena tränger på - minnen från barna- och mannaåren, minnen från den kära fäbodvallen sådan den en gång var. En tår rullar utför kinden. Han gömmer ansiktet i händerna och är i tankarna åter till ungdomsåren med minnen även från den två km västerut belägna fäbodvallen Bygget. Därifrån minns han Erikas och Marja Olssons vackra locklåtar, som tonade ut över skogsvidderna. Bjällrorna klämtade, och ladugårdsdörren knarrade på ett visst sätt är i Bygget. Men åter till Märanackbodarna. Han hör röster från föräldrar och syskon, från den glada Ida och Margareta inte att förglömma. Det är doft av nyslaget hö och os av bränd mossa från storladan. Ack, dessa lyckliga stunder, som efterlämnar detta oförklarliga - något som aldrig skall glömmas. Men spillkråkan har nu mist sina raskar, de vackra melodierna har tystnat. Endast vråken och höken seglar i det blå. Pojkvaskern har blivit en gammal man, som fortfarande i tankar vandrar en lättframkomligare väg tillbaka mot byn.